Jag är trött. Jag känner mig sliten och äcklig. Ständigt har jag motgångar i mitt liv. Ibland flera stycken på samma gång. Som nu. Hur mycket klarar man av igentligen? Hur mycket smärta klarar man av på en och samma gång? Jag har varit väldigt nära på att ge upp flera ggr. Jag kallar mig svag, för att jag ständigt känner mig svag. Mina närmsta kallar mig stark som fortfarande kämpar. Som verkligen orkar det som inte som skulle klara av. Skulle du klara av att växa upp utan en mamma? Det är den tyngsta motgången jag har och alltid kommer ha. Jag skulle helst inte vela rabbla upp alla mina motgångar jag haft i livet och vilka jag har just nu. Vill inte att folk ska tycka synd om mig. 
 
Jag ställer frågan igen. Hur mycket klarar man av igentligen?

Jag vill ge upp varje dag. Bara försvinna tills allt är bra igen. Eller spola tillbaka i tiden. Men inget av det går.

Jag tycker själv att jag är mogen för mig ålder. Som haft så mycket motgångar och har klarat av att lösa dom och att leva med dom. Sånt som bara en vuxen människa skulle klara av. Inte ett barn. Men för att klara av det så måste man få stöd och få prata ut. Inte ens en vuxen människa skulle klara av att leva om man inte fick prata ut lite då och då. Jag har fått stöd så att jag har klarat mig hitills iaf. Men kanske inte av rätt personer. Inte av dom som förstår iaf. Men som ändå funnits där när jag har gråtit och velat prata ut. Jag syftar på min pojkvän. Otroligt att han orkat höra på allt. Han förstår att jag mår så dåligt som jag gör. Men han vet inte hur det är att må så dåligt. Inte när det gäller min situation iaf. Men jag ska vara väldigt tacksam att jag haft honom under de år då jag mått mest dåligt. Och jag är väldigt tacksam för de. Vet inte hur jag hade klarat av allt om han inte funnits i mitt liv. Tack älskling.

Var tacksam för att era föräldrar lever. För ni vill inte gå igenom det som jag gör.