Sorgen blir allt starkare.

När jag gick på dagis efter min mamma dog så satt jag och grät och skrek efter henne. Jag grät och grät och skrek mamma rakt ut. Men ingen satt sig bredvid mig och tröstade mig. Ingen. Tillslut så slutade jag gråta och gick och lekte med dom andra barnen som om inget hade hänt. Precis som små barn gör. När man till exempel fallit och skrubbat knät. När någon har blåstrat om en och blåst på såret så går det över och man återgår till det vanliga, som om inget har hänt.

I nio års ålder så frågade pappa mig om jag saknade mamma. Han sa att det var okej att sakna mamma. Och helt oförberett så bryter jag ihop i gråt. Skriker att jag saknar henne jätte mycket. Jag minns att jag själv inte var beredd på att bryta ihop som jag gjorde. För jag gick inte och saknade mamma varje dag som jag gör nu. Och när jag bröt ihop framför pappa så kände jag knivhuggen i hjärtat för första gången. Den kvällen låg pappa bredvid mig tills jag somnade.

Det var inte alls lika smärtsam att besöka hennes grav som det är idag. Det var som en självklarhet att besöka mammas grav med pappa varje årsdag och haloween.

Först i tolv års ålder började jag känna att sorgen började svida mer och mer. Ett år senare när jag var tretton så kunde jag inte stå ut med den stora saknaden jag hade. Jag visste inte vad jag skulle göra åt smärtan. Visste inte hur jag skulle hantera den. Så jag började skada mig själv. Jag var desperat av att få bort smärtan i bröstet.

Pappa märkte hur jag blev sämre och sämre. Så vi sökte upp en psykolog till mig. Sen dess har jag besökt en psykolog med olika mellanrum. Försökt lära mig hur jag ska hantera saknaden, sorgen och smärtan. Och jag börjar mer och mer förstå hur jag ska hantera dom. Börjar förstå sorgen efter min mamma. Och ju mer jag förstår den, desto mer smärtsam blir den. För nu går jag varje dag och saknar min mamma, känner sorgen och knivhuggen i hjärtat.

Idag är det väldigt smärtsamt att besöka hennes grav. Sist jag var där kunde jag inte svälja klumpen och bita ihop. Jag höll praktiskt taget på att falla ihop av all den smärta jag hade i hjärtat. Hade inte min pojkvän hållt i mig hade jag fallit. Så jag föll i hans famn istället, kippande efter luft med floder av tårar på mina kinder, tvingade fram orden att jag saknar henne så himla mycket och att det är så jobbigt.

Ju äldre jag blivit ju mer har jag förstått sorgen efter min mamma. Men jag lär mig fortfarande att hantera den. Små steg i taget.


Jag känner din närhet varje dag.


Kommentarer
Postat av: ellen

<3

2009-09-17 @ 18:57:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0