När jag var liten, gick i fyran, blev jag tillsagd med ett konstigt påstående.

Två äldre pojkar undrade vad min mamma tyckte om att jag hade en pojkvän. (Det var min dåvarande pojkväns storebror som frågade det här) Jag sa som det var, att jag inte hade någon mamma.
"Vadå, hur kan man inte ha någon mamma, det går ju inte." sade pojken till mig.
"Jo, det går." sade jag tyst.
"Jag förstår inte, vars är din mamma?" frågade han.
Jag pekade upp mot taket. Men pojken ser mot mig som ett frågetecken.
"I Himlen" pep jag fram.
"Är hon död?" frågade han och sneglade.
"...jo..."

Efter ett tag satt jag med ansiktet i knäna, armarna runt huvudet och grät tyst för mig själv.

Det här hände hos min kusin som var lika gammal som pojkarna, hennes klasskompisar. Hennes vän som var där hörde att jag grät och sade arg till pojkarna att dom skulle gå på en gång, att dom inte fick vara kvar. Jaha, sade dom och gick. Min kusin tröstade mig och strök mig över mitt toviga hår där pojkarna hade sprayat massa hårspray i innan detta konstiga påstående sades. Min kusin och hennes vän försökte få mig på bättre humör så vi gjorde en daimkaka som blev helt misslyckad. Men det gjorde mig på bättre humör i allafall. Sedan ringde pojken och hälsade "tja" från luren. Jag sa något i stil med: Dra åt helvete.

Jo, det går faktiskt att inte ha någon mamma. I allafall inte på jorden. Det går mycket väl att ha en död mamma. Även om man inte kan tro det, så går det.

Sedan vill jag tacka min kusin för att hon har funnits som ett stöd till mig under mitt sorgarbete. Tack Evelina.