Igår natt upplevade jag något som jag inte upplevt på länge. Andreas var mycket trött och kunde knappt hålla ögon öppna medans jag själv var rätt pigg, som jag vanligtvis alltid är på kvällen för att jag har en så kallad "krigsskada" när det gäller att somna. Jag kände att jag skulle få dåligt samvete om jag höll honom vaken länge till så jag gick med på att gå och sova. Vi la oss tillrätta, han längst in mot väggen och hans armar runt mig med min blick ut mot rummet. Inom 2 minuter hade han somnat.

Jag låg och blundade och försökte sova som jag alltid gör, försökte förtränga dom vanliga tankarna jag får medans jag ligger och försöker sova. Mina tankar landade på den tidigare natten då jag hörde ett knakande i ena hörnet av rummet. Då fick jag direkt en känsla av att vi inte var ensamma i rummet. Jag vet inte om jag sett för mycket Hemsökta Hus och alla dom där ande programmen. Men jag fick känslan av att mamma var i rummet. Det kanske var min hjärna som ville att jag skulle tänka så, jag vet inte. Det är mycket gissningar nu men så kändes det iallafall. Min blick for runt i rummet och sökte en svart figur eller bara ett till litet tecken på att hon verkligen var där. Jag fick inget mer tecken men jag kände mig trygg. Jag kände mig inte alls rädd som man kanske skulle känna i det ögonblicket när något knakar i rummet. Jag kände att mamma skulle vara med mig den kvällen och vakta mig när jag sov så att jag skulle sova bra. Jag somna en liten stund efter det. Tyvärr så drömde jag om hajar, späckhuggare och T-Rex. Vilket gjorde mig besviken. För en skull tänkte jag att jag skulle få en lugn natt om mamma vaktade mig.

Tillbaka till gårdagens natt. Mina tankar for runt som vanligt. Trängde in i dom hemska minnerna mot min vilja. Och även om Andreas låg och höll om mig kände jag mig inte trygg. Och då kröp min barn-instingt fram. Längtan efter mamma som ska komma, hålla om mig och pussa mig på pannan och säga att det inte finns några monster i garderoben. Och mina monster i garderoben är mina tankar i mitt huvud. Jag ville ha den där knakningen i hörnet igen. Jag låg en lång stund och stirrade in i hörnet där jag hört knakningen natten innan. Mitt hopp försvann sakta medans mina tårar sakta trängde fram i samma tempo. Tillslut var allt mitt hopp borta om att min mamma skulle vara där igen och tårarna flödade. Jag försökte väcka Andreas med utan framgång. Jag skakade försiktigt på honom och viskade älskling. Han vaknade inte. Jag la mig tillrätta i hans famn med huvudet på hans arm. Försökte sluta gråta, tillslut blev det tysta snyftanden med smärtan fanns fortfarande kvar. Jag försökte ännu en gång att väcka honom och jag lyckades. Men jag sa bara att jag inte kunde sova. Så han la sig på rygg och bad mig att ligga på hans bröstkorg och efter några sekunder kom det tysta snarkningar från honom igen. Tryggheten fanns ändå inte där. Mina tankar fortsatte snurra i huvudet.
Mamma är död, mamma finns inte mer, mamma kommer aldrig tillbaka.
Och ännu mer tårar kom. Försökte väcka Andreas en gång till med den här gången var han i sömnen och sa åt mig att lämna tillbaka kameran så att jag kunde somna. Jag vände mig om med blicken ut mot rummet igen och han la sig bakom mig och höll om mig.

Den kvällen grät jag mig själv till sömns för att jag längtade efter min mammas trygghet. Det har jag inte upplevt på länge. Självklart längtar jag efter min mamma varje dag. Jag kommer aldrig sluta längta. Men en sån stark längtan var länge sen jag upplevde. Och den är lika stark idag som igår. Och det gör så ont.