visst vet du att det går snabbare att skuta skallen av sig än att bara sitta och gnälla?
btw min mamma är också död men jag var bara 3 år när hon dog så jag minns inte ett jävla dugg av henne. för mig är det omöjligt att sakna någon somjag inte känner. PUSS OCH KRAM

Jag gick igenom mina gamla inlägg som jag ofta brukar göra. Och hittade den här kommentaren som jag alls inte sett. För jag brukar alltid ta bort såna här kommentarer. Såna som kommenterar sånt här förstår jag mig inte på. Antagligen för att de inte får någon annan uppmärksamhet. Ja, synd för dem, eller så inte. Sen så innan man kommenterar sånt här så kanske man ska ta reda på faktan. Som den här personen verkligen inte har gjort. Den här kommentaren kom på min mammas födelsedag den 26 december 2010. Kommentaren är lagd på det andra inlägget jag skrev om min mamma, 2008. Så faktan MÅSTE den här persoen har haft.

Så den här personen var också bara tre år när dens mamma dog? Nämen gud, det var jag också, go figures. Och nej, jag kommer inte heller ihåg henne så himla mycket. Jag får en känsla av att det här är en kille, för de tänker oftast med ballen och är känslokalla. Och nu behöver inte alla killar ta illa upp, för jag riktar mig mest år den här personen. Men visst, det kan lika gärna vara en tjej, en väldigt känslokall tjej.

Jag ska säga dig, att man kan fullt sakna en person som man inte känner, för det gör jag. Mot för att jag börjar få en klarare bild av henne, men det är inte poängen. Jag har växt upp och sakna en person jag inte känner, men en person jag känt mig nära och älskad av. Var du inte älskad av din mamma eller? Ja, visst gör de ont att få de rakt i ansiktet? Du får bearbeta din sorg hur du vill, om de så är i förnekelse eller okänslosamt. Även om du kanske inte ens läser min blogg mer, för då hade de väll kommit mer känslokalla kommentarer, så tycker jag synd om dig. För nån vacker dag kommer den här sorgen slå dig rakt i ansiktet och du kommer må piss, precis som jag har gjort och fortfarande gör. Och jag kan slå vad om att du ändå har en massa frågor i skallen: Hur var min mamma? Vad tyckte hon om att göra? Osv osv. För jag ser en massa förnekelse i din kommentar. En rädd och osäker liten stackare som vill verka tuff på utsidan. Oj vad jag tycker synd om dig.

Det här är som att sparka på någon som redan ligger. Och ja, jag tar fruktansvärt illa upp, även om de här är 3 år sedan. Även om jag är väldigt uppriktig i min blogg och bokstavligt talat blottar mig själv ska jag ändå inte behöva få sånt här i ansiktet. Jag ska inte behöva få sån här kritik. Ingen ska behöva få sån här kritik, ingen. Men, jag är en sån person som behandlar andra som jag själv blir behandlad, vilket kan bli en ond cirkel, jag vet. Så än en gång, jag tycker så jävla synd om dig, uppsök en psykolog som inser att du måste in på psyket, för du är inte riktigt frisk.

Jag vet att du bor i Luleå, kan spåra din IP adress, herr eller fröken Köpmangatan. Punkt.