Jag tänker ofta hur det skulle vara om min mamma levde. Jag skulle givetvis inte ha fått bearbeta sorgen efter hennes död. Men självklart fått bearbeta annat som är jobbigt i mitt liv.

Så, om min mamma levde skulle inte min andra hälft fått göra så mycket som han gjort och gör. Om min mamma levde skulle jag kunnat vända mig till henne ibland och inte alltid till honom. Det skulle varit hon jag skulle kunna gå till direkt istället för att ringa ett samtal till någon som inte kan komma och trösta mig. Min andra hälft hade inte fått bära hela ansvaret av att jag alltid ska må bra. Han skulle inte alltid behövt se mig när jag bryter ihop. För då skulle min mamma funnits där nära till hands och tröstat mig.

Det finns ingen som orkar gå och bära på allt tungt hur länge som helst och aldrig släppa ut något. Och när jag kommer till den punkt då jag inte kan hålla det inne så vänder jag mig till den som jag vet kan trösta mig.

Det smärtar mig att säga att jag är beroende av min andra hälfts tröstande, förstående och hjälpande ord. Det smärtar mig att veta att han bär ett alldelens för stor ansvar.

Så jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om min mamma levde. Då skulle han fått dela det ansvaret med någon och inte bära på det helt själv.

Jag kommer aldrig kunna visa min tacksamhet. Finns inte ord som skulle kunna beskriva.

Det smärtar mig att se hur det påverkar dig...