Idag är jag hemma, är krasslig i halsen.

Igår fick jag ett nyhetsbrev från Takida, om att Robban skulle vara på Efter Tio på tv4. Så det har jag sett idag. Han pratade om sin jobbigaste tid i livet. Från när försökte ta självmord till idag. Det var mycket intressant. Jag visste inte att han mådde så dåligt, men i bakhuvudet hade jag en aning när jag lyssnat på deras texter. Har en tendens att lyssna på texterna först, innan jag änns lyssnat på själva låten, melodin osv. Idag mår Robban mycket bättre.

Robban Pettersson, sångare i Takida.
Bilden är från när jag var och såg dom i Luleå -07.


Och när Robban pratade om detta väcktes mina minnen. Om hur mycket jag ville till mamma. Jag vill fortfarande fara till mamma ibland. Men från den tid då jag inte såg en framtid som jag gör idag. Och självmord i det här landet är tre gånger så stor än trafikolyckor.

När man känner så mycket smärta i kroppen vill man faktiskt inte fortsätta leva. Det är vårat "försvarssystem" som säger så, tror jag. Det enklaste sättet att få bort smärtan, att dö.

Och det är tack vare min pojkvän som jag står här idag och vill må bättre. Han är min stilige riddare på sin vackra springare. Ser du älskling, min riddare. :)

Genom att bearbeta smärtan blir man en starkare person. Och jag tror alla hellre vill vara en strak person istället för en svag person som ger upp så lätt genom att ta självmord. Och när man tar självmord överför man bara den smärta man kände, till sina närmaste. Är inte det lite egoistiskt? Det tycker jag iaf.

Min stilige riddare, min räddare, min hjälte, min älskling.