Mamma som person.

Man hittar så mycket när man tittar på mammas alla saker jag fått ärva. Jag letade några smycken som skulle passa till min nya tröja som jag köpte idag. Och så hittade jag ett jävligt fint örhänge som skulle passa. Men bara ett. Jag började leta bland alla hennes tusen smycken men jag hittade det inte. Istället hittade jag ett gammalt band jag nu sitter och lyssnar på och så hittade jag yttligare ett brev som är skickat till pappa efter mammas död. Jag tänkte skriva ner det också, men inte vem avsändaren är. Det är en bekant till mamma och pappa iallafall. Det är bara halva brevet, första delen finns inte kvar. Well, here you have it.

än gjorde. (Gittan brukade ibland kalla oss för Knoll och Tott! Tänk det hade jag glömt - kom på det nu!) - Ändå blev jag aldrig less på henne. Jag mådde bra av att vara tillsammans med Susanne. Det fanns ett självklart lugn hos henne som hon spred till andra såväl som till mig själv. Hon var så snäll och accepterade alltid andra människor, och var aldrig fördömande mot någon. Hon hade alltid fötterna på jorden men blev för den skull aldrig tråkig. Hennes humor minns jag som rå men hjärtlig och jag kan fortfarande höra hur hon låter när hon skrattar.
Allt det här vet du nog mer än väl, det känns bara som om jag vill berätta om mina innersta tankar och känslor för henne, för dig.
Det är många år sedan vi träffades nu, så det är mycket jag inte vet om hennes sista tid. Hur hon var, tyckte och tänkte. Men jag antar att hon fortfarande var samma fina människa jag bär i mitt minne.
Tyvärr så finns det ibland människor i ens omgivning som tystnar och drar sig undan när sånt här händer. Folk blir rädda när man talar om en närstående som dött.
Vad jag hoppas är att du har människor du kan prata med. Människor som vill och vågar lyssna. Jag vet ju inte alls hur det är för dig och din bekantskapskrets. Men kom hur som helst ihåg att det alltid är din förbannade rätt att prata om henne - närhelst du vill. Susanne bör pratas om, och kommas ihåg! (Förlåt om jag låter agressiv - men det är en del av sorgen. Man tycker att världen är så orättvis). Dessutom har ni ju en liten flicka, Felicia - du får ursäkta om namnet inte är rätt - och hon har ju rätt att få veta så mycket som möjligt om sin mamma.
Jag vill med det här brevet delge dig min stora sorg över att Susanne är borta och försöka hindra din smärta något, även om det är näst intill omöjligt. Jag vill att du ska vet hur mycket jag uppskattar att ha haft förmånen att få lära känna, och dela några år tillsammans med Susanne. Hon är en människa som varit med om att påverka mig till den jag är idag, och av den anledningen finns ju Susanne och hennes sätt att vara bevarat även i Österrike.

PS. Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville framföra en hälsning till Susannes mamma och pappa om hur mycket jag beklagar deras sorg. DS
.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0