Jag slår ut mina vingar och flyger på egen hand.

När min psykolog ringde mig i tisdags och frågade om jag ville ha ett samtal med henne innan hon verkligen går i pension. Jag tackade såklart ja, för jag har trivts så bra med henne och jag ville gärna berätta för henne hur det har gått för mig sedan vi slutade prata.

Det var ett tag efter samtalet det small till. Det träffade mig som ett knytnävsslag i magen.

Under sommarlovet, som jag nämnde, har jag inte funderat eller spekulerat så mycket i mitt mående. Jag har mått bra, släppt allt det dåliga och haft kul, kunnat slappna av och njuta av ledighet.

Så när det small till hände följande:
Vad ska jag säga? Hur mår jag? Mår jag bättre, mår jag sämre? Vad har hänt som jag behöver prata om? Vad nervös jag blev nu. Ja, det där har ju faktiskt hänt, och de, och de, och de. Osv.

En massa tankar som snurrade och snurrade, det hände så snabbt att allt kom på en gång. Allt det där jag satt åt sidan för att kunna må bra och ha roligt. Jag tror inte jag stannat upp något och tänkt, varför känner jag sån här ilska, varför reagerar jag så här just nu, varför får det här mig att må dåligt, osv.

Så jag hamnade nära botten på bara några sekunder. Allt det dåliga som hänt som jag bara ignorerat kom på en gång. Saknaden efter mamma blev enorm. Den hopplösa känslan blev enorm. Smärtan i bröstet blev enorm. Stenen i magen blev enorm.

Dagen efter då vi skulle ha samtalet tog jag tag i mina tankar. Jag funderade, spekulerade, analyserade. Och när jag var satt där framför henne kom jag fram till att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag är en bra bit på vägen, även om vägen är väldigt lång. Jag hanterar vissa saker mycket bättre. Ser saker med andra ögon. Kan snabbare komma på vad det är som gör att jag mår dåligt eller varför jag reagerar så. Jag förstår alla saker mycket bättre.

Och jag hade aldrig stått här och mått som jag gör utan henne. Jag hade aldrig stått här och mått som jag gör om det inte vore för att pappa ställt upp och följt med. Jag är henne evigt tacksam för att hon har tagit mig till där jag jag står idag. Jag tackar mig själv som kämpat så förbannat som gör att jag står här idag. Jag ska kämpa för vad jag, hon och pappa har gjort.

För jag mår bättre idag än vad jag gjorde för ett år sedan.


Kommentarer
Postat av: Gudrun Engström

Tänker på dig.

Lev Ditt liv.Din Mamma älskade Dig !

2010-07-26 @ 07:42:17
Postat av: LenaW

Skönt att du själv kan konstatera att du mår bättre, kramar från mej

2010-07-26 @ 09:47:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0