Jag kunde inget göra.

Eftersom att det gått en hel dag så har jag glömt bort lite av en av mina mardrömmar inatt. Men jag ska försöka gräva fram det från min hjärna.

Vad jag kommer ihåg så var jag och min familj, tillsammans med min lådsasmammas systers familj, ute med skotern. Det var vinter. Vi stannade för att göra upp eld och grilla mat. Jag gick iväg en sväng. Halvsprang för att jag ville se vad som fanns bakom hörnet. Bakom hörnet var det sommar, och en stig kurvade sig. Det var skog runt omkring, och stigen var som röjd fram, rak och fin. Jag började springa efter den. Men sen slog det mig. Jag är mitt ute i skogen och har glömt bort vars min famij sitter. Det finns säkert en massa farliga djur här. Jag blev livrädd och började springa tillbaka kanske 100 meter. Då hör jag att  något springer efter mig. Där bakom mig kommer en vargflock. Jag springer ut från stigen och ut från skogen tills jag kommer där det är snö igen. Där står en man. Jag faller framlänges och tittar bakom mig. Två vargar är några meter bakom mig. Men de springer förbi mig. Då ser jag att vargen längst fram har något i munnen. Den springer fram till mannen och ger honom saken den har i munnen. Mannen leker aport med vargarna. Jag reser mig upp och halvspringer tillbaka till min familj som sitter i en ring runt elden och grillar korv.

Sen helt plötsligt är hela familjen inne i mitt gamla hus i byn. Utanför är det där jag bor nu, men det var huset som jag bodde i förut. Tiden har spolats tillbaka 15 år. Alla är lika gamla, men där sitter mamma. Datumet är 28 maj 1995. Alla i huset har gömt sig i källaren, under bord och sängar. Det ska nämligen komma en storm och en stor våg. Alla är skyddade så väl förutom mamma. Hon sitter på golvet bredvid väggen. Jag får panik, vill att hon ska skydda sig bättre. Jag vill förhindra det som ska hända. För det som ska hända är att mamma ska dö. Jag springer fram till henne och sätter mig bredvid henne. Jag säger i panik att hon måste in under ett bord, att hon måste skydda sig bättre. Då säger hon att hon inte kan förhindra vad som ska hända. Att hon vet vad som ska hända och hur det kommer kännas. Hon säger att vågen kommer ta henne och att hon inte kommer kunna hålla andan och att det sen säger pang i bröstet och att hon sen dör. Jag får ännu mer panik och börjar gråta, bönfaller henne att hon måste skydda sig, att jag behöver henne. Hon ser på mig, ler och skakar på huvudet och säger: det är så här det måste bli. Och sen kommer vågen och jag vaknar med ett ryck.

För några år klandrade jag mig själv för att inte ha stoppat mamma från att åka på forsfärden. Vilket är väldigt normalt. Jag känner andra som har förlorat en förälder och klandrat sig själva för att de inte stoppat det. Jag ville så gärna spola tillbaka tiden och stoppa hela alltihopa. Jag var förbannad på mig själv, besviken. Jag har försökt att intala mig själv att jag inte visste vad som skulle hända. Jag kommer inte ihåg det. Jag kommer bara ihåg hur alla samlades ute på gården i mormors stuga, vet bara inte om det var före eller efter olyckan. Att jag bara var 3 år, jag kunde inget göra, för jag kunde inget veta.
Självklart vill jag fortfarande spola tillbaka tiden, varför skulle jag inte vela det? Jag vill ju så gärna ha min mamma här. Men jag försöker verkligen intala mig själv att jag inte kunnat göra något. Att det här är mitt liv nu, jag måste anpassa mig efter det. Och jag tror den drömmen har med det här att göra. För i drömmen försöker jag rädda mamma, men egentligen finns det inget jag kan göra, det är så här det måste bli. Det är faktiskt så här det är, min mamma är död. Jag kunde inte göra något då och jag kan inte göra något nu....

Kommentarer
Postat av: Amanda

Även om du hade stoppat henne hade hon kanske varit med om en annan olycka. För många gånger är det så att människor som klarar såna saker råkar ut för en annan olycka sedan och klarar sig inte.

De levande är med de levande och då är det också självklart att dom döda är med dom döda. Du ska leva ditt liv utan din mamma, men du kommer en dag att få hamna på samma ställe där hon är. Vart du kommer då, det vet ingen. Men innan dess ska du leva ett liv, leva för dig och din mamma och försöka göra livet till ett himmelrike.

2010-08-14 @ 11:07:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0