När jag var liten och tittade på foton på min mamma så var det bara vetenskapen om att det där var min mamma. Det där är min mamma och hon är i himlen. Min mamma är en ängel.

Nu när jag blivit äldre är det samma vetenskap jag känner. Min mamma. I himlen. En ängel. Det som är annorlunda nu är att när jag ser foton på min mamma och tänker dessa saker gör det ont. När jag var liten gjorde de inte ont. Men nu, varje gång jag ser på min mamma så gör det ont. För nu finns även vetenskapen om saknad och längtan. Nu finns vetenskapen om att hon aldrig kommer tillbaka. Nu finns vetenskapen om att jag aldrig fick lära känna henne. Nu finns vetenskapen om att jag aldrig kommer få träffa min mamma igen.

Så nu, varje gång jag ser ett foto på min mamma gör det ont. Det gör ont för att jag så gärna vill ha henne här.

Jag har världens vackraste mamma.