Min pappa kommer alltid lika oväntat som vanligt att vi ska till graven. Igår sa han att vi skulle dit när jag var påväg till skolan. Lika oväntat som vanligt. Under skolan tänkte jag inte så mycket på det. Men sen kom jag tillbaka till verkligheten när jag satt på bussen hem. Började inse att jag faktiskt skulle till mamma och plantera nya blommor. Att jag faktiskt skulle stå framför hennes grav och försöka hålla tillbaka allt.

Men på ett sätt såg jag fram imot av att få fara dit. För jag har ju velat göra det. För att jag är där allt för sällan. Men jag ville bara bryta ihop när jag for därifrån. Allt gick åt fanders. Pappa tog med sig min halvbror. Det blev inte rätt blommor som vi brukar ha. Jag ville bara därifrån, för det var inte så jag ville ha det.

Jag ville att endast jag och pappa skulle fara dit. Jag ville att vi skulle köpa rätt blommor. Jag ville att vi skulle hjälpas åt att plantera dom. Jag ville fara därifrån och känna att vi gjort något bra för henne och för oss.

Men så blev det inte alls.