Jag vet inte vars jag ska börja. Känslorna går inta att beskriva. Jag kan inte beskriva mina känslor med ord. Det går inte. En känsla vet jag att jag kan beskriva, och den känslan gör ont. Den känslan gör ont i hela mig. Smärta.

Varning för lång och känslig text.

Jag la mig tillrätta igårkväll i sängen och lyssnade på pappas berättelse om forsolyckan min mamma dog i och som han var med i och överlevde. Pappas berättelse är bara minnesbilder. Det är snart 15 år sedan olyckan i Grenholmsforsen hände. Pappa höll på att dö, han höll också på att drunka och det gör att det blir vissa minnesluckor, och dels för att han var i ett sådant chocktillstånd så blir hans berättelse i minnesbilder, för att han har en massa minnesluckor här och där.

Dagen innan, den 27 maj 1995, en lördag var han och mamma hos ett par vänner och åt middag, en del av de vännerna satt i de två gummibåtarna dagen efter.
Sedan så åker de till min mormors stuga och övernattar där med mig. De vaknar den 28 maj, söndag och det är morsdag. Han har en bild av att jag, han och mamma sitter på en bänk i stugan. Och det som kom upp i mitt huvud var: Det var sista gången jag satt med min familj, det var sista gången jag satt med min mamma. Och det var de också.
Sedan åker de till Mårdsel, far förbi en del andra forsar och tittar på vattnet. Väl framme i Mårdsel lastar alla (14 stycken) av gummibåtarna, går igenom säkerhetsåtgärder och pumpar upp båtarna. När de väl far ut i vattnet med båtarna testar de paddelövningar i de lugnare forsarna. Färden går vidare. Pappa säger att de far vänster, höger, vänster. Pappas kompis M är förman i den första båten som far längst fram. Pappa är förman på båten bakom, snett till höger. Pappa ser hur M:s båt far in i en stor vals och fastnar där. Pappa uppmanar sina att paddla allt vad de orkar till höger. Det är bara de att det är en lika stor vals till höger. Sen säger pappa att det bara säger pang när de far in i den högra valsen, så är de i vattnet.
Pappa fastnar i valsen under vattnet. Han tar sig ut ur den genom att fara längre ner under vattnet och fara i undervattensströmmarna. När han bryter upp till ytan hupervetilerar han på grund av kylan i vattnet. Han ser sin kompis Lars-Erik i vattnet och kämpar och tanken går igenom hans huvud: Om jag har svårt att andas och han som har astma måste ju inte kunna andas alls. Sedan ser han mamma.
Han ser mamma snett upp till höger om sig. Ser hur hon kämpar och tänker: Måntro om hon klarar det här.
Han flyter vidare i forsen och lyckas så småning om att ta sig upp på land. Där vet han inte hur länge han ligger, men han säger åt sig själv att han måste kliva upp, ta av sig de kalla kläderna och få igång värmen i kroppen, annars fryser du ihjäl. Han gör det och börjar ira omkring längs forsen. Vill hämta hjälp, men vet att det inte finns ett hus på flera kilometer. Han tar sig ner till forsen igen och ser sin kompis, förman M, med C som har tagit sig upp på en liten ö ute i forsen. M uppmanar pappa att leta efter andra och skaffa hjälp.
Sen kommer en helikopter och landar där hans står. Han får en filt och koksaltlösning i munnen. Sedan hämtar man M och C på ön med helikopter. Sedan transporteras de till en inhängnad där alla som överlevt ska samla sig. Pappa minns bara att det var M där, men han förmodar att alla andra var där. Sedan är det mycket förvirrande för honom.
De överlevande (6) förs ut för att de som drunknat (8) har förts upp på standen. Han ser Jessica där, mammas kompis. Där ligger också Lars-Erik, han med astma. Sedan förs pappa till mamma.
Han är i sånt fruktansvärt chocktillstånd att han inte får fram något. Han ser att mamma, Susanne, är död, men han får inte fram något. Han får sitta hos henne en stund men sjuksystern ser att han är i chock och för honom därifrån.
M håller om honom och sedan kommer en polis fram till honom och vill ha en snabb redogörelse om vad som hänt och hur många de var. Sedan minns han inte hur han kommer till lasarettet men där ligger han i en egen sjuksal. Två män som han känner kommer in till honom, vad jag fattar så är det två poliser, och undrar hur han mår och vill också ha en snabb redogörelse om vad som hänt så att de kan gå ut med det korrekt, vad jag fattade.
Sedan kommer mormor till lasarettet. Hon kramar om pappa och han förklarar att han inte får fram något för att han är i sånt fruktansvärt chocktillstånd. Morfar kommer också dit, alla mammas närmaste kommer dit för att få se på henne. Pappa minns inte om jag var med då, han minns inte själv om han var med och kollade på henne tillsammans med mormor och dem. Han hamnar i samma sjuksal som alla andra som överlevt i forsen. Sedan får han fara hem med mormor, vi far till mormors stuga och sedan till min mammas moster, mormors syster, och övernattar där. Pappa sover inte på hela natten för att han fortfarande är i chock.

En del saker visste jag om när jag hörde den här historian. Men det var skönt på något sätt att lyssna på pappas röst när han berättade hur olyckan såg ut i hans ögon. Och det är skönt att få skriva av det här. För jag har så svårt att öppna min mun och prata om det. Jag kände mig själv lite i chock när jag pratade med min pojkvän efter det här. Och jag fick nästan en sömnlös natt. Har sovit oroligt hela kvällen. Vaknat och varit spikpigg och inte kunnat somna om. Något som är åt det bättre hållet är att jag inte drömt någon mardröm. Och ja, det har fällts många tårar. Men jag gråter hellre än att hålla det inom mig.

Den här berättelsen får mig att förstå hur nära jag var på att förlora båda mina föräldrar. Hade det varit så att båda mina föräldrar dött tror jag inte att jag levt idag. Det tvivlar jag starkt på. Jag vill ge beröm till min pappa som är den starkaste personen jag känner, han är en bra förebild och jag älskar honom så.

Min pappa Peter och min mamma Susanne.