Annat perspektiv på liv och död.
Men jag, som har fått bevittnat min mammas död allt förtidigt, har fått ett helt annat perspektiv på livet och döden. Hade inte min mamma dött, eller någon annan i min omgivning, hade jag inte sett på livet och döden som jag gör idag.
Mammas död kom som en chock för alla i min omgivning. Dom trodde aldrig att dom skulle få bevittna hennes död så tidigt i livet. Pappa trodde att han skulle få tillbringa hela sitt liv med henne. Mormor förväntade sig inte att se sitt älsta barn dö före henne. Mammas farmor förväntade sig inte heller att se sitt barnbarn dö före henne.
I min situation är det mänskligt att vara rädd för att någon mer ska försvinna ur ens liv. Så fort pappa har fått fara in på sjukhuset för en stukad fot, njursten osv har jag inte kunnat sova på flera dagar. För att tankarna börjar snurra om hur det skulle bli om pappa dog också. Jag är mycket mer tacksam för det jag har, något jag inte tror att jag skulle ha varit om inte mamma dött. Jag är också otroligt rädd att jag ska förlora min pojkvän, precis som pappa förlorade den han älskade. Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom det pappa går igenom plus min mammas bortgång. Jag är i princip rädd för att någon ska dö varje dag.
Rädslan för döden är tung att bära, lika tung som att försöka fylla de tomrum du har efter mamma. Lilla du är rädd för många saker, känner du någon trygghet alls?? I något?? Andreas är han den personen? Det är aldrig bra att som liten flicka bevittna sin mors bortgång på ett tidigt stadium, det är inte det normala, men när livet inte vill vara det så måsta man försöka acceptera/lära sig leva med allt som finna här och nu i levande form. Jag är ingen person att vet eller ska säga, men ditt öde har gripit tag i mig och jag känner med dig. Man kan aldrig sätta sig in i hur du känner eller mår, men man kan bara ana. Att vara med om det du går igenom det finns inte, det skulle jag inte önska min fiende ens. Men du verkar ändå mogen och insiktsfull på många sätt. Det är som om du står med ena foten (förtidigt) i vuxen världen men fortfarande med den andra i småbarnstiden. Du kanske inte vill lämna den för att du inte vill att din mamma ska bli mindre viktig i livet eller bilden av henne bli mindre tydlig. Men det är du som är det viktigaste i livet, du lever och din mamma skulle säkert vilja att du gjorde det, levde ditt liv. Jag är mamma och skulle inte vilja att min dotter mådde så här dåligt. Du har så många saker att se fram emot, din mamma är med dig ändå!! Jag har ingen dotter men har alltid önskat mig en, livet blir inte som man tänker sig alltid och ödet har hela tiden saker som man inte vet om. Du träffa andreas och ni har ett liv att bygga upp, ett liv att se fram emot tillsammans.
svar till anonym:
du får gärna säga vem du är, ett namn räcker så att jag kan tänka att xxxx sa dom fina orden till mig. :) men inget måste, blir glad för dina ord ändå! :)
tack så mycket för dina ord. ja, jag känner trygghet i min pojkvän, men även i min pappa och mormor. ja, jag försöker att leva med det onormala, men det är små bebissteg hela tiden. det tar sin tid. och när man bevittnat sin mammas bortgång så vänder det upp och ner på livet, man tror helt enkelt att alla ska gå och dö. ja, jag har fått växa upp lite "förtidigt" för att klara av det jag går igenom. det blir så när ens pappa mått så dåligt efter åren då mamma gick bort. klart ens mamma vill att man ska leva sitt liv och må bra. och jag bearbetar min sorg just nu så att jag en dag kan leva mitt liv och må bra. :) och jag ser fram imot att bygga upp mitt liv med andreas, att skaffa barn och gifta mig med honom är en del av mina mål i livet. :)
tack åter igen för din kommentar och dina ord. :)
