So far away from where you are.
Just nu är min saknad väldigt stor. Hennes ansikte visas i mitt huvud och framför mig hela tiden. Jag föreställer mig hennes berörning, hur hon stryker min kind. Hennes röst i allmänhet. Hennes leénde.
Det stora hålet skaver inom mig. Min kropp känns konstig. Kan inte riktigt sitta still. Min hjärna säger åt mig att ställa mig upp och gå av och an, fram och tillbaka. Och mitt hjärta, gör ont.
Allt känns nästan meningslöst, nästan. Det känns som, hur ska jag kunna leva vidare utan henne? Hur i hela helvete ska jag kunna göra de? Hur i helvete ska jag kunna fortsätta leva mitt liv utan henne?
Inatt saknar jag min mamma, väldigt mycket. Inatt är jag det lilla barnet igen. Inatt är jag det lilla barnet som vill att mamma ska trösta och omfamna, och finnas här. Inatt är jag det lilla barnet som gråter.
Inatt är jag egentligen en väldigt tyst och instängd Felicia, som egentligen inte skulle kunna uttrycka sig så här muntligt. Inatt är jag kluven, trasig och förstörd.
Du har Andreas som verkar älska dig lika mycket som du älskar honom. Han är den som får dig att känna att du vill spendera ditt liv med honom.
Bra att du skriver av dig så du får ut det du känner. Annars bildar det bara mer och mer inom dig.
Felicia....vi känner inte varandra men som jag tidigare berättat så var det din mamma som klippte mitt hår under en lång tid och det blev många samtal under den tiden.
När jag läser hur mycket du saknar din mamma så gör det så ont i mig, hon älskade dig över allt annat och hon skulle bli så ledsen om hon visste att hennes död skulle påverka ditt liv så mycket.
Tro aldrig nåt annat än att hon finns i din närhet hela tiden även om du inte kan se henne, hon håller om dig, jag hoppas att du kan känna det.
Det är fullt naturligt att sakna någon ur sin närhet, men låt inte saknaden ta över glädjen över att ha ett fint liv tillsammans med din Andreas. Snart är du kanske mamma själv? Fortsätt att skriva av dig, det är jättebra, men skriv också om allt som är positivt i ditt liv så du inte glömmer all glädje som finns i din närhet trots allt.
Skickar en stor varm styrkekram, det kommer att bli bra!
Livet är i många avseenden en kamp. Man saknar människor som inte finns med i det längre och man har de inte alltid så lätt...
Men samtidigt så är de ju så att nya stigar uppdagar sig hela tiden. Man måste välja väg och varje gång man gjort ett val så händer de nya saker... Vad hade hänt om man valt en annan väg...
Du kommer alltid att sakna närheten av din mamma. Hon finns där men inte fysiskt närvarande. Vilket är sorgligt och tungt att bära ibland.
Men du har fått så mkt i ditt liv. Du har en pappa, "plast"mamma och syskon som älskar dig, du har Andreas och vänner som älskar dig.
Jag vet att du säkerligen har funderat på hur ditt liv hade sett ut om det varit annorlunda. Och förmodligen hade ditt liv varit helt annorlunda. Andra människor hade funnits med i det och du hade gjort andra saker... Ingen kan säga om du hade varit lyckligare eller olyckligare. De hade varit ett annat liv och en annan Felicia.
Jag har funderat många gånger på "om om inte om hade varit". Hur hade det varit då? Om jag inte hade blivit med barn som 18-åring...Var hade jag gjort för val då? VAr hade jag suttit nu?
Då hade inte Christoffer och förmodligen inte Emilia funnits. Och jag hade varit en helt annan människa idag!!! Tanken får de att svindla!!!
Hur mkt hemskt som än varit i mitt liv. Hur jobbigt de än har varit så önskar jag inte mitt liv annorlunda. De finns så många människor som betyder så mkt för mig i mitt liv, och önskar jag saker ogjorda så innebär de på sätt o vis att jag önskar bort dessa människor.
Hemska saker som händer i ens liv leder ofta till både bra och dåliga saker. Allt som påverkar en skapar den person man i slutändan är...
Jag försöker ta vara på allt i stället. Gråter o förbannar när de behövs o skrattar o njuter när jag får förmånen att göra de...
Massor av kramar till dig... Hoppas att de jag skrivit ger dig något i allafall...
// Magda
