Jag ska våga ta emot smärtan.
Men när jag började gå hos en psykolog så fick jag veta lite mer om min mamma genom pappa, som jag går med hos psykologen. Jag fick veta att jag pratar och går som henne. Vilket gav mig ett stort knivhugg i hjärtat. Och det kommer bara bli mer knivhugg. Men det är något som är nödvändigt. Jag har fått höra några historier om mamma. Som full och som irriterad. Och varför det blivit så är för att jag tror att dom i min närhet är medvetna om att jag vill veta mer om min mamma. Dom tar små försiktiga steg, för att dom vet att jag går igenom en svår period i mitt liv.
Så som jag uppmanar andra i min situation att ta reda på mer om sina föräldrar så gör jag det själv. Med små försiktiga steg. Jag har bestämt mig, för inte en så lång tid tillbaka, att börja prata mer om min mamma. Det är ett utav mina mål just nu. Jag ska våga fråga pappa om henne. Jag ska våga ta emot smärtan. Jag tar hellre emot all smärta nu än att leva med smärta hela mitt liv.
hahanajjjs!:* sött
Smärta är jobbig att bära oavsett ålder, sorg likaså. Du tänker så rätt hela tiden när det kommer till att prata om det, i små steg, och få dessa saker under kontroll så gott det går. Låt det inte påverka din framtid bara. När man får barn och bär på såna här saker som du får bära, så kan det lätt hända, omedvetet, att det går över till dina barn. Vad jag fattar så har din pappa lika svårt att prata om det som alla andra, kanske mer då han var på platsen. Det som jag tror i det du skriver i detta inlägg, märk väl att det jag skriver är verkligen för ditt eget bästa och inte för att värdera saker du känner eller skriver. Helt utifrån erfarenhet och känsla, okey! I alla fall så har människor i allmänhet svårt att bemöta människor i sorg, men det vet du redan eller hur! Det är så få som bär på dina krafter, det är verkligen en styrka att förstå, och hantera sorg och smärta. Smärta kommer utifrån sorgen.Sorgen i ditt hjärta är tung att bära och förstå och ju mer dina nära inte pratar om din mamma som hon vore där så kommer du inte kunna bearbeta att hon inte finns fysiskt. Du finns fysiskt, du ska föra hennes själ vidare, det är som om hon lever vidare i dig. Njut av det och fortsätt bearbeta sorgen men framför allt smärtan. Det gör mig ont att den liksom styr ditt liv på det vis som du beskriver i återkommande inlägg. Jag hoppas att en dag att smärtan släpper så du kan få leva fullt ut, livet är fullt av saker att upptäcka och känna, saker som kommer och går men kärleken för din mamma består. Hon finns där oavsett vad du gör, säger eller vill. Det bom kanske känns overkligt är att du inte kan höra hennes röst, tjatet, berömmet, kramarna, pussarna, men dom finns där runt dig hela tiden, min fasta tro att det finns själar som svävar omkring som skyddande änglar och det gör nog din mamma med dig.
svar till anonym:
tack så mycket för dina värmande ord, det berör ända ner i själen. jag kämpar på för fulla muggar för att få ett lyckligt liv, jag har många mål i livet, vilket jag tycker är viktigt för att komma någon vart. jag vill också gärna tro att skyddsänglar finns här. jag tror att mamma är här, liksom mitt halsband som symboliserer hennes närhet.
