You bring my world to its knees.

Igår mådde jag inte super. Inte på kvällen iaf. Det tog ett bra tag innan jag och Andreas somnade. Och tillslut började jag gråta. Jag grät för att det gjorde så ont. Jag grät för att jag ville ha min mamma. Jag var som ett litet barn igen. Jag grät efter min mamma som jag inte kunde ringa till eller fara till. Jag ville ha hennes närhet så himla mycket. Ville att hon skulle hålla om mig och säga att allt skulle bli bra. För jag hade trott henne.

Nu när hon inte är här så vet jag inte om det kommer bli bra. Inte inom den närmsta framtiden iaf...


Igår kände jag mig som ett litet barn igen som grät efter sin mamma.
Och nu vill jag bara spola tillbaka tiden till då jag var som lyckligast,
då min mamma levde.


Kommentarer
Postat av: DIAMANT

okej.. den blir säkert fin.

oj gullet:( gråt inte... det blir nog bra! hon tänker på dej och vill att du skall vara lycklig, kram

2010-02-03 @ 22:33:12
URL: http://annadiamants.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0