Eftersom att min mamma dunknade när jag var tre år gammal så känns det som jag har ett stort hål inom mig som är tomt. Jag fick aldrig fylla det stora hålet med kärlek från min mamma.

Kramar, pussar, mamma-och-dotter stunder, shoppingrundor, samtal om pojkar? Ja, vad gör man med sin mamma? Jag har absolut ingen aning. Men ändå så saknar jag det varje dag. Jag saknar att se min mamma varje dag när jag kommer hem från skolan. Jag saknar att ha min mamma att vända mig till när allt känns jobbigt och meninslöst. Jag saknar att se min mammas leende. Jag saknar min mammas kramar. Jag saknar allt. Man kan säga att det är som att man saknar sin andra hälft.

Jag bodde i hennes mage i 9 månader. Redan då blir man ett min sin mamma. Hon var den första jag såg när jag kom ut. Min underbara och vackra mamma.

Jag fick spendera lite mer än 3 år med min mamma. Sen togs hon ifrån mig. Hennes död lämnade efter sig en förkrossad pappa och en förvirrad dotter. Och självklart mycket mer krossade hjärtan och själar. Sånt får bara inte hända! Jag blir förbannad varje dag för att just jag och mina nära skulle drabbas. Att just min mamma skulle dö.

Jag blir förbannad för att jag ständigt blir påmind om denna smärtsamma sorg. En sorg som knivhugger dig i hjärtat varje dag. Att bära en saknad tung som flera ton stenar på axlarna varje dag. Och att ständigt acceptera att min mamma är borta, hon kommer aldrig tillbaka.


Jag fick aldrig fylla det stora hålet med kärlek från min mamma.