Lyckan är stor att veta att man har en liten knodd i livet nu. Att min kompis fött en underbar liten flicka. Så självklart är jag på Andreas nu mer än vanligt. Jag känner mig faktiskt lite deprimerad över det. Att jag inte kommer få barn på några år. Ett planerat barn alltså. Men samtidigt måste jag acceptera det Andreas säger. Och ja, jag är för ung i nästan allas ögon. På utsidan kanske, men inte på insidan. Och jag vet att det krävs mer än att vara mogen att ha barn. Man måste ha ekonomi och bostad etc. Och det är just det som gör mig så deprimerad. Att det ska vara så mycket ivägen. Hade jag idag varit tex 23 år hade jag redan varit gravid för länge sen. Det är så orättvist.

Jag vet själv att jag kommer få tårar i ögonen när jag kommer se min kompis framför mig med lilla Alice i famnen. Jag kommer se lyckan i hennes ansikte. Och jag kommer bli avundsjuk. Det var som när jag kände Alice sparka i magen. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslor som svallade upp i min kropp.

Jag längtar så mycket efter ett barn så det gör ont i hela kroppen. Jag kan komma på mig själv genom att stryka eller hålla mig om magen. I det ögonblicket då jag kommer på mig själv blir jag ledsen. Jag tror det gör ont i Andreas också när han ser hur mycket jag längtar efter ett barn. För att han inte kan ge mig ett barn just nu.

Jag delar verkligen glädjen med min kompis. Kommer njuta varje sekund jag är nära henne och Alice. Kommer ta vara på varje stund. Ge stöd till mig själv för att jag längtar så mycket efter ett barn. Nej, jag kommer inte utnyttja min kompis. Jag kommer ge henne stöd precis som hon ger mig stöd genom att ha fött fram Alice till denna värld. Hoppas att det inte misstolkas. Alice kommer ha så många omkring sig som älskar henne.

Jag skulle också uppskatta några kusiner snart. Hoppas ni läser det här mostrarna och morbror! Känn ingen press, men ni vet nu att jag verkligen skulle uppskatta det. ;) Vem vet, stätter ni inte fart nu kanske jag hinner före er. ;) På skämt och sido.