Hej mamsen!

Imorgon börjar yttligare ett nytt år utan dig. Om några månader är det femton år sedan du försvann. Och nu under juletid har jag och pappa varit och tänt ljus hos dig. Och på din födelsedag så kom jag och mormor och tände ljus hos dig också. Imorgon kommer jag och min pojkvän och hälsar på och tänder ljus igen. Så nu under juletid blir det många besök och mycket ljuständande. Jag har ju lovat att hälsa på dig mycket mer nu.

Nu har mormor berättat lite mer om dig. Lite om din barndom. Du var tydligen en av värstingarna under högstadietiden, tillsammans med den coolaste killen till och med. Och att du älskade att köra skoter. Vilket inte jag gör. Litegrann kanske, men jag är inte så beroende av att köra skoter att jag vill ha en. När inte intresset finns där tycker jag inte att det är så stor idé med en dyr skoter. Däremot så har vi ungar en genemsam skoter. Det är mest dom små som kör den eftersom jag föredrar pappas snyggare skoter, haha.

Ja, så nu börjar jag känna dig lite bättre. Och jag kan säga att jag tog emot all information förvånandsvärt bra. Det var bara roligt att få höra allt om dig, inte jobbigt, utan intressant och roligt. Nu i efterhand känns det lite. Svider lite i bröstet. Jag inser hur mycket jag gått miste om, att inte ha fått chansen att lära känna dig på det rätta sättet, alltså genom dig.

Har fått träffa din lillebror också. Träffar inte honom så ofta. Men det var kul att få träffa honom och hans familj igen. Han är väldigt lik dig i utseendet. Ta inte illa upp för att han är en kille. Men ni är syskon och väldigt lika. Har aldrig riktigt pratat om dig heller med honom, eller det är väll rättare sagt han som inte pratat om dig med mig. Men som sagt, träffar inte han så ofta. Och nu gjorde vi det, det var också väldigt roligt.

Och så får jag inte glömma att jag träffat morfar också. Han kom hit och hälsade på med Anneli. Anneli har sagt till honom att jag vill veta mer om dig. Så han ska fixa så att jag kan få se på några gamla filmer på dig när du bara var några år gammal. Det ska bli intressant att se.

Det börjar bli lite lättare att prata om dig nu. Inte någon större förbättring, men lite iaf. Visst, det gör fortfarande lika ont att säga mamma och ovanheten att prata om dig finns där, men det är lite lättare. Men jag har alltid varit lite feg av mig och har alltid haft svårt att prata om känsliga saker. Jag jobbar på det iaf.

Nu kommer jag inte på något mer att skriva till dig, så jag avslutar mitt tredje brev till dig nu.

Gott nytt år mamma, älskar dig jätte mycket. :)

/ Din Dotter.

Här är du när du gick högstadiet i Boden.
Tycker jag är väldigt lik dig på det här kortet.

Avatar var bättre än vad jag hade förväntat mig. Så det blir att införskaffa den när den kommer ut på DVD.

Idag så har jag varit på stan med älskade Anna och sedan kom Chrille och gjorde oss sällskap. Jag har inte shoppat loss allt för hårt idag. Två linnen, ett armband, spetsleggings, strumpbyxor och igår köpte jag en jätte fin blå sidenklänning av min kompis Sandra som jag ska ha imorgon på självaste nyårsafton. Hon kunde inte ha den för att hennes, öhm, byst var för stor, men jag med något mindre byst kunde ha den, och den satt perfekt, höhö.

Och tråkig som jag är orkar jag inte ta kort på allt som alla andra gör och lägger in vad man köpt. Jag handlar så sällan och så känns det meningslöst, haha. Men det kanske kommer in en bild imorgon på hur jag kommer se ut i min fina klänning, är helt förälskad i den!

Vad mer har hänt då? Jo, min stackars lilla älskling Andreas fick hänggas på bilen idag, gasen fastnade i golvmattan och det fanns inget han kunde göra så han for ner i diket och slog in bakändan på bilen i en lycktstålpe. Att han alltid ska ha sån otur. Jag satt inte i bilen, som tur var. Hade jag suttit i bilen hade jag skrikit på honom, för jag hade trott att han sladdade, vilket jag hatar och skällt ut honom när vi hamnat i diket. Och det hade blivit kallabalik i bilen med en förbannad Felicia och en stressad Andreas. Det är så synd om min älskling, hovva. :(

Imorgon så ska jag och Andreas på party. Det ser jag fram emot. Ska bli riktigt kul. Och så får jag ju träffa min älskade Caroline också. Puss på henne!

Jag blev väckt i morse av att min morfar och min moster Anneli kom hit på besök. En trevligt överraskning! Så vi satt och fikade och pratade på ett litet tag innan dom for igen. Och nu håller jag på att göra mig klar för stan. Ska och se på Avatar med älskingen ikväll, hihi.

Min mamma kom från byn och dom som kom från byn var "värstingarna" på skolan. Dom hade sitt egna hörn som man kallade bondhörnan. För att det var där "bönderna" höll till, dom från byn och inte från storstan. "Bönderna" var mobbarna på skolan. Alla var rädda för dom. Mamma var tillsammans med Kurt, den coolaste "värstingen" på skolan. Han gick i 9:an och mamma gick i 8:an. Kurt och hans gäng hängde upp stadsbarnen i krokar och höll mobbningen igång på skolan. Mormor, som alla andra mammor, trodde inte att min mamma höll på med sånt, utan att hon stod i bondhörnan för att hon just kom från byn. Kurt och mamma var tillsammans ganska länge. Om mormor kommer ihåg rätt så fanns det bara tjejer i mammas klass, och mamma höll ihop med tjejerna i klassen som var från byn.

Och som alla mammor så höll hon koll på sina barn, enligt henne så höll mamma och hennes kompisar inte på med att dricka varje helg. Hon tror att hon smakade, som nästan alla ungdommar gör i 15 års åldern, men att hon inte söp sig full och tjuvrökte. Mormor sa att hon knappt såg mamma dricka alls under sitt liv.

Och i den åldern älskade mamma att köra skoter. Hon fick sin Lynx på 16 årsdagen och körde hela vintern med den, nästan varje dag med sina kompisar som också hade fått en skoter. Till skillnad från mig som är lite småfeg när det gäller motorer.

Mamma som tonåring. Hon var med i värsting gänget, men höll ändå inte på med alla dumheter som dom coolaste gjorde. Hon var alltså smart och populär, även bland killarna.

Mamma när hon gick i 8:an, när hon var en av "värstingarna" på skolan.

Dålig uppdatering, jag vet. Men har varit i farten mycket. Julafton blev lyckad. Fick nästan allt jag ville ha, så jag är nöjd!

På juldagen for jag till min mormor och hälsade på henne, min lådsasmorfar, min moster och hennes fästman. Sedan kom min enda "riktiga" morbror på besök med sin fru och mina enda "riktiga" kusiner, Towe och Linn. Min mamma har bara en "helbror", med samma föräldrar så att säga, resten är bara halvsyskon, av alla mina morbröder och mostrar. Det var iallafall riktigt trevligt att få träffa dom. Sist jag träffade dom var förra julen, samma dag dessutom.

Jag tog med min lite fotoalbum från när mamma var liten till mormor för att friska upp hennes minne så att hon kunde berätta lite om min mammas barndom. Jag fick veta en hel del roliga saker. Jag visade även min morbror och hans familj fotoalbumerna och det blev mycket skratt och prat hela kvällen lång. Mysigt!

Igår for jag på graven med mormor och min lådsasmorfar för att tända ljus på mammas födelsedag. Sedan for jag hem och väntade på min så kallade fästman, och han kom. Vi bara myste och tog det lugnt hela gårdagen och idag likaså. Imorgon inväntar en slappar dag för mig, ensammen hemma hela dagen, yey!

Min morbror Joakim och min älskade lilla mormor.

Här är min morbrors fru, min morbor Joakim och jag
när vi tittar igenom albumerna jag hade med mig till mormor.


Moster Ida och kusin Linn.


Min mosters fästman Denzel, moster Ida och kusin Towe.


Min lådsasmorfar och min mormor.

I detta inlägg vill jag bara säga grattis till min mamma som skulle fylla 45 år idag. Grattis mamma, saknar och älskar dig jätte mycket. <3

Så var det äntligen julafton. Kan säga att min morgon inte startade så perfekt som jag ville. En irriterande lillebror gick an från sju till nio imorse med att tjata om att få öppna morgonpaketet, kom in i mitt rum och skrek att jag skulle komma ner. Jag hade tänkt stiga upp vid nio för att hinna duscha och fixa mig innan Kalle Anka börjar. Men kunde inte låta bli att hota med att strypa honom om han inte höll käft. Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Tur att min lillasyster är en värre morgonmänniska än mig och höll käften, för att hon somnade i soffan så fort hon steg upp.

Fick en lila skjorttunika i morgonpaket. Har velat ha den jätte länge, så det uppskattade jag. Just nu väntar jag på att Andreas ska komma med mitt paket så att vi får öppna varandras presenter och få en och annan puss. Sen ska jag fixa mig klart och sedan ska jag till mamma för att tända ett ljus. :)

Måste också tillägga att jag ändå är värst av alla ungar efter Kalle Anka då den eviga väntan på tomten. Jag går och stampar i hela huset och frågar gång på gång när tomten ska komma. Känner redan nu att pirret i magen håller på att spränga min mage, haha. Plus att spelar min favoritjulsång, Feliz Navidad. Den har jag lyssnat på julafton så länge jag kan minnas. För när jag var liten tyckte jag att dom sjöng mitt namn. Och sen för något år sedan såg jag att han som sjöng den heter José Feliciano, mycket passande! ;)

Nåja, jag önskar er alla en riktigt god jul!

Jag som en tomtenisse på min första jul, GOD JUL! :)

Äntligen börjar julkänslan smyga sig på. Jag, som många andra i min omgivning, har inte riktigt känt den mysiga julkänslan än. Men nu är granen klädd och klapparna ligger under den börjar den komma. Ett minus är att det blev en plastgran iår för att granarna är sjuka, bruna och luktar illa. Jag som älskar granlukten!

Jag har även, efter många om och med, (jag skäms när jag skriver det här) pyntat mitt rum.... Tre dagar före jul. Jag med min lilla energi har inte haft orken till att städa mitt rum. Men sen när min bok plötsligt var spårlöst försvunnen satte jag igång med letandet och städandet i hopp om att hitta den. Jag hittade den inte, men jag fick mitt rum städat, mitt nya skrivbord monterat ihop och även plocka upp lite småsaker som jag kunde förvara på den som varit nedpackade i banankartonger sedan jag tapetserat om mitt för för ett år sedan.... (skäms även över att skriva det) Och sedan hittade jag inte mina julsaker i garaget. Men nu när pappa och min lådsasmamma skulle hämta granpyntet i garaget följde jag med och mitt julpynt blev återfunnet. Så jag har nu plockat upp min kyrka som jag haft sedan jag föddes som spelar en melodi och lyser jätte fint, några enstaka tomtar, glitter och hängt upp min julmobil med tomtar.

Som ni ser är jag inte särskilt noga med att det ska vara rent och snyggt. Jag är lite av en slavfia. But what can you do, ey? Haha.

Julen kommer firas hemma hos mig med släkt från pappas sida och min lådsasmammas sida. Sedan kommer jag fara till min mormors stuga nån mil härifrån nån gång på mellandagarna för att hälsa på henne, hennes man, min moster och hennes fästman. Tror min lådsasmoster kommer vara där också med hennes ungar, mina kusiner.

Andreas kommer fira jul hos sin mamma. Vi har aldrig firat jul tillsammans men det blir nog nästa år det blir debut för det. Det kommer bli mys! :)

Som sagt, julkänslan har äntligen kommit till mig. Och imorgon är det sista skoldagen innan jag får lov. Den kommer spenderas genom att sjunga julkantat för skolan, se lärarrock och sen fika med metorerna. Sedan på eftermiddagen ska jag och Andreas gå på stan för att ge honom tips på vad han ska köpa till mig i julklapp, haha.

Julen är här... i våra mörka... nä, haha. God Jul!

Våran dag idag, älskling. Vårat datum. :) Idag har vi varit tillsammans i 4 år & 4 månader. Idag har vi också varit förlovade i 4 månader. Jag älskar dig så himla mycket gubben, du får mitt hjärta att slå. <3

Ikväll är jag och Andreas ensamma hemma hos mig till sent ikväll. The family är och ser Plannja spela. Så vi ska laga middag, vet fortfarande inte vad det blir för mat, och sedan ska vi bada bastu och bara mysa! En härlig kväll, precis vad jag behöver.

Ha en bra kväll och trevlig helg!

Efter att ha sett dom nyaste avsnitten av OTH så har mina funderingar växt till liv igen. Och för att det här är min blogg och jag skriver och är hur öppen jag vill så tänker jag även öppna mig och skriva ner det här.

Som jag nämnt tidigare gör min kropp så himla ont. Både av det ena och det andra. Men nu tänkte jag ta upp en del som gör ont. Jag har skrivit det och jag skriver det igen: Jag längtar så himla mycket efter att få barn med min pojkvän att det gör ont i hela kroppen.

Men jag kan inte låta bli att tänka så här:
Tänk om jag inte kan bli med barn? Tänk om det är något fel på mina äggstockar, äggledare och alla delar som finns där nere? Skulle Andreas lämna mig om jag inte kunde få barn? Tänk om Andreas inte kan få barn? Tänk om vi inte kan bli gravida i framtiden? Vad skulle vi göra då? Skulle vi adoptera? Skulle jag lämna Andreas för att han inte kan göra mig med barn? Det finns så himla många frågor. Och jag kan besvara dom från min sida. 

• Om jag inte skulle kunna få barn skulle jag först söka upp en speciallist och se om det ändå går. Om det ändå inte gick skulle jag överväga att adoptera.
• Om Andreas inte kunde göra mig med barn skulle jag inte lämna honom. Även om ett/flera barn skulle betyda så himla mycket för mig skulle jag inte ha hjärta till att lämna honom. Han är min sol i mörkret. Han har stöttat mig så himla mycket genom mina svåra år så då skulle jag stötta honom tillbaka och aldrig i mitt liv lämna honom. Han är luften jag andas. Han är den som får mitt hjärta att slå. Han är mitt allt.
• Jag kan inget annat än tro att Andreas inte skulle lämna mig heller om jag inte kunde få barn.

Jag hoppas vid mitt trasiga hjärta att detta aldrig skulle hända i framtiden. Jag hoppas att jag aldrig kommer få beskedet att jag inte kan få barn. Jag hoppas att Andreas aldrig får beskedet att han inte kan göra mig med barn. Jag hoppas att vi tillsammans aldrig kommer få beskedet att vi inte kan bilda familj "normalt".

Jag hoppas att jag i framtiden kan få en försenad menstration. Jag hoppas att jag i framtiden får se ett positivt resultat på stickan. Jag hoppas att jag i framtiden kommer få barn med Andreas. Jag hoppas att jag i framtiden får visa den positiva stickan för Andreas och gråta tillsammans av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får känna mitt barn sparka i magen. Jag hoppas att jag i framtiden får hålla mitt och Andreas barn för första gången och gråta av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får se vårt/våra barn växa upp.

Även om det inte alls behöver vara så att jag eller Andreas inte kan bli med barn. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för detta. För rätt var det är så kanske det stämmer. Allt jag kan göra är att hoppas att vi kan bli gravida i framtiden. Allt jag kan göra är att hoppas.

Här är min mage uppblåst för att likna en gravid mage.
Jag brukar blåsa upp magen så här för att reta Andreas och för att tillfredställa mig själv.
Och han brukar till min glädje kyssa magen och stryka på den.
Så att jag kan blicka framåt och hoppas att det ögonblicket kommer igen,
fast med en bebis i magen.

Jag glömde totalt bort att jag skulle till min kompis idag, Fiia som fått en liten flicka den 7 december. Och jag hade ingen skjuts dit, så i all hast ringde jag min kusin och han hämtade mig och skjutsade ner mig till byn där jag mötte upp mina andra kompisar för att sen fara till Fiia.

Och jag smälte på en gång. Där låg hon, lilla Alice. Världens sötaste lilla flicka, helt underbar. Går inte att beskriva. Ställe mig och tittade på henne, och jag visste inte vars jag skulle ta vägen. "Hur känns det Fellan? ;)" sa min kompis Sandra. "Jag skakar i hela kroppen!" svarade jag henne. Hela jag skakade och jag spände mig för att det inte skulle bli allt för mycket. Jag skakade för att jag inte visste vad jag skulle göra av med alla känslor.
"Vill du hålla i henne?" frågde min Sandra som då höll i Alice.
"Jag vet inte, jag kommer börja gråta..." svarade jag henne.
"Nej, Fellan, jag vet att du vill, kom och sätt dig här så ska du få hålla i henne"

Och jag satte mig och tog emot henne. Det kändes så rätt att hålla i henne. Och efter ett tag så tittade hon på mig och jag smälte totalt. Men jag höll inne tårarna. Dom ville ut med jag vägrade. Något som jag kommer få betala för senare, då bara minsta lilla komma göra mig ledsen. Jag satt iaf och höll i den lilla prinsessan ett bra tag. Ville inte släppa taget om henne. Sa att jag ville ta med henne hem, såklart. Tillslut kom jag tillbaka till verkligheten igen, efter mycket pratande, jorrlande och grymtande läten från både mig och Alice, efter mycket pillande på fötterna, händerna och på huvudet, efter mycket snoozande så frågde jag om någon annan ville hålla i henne. Och Alice for mellan allas famnar och tillslut var det matdags för lillan så hon fick gå tillbaka till mamma Fiia.

Det går inte att beskriva mina känslor just nu. Jag är så glad, så himla glad för Fiia och Jons skull. Så glad att dom fått denna underbara lilla prinsessa in i sitt liv. Så himla glad att jag fått hålla i det lilla livet, så glad att hon fört in en massa lycka och glädje till mitt liv.

Och samtidigt gör det så ont. Längtan efter ett barn gör så himla ont. Sen for jag och familjen på 70 års kalas, och där var en kvinna som var höggravid. Gah. Jag vill så gärna ha barn, det gör ont i hela kroppen. :(

Här håller jag i lilla Alice. Känslorna är obeskrivliga.

Nä nu blev jag på väldigt dåligt humör! Spelar ingen roll om jag nu känner den anonyma personen som kommenterade i två inlägg nedan. Ja, jag tog illa upp. Man kanske ska förstå hela handligen innan man aggerar. Min pappa var ju själv med i olyckan så jag ser ingen möjlighet att att han skulle ha kunnat spela in allt skrik och rop på hjälp. Knäppa människa.

Jag har varit så glad idag och bara känt kärleken i luften. Min söta pappa lånade mig pengar till att köpa en ny bok, Så länge vi båda andas, och jag har varit så glad över det. Läst som en idiot för att må bättre. Mår så bra utav kärlek! Och så kommer jag hem och läser denna kommentar. Herregud, du går inte igenom samma sak som mig. Usch vad arg jag är. Tar så lätt åt mig saker för att jag blivit nedtryckt hela mitt liv. Plus att jag är så oerhört känslig.

Så nu ska jag se OTH och försöka bli på bättre humör. Sen ska jag försöka göra läxa och sedan läsa resten av kvällen.

PUSS!

Ps. Tack pappa! Ds.

Inspelningen jag kommer få höra från pappa är inte från själva olycksdagen. Hur i hela friden skulle pappa kunde spela in själva olyckan när han själv höll på att drunkna och var under vatten hela tiden? Som om det första han skulle tänka på när han kom upp ur vattnet var att spela in alla som skrek och ropade efter hjälp? Nej, han ringde såklart efter hjälp och försökte rädda alla sina kompisar och mamma som var i vattnet.

Den inspelningen jag menar är när han sitter med en inspelare och berättar om olycksdagen, hur den såg ut för honom, vad som hände osv. Och jag vill lyssna på den inspelningen för att jag har så många frågetecken kring mammas död och om själva olyckan. Och för mig så känns det som att jag måste få höra på det. Jag vet själv att det kommer innebära mycket smärta och jag accepterar det. Det är min mamma vi pratar om, min mamma som jag älskar mest av allt på denna jord. Min mamma som är död. Och mitt sätt att gå vidare är att få veta allt om min mamma, min mamma som jag aldrig lärde känna, min mamma som är en stor del av mitt liv. Och ja, det innebär att gå tillbaka och titta i det förflutna. Men det är mitt sätt att klara mig igenom sorgen efter henne. Genom att lära känna henne. Om det inte funkade så ska jag berätta det. Men jag ser det som en möjlighet att leva utan denna smärtsamma sorg en vacker dag. När man är i min situation gör man nästan allt för att slippa denna smärta. Jag tycker jag är stark som kämpar och är villig att jobba mig igenom detta. Det är inte alla som orkar jobba sig igenom en sorg så stark som denna.

Jag har lidit av depression i många år nu, och nu vill jag faktiskt inte leva med denna smärta mera. Det här är mitt sätt att försöka börja leva på riktigt igen. Jag kommer inte klara det ensammen, därför har jag många som älskar mig och stöttar mig igenom detta. Som stöttar mig genom att berätta allt dom vet och gått igenom med min mamma. Stöttar mig när jag är ledsen.

Det är svårt att förklara något för någon som inte vet hur det är att gå igenom en sån här smärtsam förlust. Man måste gå igenom samma sak för att kunna förstå.

För att jag ska kunna gå vidare med mitt liv måste mina frågetecken besvaras.

För ett tag sedan sa jag till min pappa att jag vill att han berättar om olyckan då mamma dog eftersom han var med i samma olycka men överlevde. Bad honom förbereda sig för att jag vill veta. Han sade då till mig att han har det inspelat då han berättar om olyckan och att jag kunde få höra på den, för han tycker det är för jobbigt att prata om den. Jag accepterade det men har ännu inte tagit modet till att fråga honom om att få lyssna på den. För att detta togs upp hos psykologen.

Jag har gått och skjutit upp det på grund av allt skolarbete som jag haft. Ville inte att något mer skulle tynga ner mig. Men egentligen går jag och försöker förbereda mig. Förbereda mig på det jag kommer få höra på pappas inspelning om den dagen då mamma dog. Men nu har jag kommit fram till att det inte går att förbereda sig på att få höra hur hon dog. Det går inte att förbereda sig på någons död. Även om man vet att personen är död eller döende. För orden kommer göra lika ont, även om man nu är förberedd eller inte.

Och när jag har fått lyssna på denna inspelning sa pappa att jag får fråga honom om det frågor jag inte fick besvarade på inspelningen. Jag vet själv att jag varit redo en längre tid på att få lyssna på pappas berättelse. Men när det kommer till kritan vet jag faktiskt inte. Jag vill inte utsätta mig själv med smärta, det är det sista jag vill. Men samtidigt måste jag utsätta mig för all denna smärta för att kunna gå vidare, kunna jobba mig igenom sorgen. För jag vill inte leva resten av mitt liv med alla dessa frågor som tynger ner mig. Jag vill ta steg för steg för att kunna jobba mig igenom detta. Jag vill helt enkelt veta allt om min mamma. Jag ser det som min räddning, som ett liv utan alla dessa frågetecken, ett liv utan sorgen efter min mammas död. Saknaden och längtan efter henne kommer alltid att finnas där. Men jag vill inte leva med sorgen resten av mitt liv. Vill inte leva med denna smärta hela mitt liv.

Snart ska jag få lyssna på pappas berättelse om olyckan
som tog min mammas liv. Om den dagen hon dunknade.

Depp, depp, depp och DEPP! Här sitter jag, en lördagkväll, ensammen, med en kuhi rapport.
Hallelujah! F*cking kill me! :'(

Nåja, back to Tutanchamon.

Jag har panik! Jag trodde att jag lånat ut min bok, Så länge vi båda andas, till Janina. Men tydligen inte. Och jag har stökat ner hela mitt rum ännu mer nu i ett desperat försök till att hitta den. Och jag hittar den inte! Den är spårlöst försvunnen! :'( Kan någon hjälpa mig genom att friska upp mitt minne om jag har lånat ut den till någon annan, för jag har inget minne av det. Hjälp mig! Jag hyperventilerar snart! :'(

FÖRSVUNNEN!
HITTELÖN: BAMSEKRAM!

Min relation till min pappa har inte alltid varit en dans på rosor. Men på den senaste tiden har vi kommit varandra nära. Byggt upp våran far-och-dotter relation. Och att ha en bra relation till min pappa är något som är väldigt viktigt för mig. Och jag strävar efter att vi en dag kan prata ut om allt, lätta på hjärtat båda två för varandra. 

Jag tycker det är viktigt för alla som förlorat en förälderar att bygga upp sin relation med den levande föräldern. För ni går igenom sorgen tillsammans. Och att hjälpa och stötta varandra genom sorgen hjälper er att kunna ta er igenom den.

För jag kan säga er, det är så himla skönt att kunna öppna sig för pappa. Så att han förstår mig också. Och min pappa är inte blind, det jag förklarar för honom förstår han, för att han har märkt det och han ser det på mig.

Så jag uppmanar alla som har en död förälder precis som mig, att skaffa en bättre relation till den levande föräldern. Och det händer inte bara sådär. Utan man måste ta små steg i taget och orka kämpa, för det är värt det i slutändan.

Pappa med våran hund Sessan.
Sessan har än en gång gjort sitt jobb och fått sig en stor tjädertupp.

Jag har ingen aning om jag inbillade mig detta. Men igår när jag och Andreas skulle gå och sova så var jag som vanligt inte nog trött. Eller jag kunde helt enkelt inte lägga mig ned bredvid honom och försöka sova. För jag visste att det tankarna bara väntade på att få slänga sig över mig. Så han la sig iaf ned och skulle sova medans jag läste i ett försök att få tankarna på annat håll.

Efter att ha läst ett kapitel i boken la jag mig ned. Andreas var varm som en kokt potatis. Så jag la hela täcket mellan mina ben och höll om honom och slappnade av och försökte somna.

Men sedan spärrade jag upp ögonen i halvpanik. Jag kunde svära på att någon just strök mig på benet. Jag väntade i någon sekund till. Och där kom det igen. Känslan över att någon strök mig på benet. Jag försökte se om jag kunde se någon i ögonvrån, men kunde inte se något. Så sakta vände jag ansiktet men ingen stod där. Så jag la mig tillrätta igen. Och åter igen strök någon mig på benet.

Tankarna började fladdra i huvudet. "Anstänger sig mamma för att visa att hon är här? Eller var det bara nån reaktion på min hud som fick den kalla och tunga känslan att kännas som att någon strök mig på benet?"

Jag vill så gärna tro att det är mamma som visar att hon är här och stöttar mig.

Idag är det en utav mina dagar. En utav mina mellan namn är Anna, så idag har jag namnsdag! Jag vill säga grattis till mig själv och alla flickor och kvinnor i min omgivning som också heter Anna. Grattis!

Susanne Anna Maria Felicia

Lyckan är stor att veta att man har en liten knodd i livet nu. Att min kompis fött en underbar liten flicka. Så självklart är jag på Andreas nu mer än vanligt. Jag känner mig faktiskt lite deprimerad över det. Att jag inte kommer få barn på några år. Ett planerat barn alltså. Men samtidigt måste jag acceptera det Andreas säger. Och ja, jag är för ung i nästan allas ögon. På utsidan kanske, men inte på insidan. Och jag vet att det krävs mer än att vara mogen att ha barn. Man måste ha ekonomi och bostad etc. Och det är just det som gör mig så deprimerad. Att det ska vara så mycket ivägen. Hade jag idag varit tex 23 år hade jag redan varit gravid för länge sen. Det är så orättvist.

Jag vet själv att jag kommer få tårar i ögonen när jag kommer se min kompis framför mig med lilla Alice i famnen. Jag kommer se lyckan i hennes ansikte. Och jag kommer bli avundsjuk. Det var som när jag kände Alice sparka i magen. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslor som svallade upp i min kropp.

Jag längtar så mycket efter ett barn så det gör ont i hela kroppen. Jag kan komma på mig själv genom att stryka eller hålla mig om magen. I det ögonblicket då jag kommer på mig själv blir jag ledsen. Jag tror det gör ont i Andreas också när han ser hur mycket jag längtar efter ett barn. För att han inte kan ge mig ett barn just nu.

Jag delar verkligen glädjen med min kompis. Kommer njuta varje sekund jag är nära henne och Alice. Kommer ta vara på varje stund. Ge stöd till mig själv för att jag längtar så mycket efter ett barn. Nej, jag kommer inte utnyttja min kompis. Jag kommer ge henne stöd precis som hon ger mig stöd genom att ha fött fram Alice till denna värld. Hoppas att det inte misstolkas. Alice kommer ha så många omkring sig som älskar henne.

Jag skulle också uppskatta några kusiner snart. Hoppas ni läser det här mostrarna och morbror! Känn ingen press, men ni vet nu att jag verkligen skulle uppskatta det. ;) Vem vet, stätter ni inte fart nu kanske jag hinner före er. ;) På skämt och sido.

Den här veckan var det tänkt att jag inte skulle vara med Andreas alls, för att jag har så mycket läxa. Men tyvärr så blir det inte så. Jag klarar helt enkelt inte av det. Jag bryter ihop om jag inte får vara med honom. Plus att det är arga-veckan och då mår jag som sämst. Så att utesluta honom går bara inte. Jag måste tänka på mitt mående. Så jag kommer prioritera det som är viktigast i skolan. Jag kommer dock sitta och plugga det mesta av tiden när jag är hos honom imorgon. Men att veta att han är nära funkar lika bra plus att jag vet att jag har honom som stöd. Det betyder att jag måste skippa trumläxan som jag inte kan riktigt bra som jag vill. Man jag ska prata med min trumlärare imorgon och förklara för honom. Han är min metor också så. Får hoppas att han förstår. Han borde förstå eftersom att jag har talang, jag har MVG och har knappt rört mina trummor här hemma för att jag inte har tid eller ork, det kallar jag talang.

Ja, man kan säga att jag är beroende av min pojkvän. Men inte på något besatt sätt. Han är min trygghet, han får mig att må bra, bara av att få vara i närheten av honom. Och han mår samtidigt bra av att ha mig i närheten så jag ser inget fel i det. Måste bara få förklara mig.

You are my light in the dark.

Idag föddes världens sötaste flicka. Lilla Alice. Efter en mycket lång helg med en klump i min mage så föddes hon äntligen idag. Vill säga till Alice mamma att hon har varit mycket stark och att jag är stolt över henne. Vill också säga grattis till den nya familjen. Jag delar er lycka med med er. Är så himla glad för eran skull. :')

Gårdagens planer blev inte alls som jag och Sandra tänkt oss. Det blev en liten ragg med Amelia och Cassi. Sen hyrde vi film, The Proposal. Sedan ville Sandra gå ut på en lång promenad. Stackarn har ju inte fått träna på jätte länge, så hon hade lite träningsabstinens, haha. Det var också bra för min kropp att få röra sig lite extra. Samla lite extra energi. Sen när vi kom in igen så slog vi igång filmen. Den var bra, men jag och Sandra ville se lite mer romantik, haha. Kvällen blev ändå lycklad tycker jag. Det var länge sen bara jag och Sandra tog det lugnt.

Just nu sitter Sandra och gör läxor. Jag själv ska till Andreas kväll. Hinner inte vara med honom i veckan för att jag har så mycket plugg. Så denna vecka kommer lilla jag vara irriterad och less, mer än vanligt. Joy!

Här kommer lite gamla bilder!


En glad 13 årig Felicia. Den 21/8 - 05- Dagen efter jag och Andreas blev tillsammans.

Promenad runt byn en sommarkväll med Sandra -06.


På Brasseriet med Sandra.

En till 13 årig Felicia bredvid hennes favorit hockeyspelare Johan Fransson.


Felicia, 13 år sommaren -05. En sommar jag sent kommer glömma.


Första fyllan hos Sandras farmor, haha.


Jag som somnat i Sandras säng, som vanligt. ;)

Den sista bilden bjuder jag på! Men det har jag egentligen gjort med alla, haha!


Jag och min halvbror Emil hoppar studsmatta. ;P

Då får jag tacka för mig. Ha en trevlig kväll!

Ikväll blir det att umgås med min kompis Sandra. Vi ska dra in mot stan tror vi och försöka hitta något roligt ställe att slå sig ner på, haha. Vi lär bli ute hela kvällen och jag ser verkligen fram emot det! Har klätt upp mig ordentligt, har lånat Sandras glanskavaj, höga skor och indianband. Sen har jag mina svarta jeansleggings och min paljett tubtopp. I'm Fierce!

Igår myste jag bara med älsklingen. Såg på Idol och så. Sen fick jag migrän. Det var inte härilgt. Dunk Dunk Dunk hela tiden. Men när jag vaknade så var det borta så det var skönt. Det kanske blir andra bullar ikväll.

Jag och Sandra sommaren -07. <3

Äntligen fredag. Bara en lektion kvar, sen slutar jag.

Idag är det julpyssel som gäller på skolan. Så det är en väldigt mysig stämning på skolan just nu. Mysteriet på Greveholm visas i Aulan. Men tyvärr så kan jag inte se den för har så sjukt mycket arbete i NK B. Blä på det!

Ikväll ska jag mysa med min underbara pojkvän, hihi. Och på lördag ska jag mysa med Sandra. Tyvärr innehåller helgen mycket plugg också, usch.

Nu, tillbaka till verkligheten.

Förut när jag tittade mig i spegeln kunde jag snabbt vända bort blicken. Inte för att jag tyckte att jag var ful. Utan för att jag såg min mamma i spegelbilden. Jag visste att var väldigt lik min mamma och att se mig i spegeln var för mig, som att se på min mamma.

Jag fick också väldigt många kommentarer att jag var så lik mamma. Jag tog det väldigt positivt och det gör jag än. För vem vill inte vara lik en person som är så vacker?

Men det är en person som glöms bort. Min pappa. Jag var på utvecklingsamtal idag med pappa. Och en i klassen sa att jag var väldigt lik honom. Att jag var så himla lik båda mina föräldrar. Jag blev mycket glad över det. För det är sällan jag hör att jag är lik min pappa. Något som jag inte riktigt vet varför det är så. För jag ses ju alltid med min pappa. Aldrig med min mamma.

Visst, när man ser på mig tänker mina anhöriga på mamma. För att jag är mest lik henne. Men jag är faktiskt lik min pappa också. Och jag är lika tacksam att jag är lik min pappa som jag är lik min mamma. Pappa var hunken och mamma var den vackra som yngre. Så jag är väldigt glad att jag är lik båda två.

Jag är faktiskt lik min pappa också.

Andreas kommer vilken sekund som helst. Söt som han är kommer han och sover med mig inatt. Han jobbar eftermidda hela veckan så kan inte vara med honom. Och imorgon när jag har sovmorgon passar det så bra, för då får vi sova lite längre. :)

Jag somnar snart, så kommer slockna direkt jag lägger mig brevid en varm, len och mysig älskling, hihi.

Nu kommer han! :D

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Själv är jag väldigt trött. Mörkret tar bort yttligare av den lilla energi jag har. Men det gör inte allt för ont i bröstet idag. Jag har haft det kul med mina tjejkompisar från klassen. Gått på stan en sväng och kollat julklappar. Har köpt julklappar åt min pojkvän. Tog en fika också. Skrattat en hel del och kollat efter kläder som jag blev kär i direkt. Men det får vänta tills jag fått pengar i julklapp.

Ja, jag har ju en pojkvän sedan lite mer än fyra år tillbaka. Förlovade är vi också. Men det kanske du har sett eller? Vad tycker du om honom då? Han är verkligen den underbaraste som finns. Han får mig att må bra. Han gör mig lycklig. Jag är väldigt förälskad i honom mamma. :) Önskar du vore här så att vi kunde prata pojkar du och jag.

Pappa berättade förra veckan om när jag kom till världen. Det var väldigt roligt att höra. Och jag röck till när pappa beskrev hur det small i min höft när dom besiktade mig sista gången innan vi skulle fara hem från BB. Det måste ha varit lite läskigt att höra. Pappa sa att du blev väldigt ledsen och att modersinstinkten slog till. Och det kan jag förstå. Jag skulle ha gjort samma sak.

På tala om barn. Jag längtar jätte mycket efter barn mamma. Det längtar så mycket att det värker i hela kroppen. Men samtidigt gör det mig väldigt ledsen. För du kommer inte vara där när jag blir med barn. Du kommer inte kunna stötta mig genom graviditeten. Du kommer inte vara där när jag fött mitt/mina barn. Du kommer inte vara där om jag blir orolig över något och vill prata med dig för att jag litar på dig och för att du också varit i den situation jag kommer vara i. Jag kommer såklart ha andra kvinnor som jag kan ringa till. Men du kommer vara den första jag tänker på om jag vill ha stöd. Och det kommer nog göra ont varje gång när jag inser att jag inte kan ringa dig. Men något som jag kan göra är att veta att du kommer vara mycket stolt över mig den dagen då jag får barn. Jag lovar att jag kommer hälsa på dig så mycket jag kan med barnen och dom kommer få veta allt om dig. Du är ju trots allt mina framtida barns riktiga mormor.

Älskar dig jätte mycket mamma. Mest av allt i hela världen. Tänker på dig varje dag.
Puss & Gii, som mormor brukar säga.

/ Din Dotter.

Här håller du min hand när jag bara är någon dag gammal.
Och jag beundrar hur vacker mamma jag har.