Jag dras ständigt tillbaka till tankarna: Om min mamma levde.....

Hur hade relationerna mellan mig och hennes släktingar varit? Som en av hennes bröder som jag knappt träffar eller hör av. Vi hade säkert haft en mycket närmare kontakt med honom och hans familj om mamma hade levt.
Hade vi varit mer hos mormor nu när hon bor så nära? Farit dit tillsammans och övernattat och myst. Sovit i samma säng, precis som jag och moster Ida alltid har gjort när jag varit där.
Hälsat på morfar mer än vad jag gjort under min uppväxt. Mer än en gång per år iallafall.
Vi hade funkat så bra ihop när hon också var en väldigt lugn och jordnära person med humor, precis som jag. Tagit ett roséglas tillsammans och bara suttit och njutit av solen. Hon hade kunnat lära mig mer om frisöryrket. Jag hade alltid kunnat gå till henne och pratat om mina problem och när jag och Andreas har bråkat.

Jag saknar en modersfigur så himla mycket. Jag har ingen aning om hur det är att ha en mamma. För det mesta känns det normalt, för att jag växt upp med det. Men vissa tillfällen försöker jag tänka mig hur det är att ha en levande mamma. Att ha växt upp med en mamma. Mina kompisar är så vana att säga mamma si och så. Medans det är en väldigt ovanlig grej för mig. Jag blir alltid obekväm i situationen. Jag har som sagt inget minne av att ropat eller pratat om min mamma som levande, annat än i panik och längtan.

Allt hade nog varit bättre om hon fortfarande levt, det är en självklarhet. Men jag måste som sagt anpassa mig till det liv jag fått. Vilket är väldigt svårt.