Jag har inte lyckats få tag i min video än från när jag var liten. Farmor&farfar bor några mil härifrån så jag har inte lyckats få den än för dom har inte varit på besök.
Jag går och tänker på den där videon varje dag. För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag ser den. Det är ju som sagt något år sedan jag såg den. Men jag har förberett min pojkvän att han kommer få vara ett stöd när jag väl trycker på play-knappen. Han frågade varför han skulle vara med när jag såg den. Han har nämligen sett den förut. Eftersom att han vet att jag längtar jätte mycket efter att få se den och att han kanske inte är med mig då jag får den i handen så förstod han inte. Killar.
Jag gav honom en av mina blickar som han kan läsa av direkt. "Vad tror du blicken" gav jag honom.
"Kommer du att bli ledsen?" frågade han.
"Jag vet inte hur jag kommer reagera, så jag vill ha dig där" sa jag.
"Okej. Klart jag kan vara med dig då du vill se den." sa han och pussade mig på munnen.

För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag får se mamma levande igen. Jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när videon startar och jag får se mamma stå där och hålla om magen, där jag ligger. Bara tanken av det så känner jag hur tårarna börjar bildas bakom ögonen.
Eftersom att jag inte visste hur jag skulle reagera när jag besökte mammas grav med min pojkvän när det var årsdag. När jag höll ihop mot honom och bröt ihop för att det gjorde så ont. När jag fick min pojkvän till tårar på grund av min smärta och saknad. Så vet jag inte hur jag kommer reagera när mamma står där livs levande framför mig. Så jag är förberedd med min pojkvän bredvid mig. Och jag hoppas att han är breredd den här gången så att han inte blir lika chockad som sist som resulterade i att det kom en tår för honom också.