Alla som känner mig vet mycket väl hur mycket jag tycker om graviditeter och bebisar i allmänhet. Efter över 4 år tillsammans med samma grabb och den massiva kärleken vi känner för varandra så är längtan efter ett barn mycket stor, för mig alltså. Ni vet killar, blir skräckslagen när det gäller att prata om bebisar. "Men inte nu gumman, det kommer så småningom.", "Jo, du är jätte söt när du putar ut med magen så att det ser ut som att du är gravid, men inte nu gumman." (Jag kan puta ut med magen väldigt mycket) Killar är ju senare i utveckligen än oss damer, höhö. Skämt och sido. Nä, men killar är så, tror alla förstår mig. Att skaffa barn är något som är mycket stort för oss tjejer. För vi går ju och bär på barnet i 9 månader (förhoppningsvis) och lär känna barnet genom det. Känner hur den sparkar och vet hur deras sovrutiner är. Visst, det är stort för killar också, men det är ju extra speciellt för oss damer, när vi bär på det så pass länge. Så fort jag ser en bebis eller en gravid mage blir jag helt till mig. Först blir jag väldigt glad och uppspelt. Sen blir jag avundsjuk på tjejen för att jag själv vill ha en sån stor mage eller gå på stan med mitt barn i barnvagn. Eller sitta och hålla i mitt barn och snooza i dens hår, precis som den mamman gjorde.

Det jag vill komma till är att jag inatt drömde att jag var gravid. I 17:e veckan. Jag var hemma med min pappa. Och så helt plötsligt gick vattnet. Det bara forsade som en syndaflod, och splash sa det på golvet. Jag skrek på pappa att vattnet hade gått. Och jag for hejvilt omkring i huset, böt ständigt kläder. "Nej, dom här byxorna kan jag inte ha på mig, nej nu glömde jag att ta på mig bh." Och med en ständig panik över att det var alldelens för tidigt för bebisen att komma. Fick panik för att värkarna inte satt igång, det gjorde inte ont alls. Pappa stod i hallen redo med bilnykeln. Och när jag sprang för att hämta bh som jag glömt ta på mig så hamnade jag helt plötsligt på en minnesbegravning för min mamma. Ett stort foto skulle sänkas ner i jorden. Och jag stod där med en pinne i handen istället för en ros som jag skulle kasta ner i minnesgraven. Och sen vaknar jag i panik, känner på mig mage och känner efter om det är blött i sängen. Tänkte i panik att ropa efter mamma. Min mage var inte rund, det var inte blött i sängen och det fanns ingen mamma att ropa efter.