Nu har jag hållit på in nån timme och fixat en ny design till min blogg. Jag är inte riktigt klar än. Men som jag har fått funderat. Har varit så frustredad att jag velat gråta. Men jag fixade det lite iaf. Om ni fortfarande vill tipsa mig eller göra en mycket snyggare design åt mig än vad jag själv gjort så får ni gärna kommentera! Men den vart ändå ganska snygg, eller hur? Haha.

Filmen var ganska bra. Eller det funkade. Trodde den skulle vara bättre iaf. Men jag hitta ingen bättre film. Ville hyra Caio Bella, men hittade den inte såklart.

Jag är väldigt less på allting just nu. Det är så skönt att alla gått och sova och att det är helt tyst i huset. Slipper jag dom för ett tag iaf.

Det gör ont i bröstet och känner mig gråtfärdig hela tiden. Mitt liv snurrar i huvudet hela tiden. Vill bara gråta när jag ser alla bilder i huvudet om hur mitt liv varit och hur det är. Jag försöker slänga bort bilerna. Men det går inte. När jag bläddrade genom kanalerna idag så fastnade jag på Desperate Housewhifes eller hur fan det nu stavas. Dom prata om att lägga sina känslor i en låda och stoppa upp den i garderoben och ta itu med känslorna sen. Om det ändå vore så enkelt. Jag försöker lägga allt bakom mig hela tiden. Men det är inte lätt när man påminns om det varje jävla dag. Kanske ändå ska börja med att skriva lappar om mina känslor och sätta ner dom i en låda och låta dom vara där. Så man fått det ur sig iaf och sen stoppa undan det och fortsätta. Ska fundera på den saken. Det är ju värt att försöka iaf. Att skriva båda bra och dåliga saker. Få ut sina känslor helt enkelt. För det behöver jag verkligen då och då. Förra helgen läste jag en tidning medans jag satt och sola i min "svärmors" lägenhet. Om personer som bloggar för att må bra. Att det var deras terapi. Fick mig att tänka på att min blogg också är det ibland. Dom som jag känner vet ju att det är Felicia som skriver i den här bloggen. Och skulle jag öppna mig för mycket så skulle folk bara gå runt och snacka om att Felicia är si och så och hon skrev så och så. Men det är ju det ända folk gör. Går och snackar skit och sprider ut skvaller. Som att det är de livet går ut på. Men när jag inte går hos min pshykolog nå mer så har min blogg som blivit min terapi. Där jag fått öppna mig och fått tala ut för att jag behövt det. Mest min första blogg som var privat. För jag ville inte att andra skulle se hur jag mådde och vad för hemska saker som hänt i mitt liv. För folk bryr sig ändå inte. Dom vill bara veta för att skvallra det vidare. Men skit i det. Min blogg är min terapi eller vad man ska kalla det. För jag behöver verkligen få ut mina känslor ibland, annars blir man ju tokig. Så är det bara. Men nu ska jag gå upp på mitt rum och prata med min älskling och sen försöka sova.

Natti Natti. Bay.