Mina föräldrar.

Förut när jag tittade mig i spegeln kunde jag snabbt vända bort blicken. Inte för att jag tyckte att jag var ful. Utan för att jag såg min mamma i spegelbilden. Jag visste att var väldigt lik min mamma och att se mig i spegeln var för mig, som att se på min mamma.

Jag fick också väldigt många kommentarer att jag var så lik mamma. Jag tog det väldigt positivt och det gör jag än. För vem vill inte vara lik en person som är så vacker?

Men det är en person som glöms bort. Min pappa. Jag var på utvecklingsamtal idag med pappa. Och en i klassen sa att jag var väldigt lik honom. Att jag var så himla lik båda mina föräldrar. Jag blev mycket glad över det. För det är sällan jag hör att jag är lik min pappa. Något som jag inte riktigt vet varför det är så. För jag ses ju alltid med min pappa. Aldrig med min mamma.

Visst, när man ser på mig tänker mina anhöriga på mamma. För att jag är mest lik henne. Men jag är faktiskt lik min pappa också. Och jag är lika tacksam att jag är lik min pappa som jag är lik min mamma. Pappa var hunken och mamma var den vackra som yngre. Så jag är väldigt glad att jag är lik båda två.


Jag är faktiskt lik min pappa också.


Kommentarer
Postat av: Anna

JA det är du faktiskt :D

2009-12-02 @ 23:51:23
URL: http://annaahellgren.blogg.se/
Postat av: Sandra

du är jätte lik din pappa felicia! det vet jag som växt upp med dig och din far, ni har så mycket likhter att jag tror inte ens du själv märker det ;) inte bara i utseendet men i sättet också! hih

2009-12-03 @ 15:20:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0