Förre veckan fram till igår var pest och pina. Jag stressade så mycket men hann ändå inte med allt plugg. Jag fick istället prioritera det som var viktigast. Så den här veckan är det ännu en rapport som ska skrivas, fast på engelska. Förra veckan gick all tid till att jobba med pa-rapporten som jag lämnade in idag.

Jag stressade inte fysiskt, utan psykiskt. Jag har alltid varit en lugn person, därför stressar jag aldrig mellan ställen och att jag måste hit och dit och göra de och de andra här och där. Utan min hjärna har inte kunnat hänga med. Jag har inte kunnat stanna upp och slappna av och känna hur jag egentligen mår, det har bara inte gått. Jag har sovit som en bajskorv luktar illa. Jag är helt jävla slut i min skalle. Jag orkar verkligen inge mer.

Och min kropp sa emot idag. Idag var det kebabgryta på skolan och jag åt två feferonis till det. Då sa min mage ifrån, igen. Jag har nu fått tillbaka den där rivande och tryckande känslan i magen. Jag har fått tillbaka det där jag kallar magkatarr för mig. Min stressmage har än en gång kommit upp till ytan. Jag är hungrig men kan inte äta. Jag lever nu på samarin och blåbärssoppa. Nej, jag har inte slarvat med maten, jag är så sjukt stressad. Jag vill gå under jord just nu.

Jag är så less på att jag inte stannar upp och tänker efter hur jag egentligen mår. För min kropp säger ifrån hela tiden. Det är alltid något fel med min kropp. Det gör ont här, svider där, huvudvärk som bara uppenbarar sig, sömnproblem hit och dit.

Ja, jag klagar, för jag är så sjukt less, och det är mitt eget fel. Men jag hinner inte med. Jag hinner inte med att ta hand om mig själv. Hejdå.