I feel so blue and alone.
Efter snart 6 år tillsammans med min underbara Andreas, så längtar jag så mycket till att vi två ska bli tre. Jag kan inte ens sätta ord på det jag vill ha sagt. Jag har gång på gång försökt skriva av mig om det här. Jag vill kunna klara av att vänta. Jag vill också kunna klara av att leva med att inte kunna skaffa barn just nu, när jag verkligen, verkligen, verkligen vill det.
Jag letar ständigt efter tecken på att jag kan ha ett barn i magen. Jag blir ständigt skendräktig känns det som. Och det är väldigt utmattande. Hela min kropp och själ säger att det här ska hända nu, men den förstår inte varför inget händer.
Därför blir jag så fruktansvärt frusterard när jag hela tiden får höra från olika person:"Du har all tid i världen, din tid kommer, ingen idé att stressa med det där, ni har inte råd med det just nu, ni har inte det praktiska tingen man måste ha, ni är båda så unga, ni hinner med det där sen".
Ni vet inte vad som pågår i min kropp. Ni vet inte hur min hjärna funkar och hur jag tänker och känner. Ni har ingen aning om hur mycket jag älskar Andreas och hur mycket jag vill bilda en framtid med honom. Ni vet ingenting! Ni vet verkligen ingenting!
Runt omkring mig så får alla barn, hela tiden. Varje månad blir någon ny gravid känns det som. Jag glädjs åt er. Jag är enormt lycklig och stolt för eran skull. Men inuti gråter jag för ingen kan glädjas och vara stolt över mig. Jag gråter inuti för att jag är så olycklig. Och jag gråter inuti för att min kropp och själ inte reagerar som jag vill. Jag kan inte styra min egen kropp.
Underbara söta Felicia..du är så mogen för din ålder och så klok..tänker inte skämmas att skriva NU att jag skulle gärna stötta dig i om du skulle få ett barn. Nu är du färdig på gymnasiet och du befinner dig i nästa fas..arbete!! Det finns inget som säger att det är fel att längta och vilja ha barn..bara ni båda är överrens..det är där som svaret ligger. Vad är det som säger att det ska vara si eller så för att ett barn ska få komma till vår värld. Man ska inte vara rädd för att vara annorlunda. Dina beslut är dina och ingen kan säga att de är fel. Bara man är där och vet att det är ett stort ansvar, men det vet du ju redan. Jag tvivlar inte på att du skulle ge det barnet allt. Eget boende skulle inte vara fel eller hur? Jag håller alla tummar och tår för att alla saker som du önskar kan bli sanning och att du får det du förtjänar i ditt liv, alla förtjänar vi det bästa. Jag fick ett barn som var begåvat med Npf..men det har inte stoppat mig att älska honom fullt ut. för den han är. Det fanns en mening med det också, det vet jag!!Min uppväxt kantades av många jobbiga saker, där jag fått min styrka att och orka ta tag i mina tunga stunder.
Allt i livet är utmaningar, man växer med dem, alla har vi något i ryggsäcken som vi får bära med oss. Det är det som formar oss till de individer vi är. Jag önskar dig alla lycka med vad du än förtar dig i livet. Kram
åh vilken blogg du har! du är grym tjejen!
Känner igen mig så sjukt mycket i det du skriver! Har längtar efter barn i 2 år nu (är 18) och det svider i hjärtat varje gång jag måste tvinga mig själv att inse att det inte går.. Har en pojkvän sedan snart 2 år, älskar honom mer än allt annat och vill bilda familj med honom, men han vill vänta till vi är 25.. Hur ska man stå ut med denna längtan i 7 år till? Fin blogg förresten!:)
