Min snuttis, eller hur var det nu igen?

Jag kan längta hem enbart för att träffa min hund Loka. Hon är verkligen världens sötaste. Men ikväll ville jag...jag vill inte änns skriva det. Blev fruuuuktansvärt förbannad på henne!

Jag blev ensammen hemma med henne och efter ett tag ville hon gå ut. Så jag släppte ut henne. Såg vars hon gick och sedan satte hon full fart mot udden bredvid mig, där hon inte får vara själv. Jag sprang efter och ropade på henne. Hon visade sig för mig. Sprang förbi mig i full fart i riktning mot huset igen. Där satte hon sig på den stora gräsmattan och jag gick in. Men för säkerhetsskull tittade jag genom fönstret. Mycket riktigt, i full fart mot grannens tomt, där hon heller inte får vara. Så jag ut igen. Ropar efter henne och hon full fart hem igen. Då ville jag att hon skulle komma in. Men nejnej, ut i höggräset. Och jag efter igen. Hon vägrade lyssna på mig när jag ropade på henne. Hon sprang i cirklar runt mig men tillslut fick jag tag på henne och bar in henne.

Det slutar inte där. Nej nej. Jag sätter mig till ro för att se film i soffan med hörlurar. Och med jämna mellanrum drar hon fram skor, halsdukar och annat tuggbart in i vardagsrummet. Jag känner hur frustrationen växer i mig. Jag har en tendens att fastna i filmer och glömmer totalt bort omvärlden. Det gjorde jag. Sen hör jag någon som prasslar. Då tittar jag ner på golvet. Då har hon dragit fram min tygväska. Plånboken ligger öppen och alla kvitton ligger utspridda. Min kalender är i två delar. Mitt räknehäfte ligger hon och tuggar och sliter i. Stora bitar papper ligger också utspritt. Min läsbok, mattebok och tuggummin ligger framme. Tygpåsen något fuktig. Då exploderade jag.

Så, hur var det nu igen? Var det min lilla snutt eller mitt lilla odjur?

Självklart var hon sedan tvungen att hoppa upp i soffan och ligga bredvid mig och bli vänner igen. Men jag har inte helt förlåtit henne ännu. Det lilla odjuret.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0