Fear is the weakness.

Bloggen har näst intill stått orörd i några veckor här tidigare. Och som jag nämnt, så har det varit på grund av all stress och att min dator gick sönder. Något annat som det inte varit så mycket av är mina personliga inlägg. De riktiga personliga om hur jag mår och hur jag bearbetar min sorg. Jag har helt enklet inte kunnat stanna upp och känna efter hur jag mått, vad som händer omkring mig och hur jag känner mig inombords.

Man kan säga att jag inte riktigt känt igen mig själv de här senaste veckorna. Jag har känt mig som en hel annan person. Jag har känt mig kall och tom. Inte haft några känslor alls, förutom ilska. Jag har varit fruktansvärt lättretlig. Vilket är ett starkt tecken på att jag måste få ut något som känns tungt. Speciellt på mammas dödsdag då jag var i Alanya. Jag var som en robot med falska léenden. Jag vet att ilskan och sorgen ligger djupt inom mig nån stans och bara väntar på att blossa upp. Just för att jag inte släppt ut något på väldigt länge.

Det jag försöker säga är att jag försöker hitta tillbaka till mig själv igen. För jag känner mig som ett vrak. Jag försöker att gå ut och gå för att jag vet att det är bra för min kropp, plus att jag vill gå ner ett och annat kilo som jag samlat på mig under studenten. Jag ska försöka berätta hur jag mår för mina nära och kära, och inte försöka vara stark och tro att jag klarar det själv. För de gör man inte, vilket jag vet mycket väl. Jag ska helt enkelt försöka ta tag i mitt liv. Men samtidigt är det så mycket att göra. Jag är helt enkelt inte lycklig just nu. Jag känner mig tom.

Jag har så mycket att göra just nu som jag bara skjuter upp. Samtidigt är det så mycket med mig själv som jag måste göra. Man kan säga att stressen inte släppt alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0