Igår fick jag vet att en i årskurs 1 på estetiska hade tagit sitt liv. Så jag började ju fundera om det var någon i min klass. Men när jag kom till skolan idag fick jag veta vem det var. Hon gick i parralellklassen ES1D. Hon hade tagit sitt liv i fredags. Så fort jag kom in i skolan kände jag den dåliga energin. Bara negativt. Och när jag väl såg fotot på henne så kände jag ju igen henne. Har ju gått förbi henne flera ggr i korridoren. Och när hennes vänner och lärarna var så nere så blev man ju nere själv och mina kompisar också. Då det har bara varit depp på skolan. Alla har mått dåligt. (nästan alla iaf)  Och på Eos hade vi inriktning ist. Så lärarna pratade på om Emilia och att det fanns att prata med elevnhälsan och bla bla bla. Och så kommer dom in på att det är väldigt tråkigt när det händer men att det inte händer ofta. Men då tog Björn Sjöö upp att annat tillfälle där en elev omkom i en olycka. Och ni tror inte han nämner forsolyckan i råneälven! För att den 17 åriga tjejen som omkom då gick på estetiska typ. Det var det sista jag behövde höra idag. För jag vet hur det är att förlora en som man älskar och som är nära. Ville inte alls tänka på hur Emilias familj har det nu, för att jag vet! Och det pinsamma var ju att jag kände att tårarna kom så jag gömde halva ansiktet i halsduken och bet ihop allt jag kunde. Såååå jävla typiskt att han skulle nämna det. Va fan är det allt vill mig. Ska jag ständigt påminnas om mitt helvete till liv varje dag?! Vah?! Jag är så jävla less på allting. Allt ska ju alltid vara åt helvete hela tiden.

Fyfan är ordet.