Numb.

Att bära på så mycket ilska och smärta är så oerhört tungt och jobbigt. Jag får aldrig ut det. Jag går och bär på det hela tiden utan att släppa ut något. Och när det väl blir för mycket brister jag. Mitt hjärta brister och tårarna sprutar. Jag blir som ett plötsligt vulkanutbrott. Och när jag väl brister försöker jag hålla igen. Jag försöker tvinga tillbaka tårarna och drar ihop mig igen.

Ilskan och smärtan kommer inte till mig av mig själv, utan från andra. Det är så mycket smärta och ilska som jag inte ens ska behöva känna och få.

Jag förtjänade inte att bli utsatt av den här smärtan. Och nej, jag pratar inte om smärtan efter mammas död. Jag pratar om en helt annan smärta. Jag pratar om mitt hjärta som brustit för många gånger pågrund av något som inte alls behövt ske. Ett hjärta som brustit av lögner och svek.

Jag kan gå flera dagar, flera veckor och inte känna av något alls. Tills det kommer till den punkt då det blivit för mycket. Då jag inser att jag fokuserat på annat. Då jag inser att jag stängt det inne.

Just nu känner jag att jag är nära bristningsgränsen igen. Därför skriver jag detta inlägg. För att någon gång få ut bara pyttelite.

Av denna smärta som bara blev kastad på mig känner jag ett ständigt hat. Ett hat så starkt att det inte går att beskriva. Ett hat som skulle kunna döda.

Let the song speak for itself.


Kommentarer
Postat av: de

2010-10-09 @ 12:48:14
Postat av: emelin

det behövs att släppa ut allting när man känner som en instängd bomb med massa känslor i sig.

<3 kram

2010-10-09 @ 12:49:15
URL: http://dearangel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0