Jag går inte en dag utan att jag tänkt på min mamma och känt smärta. Men vissa dagar när jag känner mig någolunda bra så blir jag påmind om det. Och det kommer lika oförväntat som vanligt. Det kan vara så lite som att jag hör hennes namn till så mycket att det visas en fors på tv. Och jag blir lika förbannad varje gång. För när jag äntligen mår hyfsat bra så ska den där påminnelsen och knivhuggen komma.

Ibland kan jag bli så förbannad att jag verkligen tror att denna värld bara vill mig ont. Ibland blir jag förbannad på mig själv för att jag inte tänkt på mamma just den dagen.

Men jag måste lära mig att hantera sorgen, för jag kommer leva med den resten av mitt liv. Jag måste lära mig acceptera att bli påmind om det, för det är en del av mig och det går inte att undvika att bli påmind om det.

Visst, det tar mycket av min energi. Men det tar mer energi att bli förbannad över det.