Min känslighet.

När det gäller känsligheten över min döda mamma så tål jag ganska mycket. Jag blir inte ledsen om jag säger till personer som inte vet att hon är död att hon är det. Jag blir inte ledsen om jag pratar om henne, om det är något jag ska berätta från när jag var liten. Som när mamma fick värkar med mig då pappa var på jobbet. Att mamma ringde till skolvärdinnan och sa att hon hade värkar så att skolvärdinnan fick springa till matsalen och berätta det för pappa, och hur han satte fart direkt hem till mamma för att sedan fara in till BB. Att jag föddes utan en helt utvecklad höger höftskåla och hur mamma blev orolig över mig, precis som en mamma ska bli.

Därimot så tål jag inte dagens "mamma skämt". "Men din mamma kan vara en hora." Tillexempel. Jag tål inte när man börjar prata om att drunkna. Jag tål inte när man pratar om att ens mamma är en pest eller jobbiga. I princip allt negativt man kan säga om just en mamma.

Och ska man gå ännu djupare in i min känslighet. Jag tycker det är jätte roligat att höra att jag är lik min mamma, att alla tycker hon är så vacker. Jag blir jätte glad. Men att jag själv inser att jag är lik henne, i både utseendet och sättet, så blir jag otroligt ledsen. Det är inte så att jag inte vill vara lik min mamma, för det vill jag, vem vill inte vara lika vacker som henne? Men att själv se mig i spegeln och inse att jag är lik henne. Att få höra att jag pratar som henne. Att veta att jag går som henne. Att veta att jag har hennes humor. Att veta att jag är lika godhjärtad som hon var. Det är otroligt jobbigt. Att veta att hon är med mig varje dag gör mig ledsen. För jag vet att hon hela tiden är där, men ändå inte. Hon är där, men jag kan inte prata med henne, jag kan inte hålla om henne, jag kan inte se henne. Och det är ju inte något folk runt omkring påminner mig om, som det ovanstående, utan det är något jag måste lära mig att leva med.

Jag tänker inte lära mig att leva med att höra negativa saker om mammor, höra skämt eller berättelser om att drunkna. Det är något folk runt omkring mig som måste lära sig att stänga igen munnen då det gäller negativa saker och skämt om mammor. Om att drunkna. Och om nu någon skulle glömma bort att stänga munnen eller inte vet att min mamma är död så säger jag till: Min mamma är död så jag vill inte att du säger sånt när jag är i närheten, det gör mig ledsen. Jag skulle verkligen uppskatta det.
Visst om just den personen skulle skämmas, men det är bättre att säga till på en gång, så att inte den personen går och säger massor om mammor och sen få veta att min mamma inte finns längre.

Låter jag knäpp eller låter det bra?

Kommentarer
Postat av: Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid

det är väldigt klokt av dig att dra upp gränser... det här funkar/det här funkar inte... människor uppskattar rakheten, då vet de vad de skall förhålla sig till.



Sedan finns det säkert dem som kommer argumentera emot och då gäller det att stå på sig och säga att "JAG vill inte det här, JAG mår inte bra av det här" och då kan människor tycka och tänka vad de vill -för det är bara du som är expert på dig själv:.)



Tack snälla för dina kommentarer inne hos mig också!:.))

2009-09-11 @ 19:18:50
URL: http://mammamelissa.blogg.se/
Postat av: Anneli

Jag tycker du har helt rätt! Jag kan själv vara känslig för vissa saker, liknande de du nämnt men vågar oftast inte säga något utan låter det vara. Det är ju betydligt bättre att säga åt personen så kanske man slipper höra det igen.

2009-09-13 @ 19:53:59
URL: http://myinterpretation.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0