Idag har jag fått veta lite mer om när jag blev till, under förlossningen, när jag kom till världen och sådär.

Jag var väntad. Mamma hade slutat med p-pillerna och en dag fick dom veta att jag flyttat in i magen. Mamma hade varit hos en barnmorska för att kolla om hon var gravid. Och när testet var positivt sa hon att någon där hemma kommer att bli glad. Där hemma var pappa och han blev överlycklig när han visste att jag nu fanns i magen. När dagen kom då jag ville flytta ut ur magen var mamma hemma ensammen. Pappa var och jobbade. Så mamma ringde till skolvärdinnan på skolan pappa jobbade på. Hon sprang till matsalen där pappa var och sa att värkarna hade satt igång. Pappa for hem och "lastade" in mamma i bilen och for till BB. Enligt pappa gick förlossningen bra. Mamma tog inte emot så mycket smärtstillande, vad han kommer ihåg. Pappa gömde sig nämligen bakom kameran, haha. Så kom jag ut med huvudet med navelsträngen runt halsen. Pappa sa att man såg på sjukpersonalen att dom stressade lite för att få mig att ta mitt första andetag utanför magen. Men så kved jag till och en lättnad lade sig. Jag hade lite gulsot så fick "sola" lite också.

När sista kollen skulle göras på mig innan den nya familjen fick fara hem så small det till i min höft. Jag hade en outvecklad höftskåla. Då var det bara att skicka mig till en onkolog (eller vad det heter) för att göra upp en plan hur höften skulle behandlas.

Dom första dagarna fick jag ligga med benet rätt upp i luften med bandage och en snöre som man knöt fast i något som kunde sträcka ut benet och hålla det uppe. Sen sattes det en skena på mig som gjorde att jag mina ben var ständigt i splittposition. Den hade jag i några månader.

Men jag var en väldigt lugn bebis. Så något positivt måste ju väga bort det negativa. Och just det här fick mig att fundera över hur mina och Andreas barn kommer vara. För han vägrade komma ut, hur mycket mediciner man satte i hans mamma för att få igång värkarna. Och han var en väldigt skrikig unge. Så jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kommer få hälften av varje.

Alltså kommer förlossningen vara något mitt emellan. Kanske nån vecka sen (Andreas var nästan tre veckor sen) och när dom/den väl kommit ut så kanske man märker en liten komplikation. Kanske pyttelite gulsot och något litet outvecklat. Sen kommer barnen/barnet vara skrikig men också väldigt lugn. Dessutom kommer dom/den ha lite hår på skallen efter som jag hade mycket hår på huvudet då jag föddes och Andreas hade någorlunda mycket hår. Barnet kommer iaf ha blåa ögon, eftersom både jag och Andreas har det. Sen är jag väldigt osäker på hur hårfärget egentligen kommer bli. För jag har anlag av svart/brunt hår och Andreas har bara anlag av brunt/svart hår. Ja men där har vi ju svaret, mörkhårig.

Nu behöver inte alls det här vara sant. Det behöver inte alls bli så. Men jag kunde inte låta bli att tänka så.


"Är det där min pappa?!"
Jag och pappa när jag var en liten bebis. Pappa ser stolt ut. ;)