Vad gör jag vaken den här tiden? Jo, det ska jag berätta.

Jag kan inte sova. Eller jag vill inte gå och sova. Det här har verkligen inte varit min dag. Jag vill inte lägga mig i sängen för jag vet vad som väntar där. Smärta, tårar och längtan efter mamma. Jag ligger i sängen och önskar att hon ligger brevid mig och håller om mig tills jag somnar. Låter mig gråta ut i hennes famn och höra henne säga; "Allt kommer bli bra Felicia, jag är här nu."

Jag känner mig så ensam hela tiden. Men igentligen vet jag att hon alltid är med mig. Skyddsängeln runt min hals symboliserar att hon alltid är med mig. För hon är min skyddsängel. Det går inte att få någon vackrare skyddsängel, eller vad tycker ni?

På utsidan är jag hon. Pappa säger att jag är en kopia av henne. Jag har hennes röst. Jag går likadant som henne. Jag ser ut som henne. Jag beter mig som henne. Det finns en del på insidan som jag tagit efter henne och det är känslan i handen. Att jag kan måla och rita. Resten av insidan har jag från pappa, skicklig på sport och intresset för musik. Man blir ju en blandning av båda men jag har fått mest av mamma.

Ibland är det ändå läskigt att se sig i spegeln för då ser jag nästan henne framför mig. Jag vet ju att det är jag men ändå så ser det ut som henne. Igentligen borde jag inte ha dåligt självförtoende för alla säger att vi är så lika. Och jag har aldrig sett en vackrare människa på denna jord så jag ska väll bara vara glad för att jag ser ut som henne? Om man ser ett foto på henne när hon var i min ålder kan man nästan tro att vi är tvillingar.

Min saknad är så himla stor. Det är så tungt att gå varje dag och sakna en sån viktigt person i ens liv. En person man aldrig fick lära känna. En person som ett barn verkligen behöver. Varför just min mamma? Varför just hon? Ställer dom frågorna varje dag. Jag önskar bara att hon vore här. Jag vill ha min mamma tillbaka. :'(

Nu ska jag försöka våga mig i säng och önska att hon ligger brevid mig när tårarna kommer.