Min Sessan.
New Moon var inte bara den jobbiga filmen jag såg i helgen. Det var även Marley & Me. Jag och Andreas satt och grät i slutet. Det bara forsade tårar nerför kinderna. När jag titta mig i spegeln efter filmen var jag rödsprängd i ögonen. Så mycket har jag aldrig gråtit till en film. Helt otroligt.
För den reflekterade så mycket till mig också. Min hund lever sina sista år nu. Hon fyller tretton i mars. Hon är en finskspets och den rasen lever lite längre än vanliga hundraser som kanske bara lever i 10-11 år. Hon har alltid varit en frisk och allert hund. En mycket bra jakthund också dessutom. Men nu det senatse året har lederna börjat bli stela, hörseln och synen är inte som den var förr och hon börjar bli väldigt grå runt nosen. När man ser på henne kan man inte tro att hon är snart tretton år. Men jag vet själv att det inte är många år kvar nu. Filmen fick mig att riktigt inse det. Min hund har alltid funnits i mitt liv, så länge jag kan minnas. Jag var sex år när hon kom till våran familj.
Hon är den som rusar fram till mig när jag kommer hem och skrattar och skäller lite lätt, vill bli kliad i svanken och nosa och slicka lite i ansiktet. Hon ser alltid på mig med dom där söta valpögonen när man tittar på henne. Man njuter själv när man ser hur skönt det är för henne när man kliar henne bakom öronen och nosen. Hon är en riktig snutthund, som jag vill kalla det.
När min hund försvinner kommer jag bli otroligt ledsen. Det kommer bli en svår förlust för mig. Hon är en del av familjen. Hon är den jag gillar bäst efter pappa. Så att förlora henne kommer att bli som att förlora vilken familjemedlem som helst. Det kommer göra fruktansvärt ont. Jag längtar verkligen inte till den dagen hon försvinner. Den dagen kommer bli ett helvete för mig. Jag kommer vekligen att ta vara på varje dag med henne. Goosa med henne så mycket det går. Så att jag inte känner att jag visade för lite kärlek till henne när hon väl är borta.
Jag kommer sakna dom blöta pussarna hon ger mig. Så fort jag säger puss så pussar hon mig. Det har jag lärt henne. Jag har även lärt henne att sitta och ligga innan hon får slicka av tallriken.
Min hund betyder väldigt mycket för mig. Jag älskar henne så himla mycket. Min Sessan.
För den reflekterade så mycket till mig också. Min hund lever sina sista år nu. Hon fyller tretton i mars. Hon är en finskspets och den rasen lever lite längre än vanliga hundraser som kanske bara lever i 10-11 år. Hon har alltid varit en frisk och allert hund. En mycket bra jakthund också dessutom. Men nu det senatse året har lederna börjat bli stela, hörseln och synen är inte som den var förr och hon börjar bli väldigt grå runt nosen. När man ser på henne kan man inte tro att hon är snart tretton år. Men jag vet själv att det inte är många år kvar nu. Filmen fick mig att riktigt inse det. Min hund har alltid funnits i mitt liv, så länge jag kan minnas. Jag var sex år när hon kom till våran familj.
Hon är den som rusar fram till mig när jag kommer hem och skrattar och skäller lite lätt, vill bli kliad i svanken och nosa och slicka lite i ansiktet. Hon ser alltid på mig med dom där söta valpögonen när man tittar på henne. Man njuter själv när man ser hur skönt det är för henne när man kliar henne bakom öronen och nosen. Hon är en riktig snutthund, som jag vill kalla det.
När min hund försvinner kommer jag bli otroligt ledsen. Det kommer bli en svår förlust för mig. Hon är en del av familjen. Hon är den jag gillar bäst efter pappa. Så att förlora henne kommer att bli som att förlora vilken familjemedlem som helst. Det kommer göra fruktansvärt ont. Jag längtar verkligen inte till den dagen hon försvinner. Den dagen kommer bli ett helvete för mig. Jag kommer vekligen att ta vara på varje dag med henne. Goosa med henne så mycket det går. Så att jag inte känner att jag visade för lite kärlek till henne när hon väl är borta.
Jag kommer sakna dom blöta pussarna hon ger mig. Så fort jag säger puss så pussar hon mig. Det har jag lärt henne. Jag har även lärt henne att sitta och ligga innan hon får slicka av tallriken.
Min hund betyder väldigt mycket för mig. Jag älskar henne så himla mycket. Min Sessan.
Världens bästa hund. Min söta lilla Sessan.
Andreas-dagen.
Idag har min älskling namnsdag, det är Andreas-dagen! Jag var självklart den första som grattade honom imorse vid halv åtta, haha. Och här är ännu ett stort grattis!
Grattis på din dag älskling, pöss!
Grattis på din dag älskling, pöss!
På skolan.
Nu sitter jag på skolan. Väntar på att pappa ska ringa mig. Han är nämligen i stan med min halvbror. Så ska åka hem med dom. Har fått nackspärr.... Kan inte röra mig så mycket. Ska hem och värma min riskudde Roger (Andreas är inte ett så stort fan till honom, haha) och göra en kopp te. Sen är det plugg för hela slanten. Ska dyka ner i matteboken. Yey!
Nu ska jag försöka ta mig härifrån utan att det känns som att någon sliter sönder min nacke.
Nu ska jag försöka ta mig härifrån utan att det känns som att någon sliter sönder min nacke.
Under vattnet.
Jag verkligen älskar New Moon filmen. Den är så himla...underbar? Tror inte det finns något passande ord till den, för det finns små många positiva ord man vill säga om den.
Men det finns en sak i filmen som jag är tvungen att blunda till. Nu tycker ni säkert att jag är knäpp. Men med min historia bakom sig så klarar jag bara inte av att se det.
På vintern när snön börjar smälta och det blir flödvatten kan jag inte åka eller köra skoter. Jag vågar inte för att jag är så himla rädd att jag ska hamna under isen, under vattnet. Jag får också panik om jag ska hoppa i vattnet när det är långt till botten. Jag får helt enkelt panik när det gäller vatten och det innebär risk för att drunkna.
Så scenen där Bella klipphoppar. Jag klarar inte av att se det. Första gången jag såg det så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. "Är det nu jag ska blunda, är det nu jag ska titta ner i knät?", tänkte jag. Jag försökte se så mycket jag kunde. Men tillslut sa det stopp. Klarade inte av se när hon slungades under vattnet hela tiden. Kunde särskilt inte se när hon sjunker ner i vattnet. Jag satt med blicken ner i knät, tittade upp, blundade, tittade, blicken ner i knät igen osv.
Och nu när jag såg den i helgen igen så var jag inte beredd då heller. När jag insåg att hon hoppade tittade jag ner i knät. Försökte titta upp ibland men blicken for lika snabbt ner i knät igen. Sen kände jag en hand på knät. Andreas hand. Lättnad. Sen så klämde han lite på mitt lår som att det var okej att titta igen. Men det var inte okej att titta igen. För sen så ser man hur blå hon är i ansiktet och om läpparna. Så i någon minut satt jag med blicken i knät.
"Men fyfan vad töntig hon är!"
Tyck att jag är töntig som inte ser hela New Moon filmen. Tyck det.
Men det är väldigt svårt för mig att se människor under vatten. Det är svårt att inse att min mamma drunknade. Och när jag ser bilderna framför mig när någon håller på att drunkna kan jag inte titta. För personen jag ser är inte Bella, det är min mamma.
Första ankomst.
Nu är ännu en helg över. Jag hatar verkligen när dom går för snabbt!
Jaha, vad har jag gjort denna helg då? Jo. Jag har varit hos svärmor. I fredags såg vi på Idol och åt tacos. Igår så gick jag och Andreas på bio och jag fick se New Moon igen! Andreas tyckte att det var bra. Han satt bara och flinade åt mig när jag oh:a och ah:a. Haha. Han är så söt! Sen hyrde vi tre filmer. Wolverine, Yes Man och Marley & Me. Alla var mycket bra. Fyra filmer på en dag, här ligger vi i! Idag så har vi bara tagit det lugnt. For och köpte en tårta åt svärfar som fyllde år igår. Åt den och sen såg vi på Public Enemies. Och nu har jag precis duschat och sitter här. Det var min helg det!
Imorgon. Skola. Usch. Kill me.
Jaha, vad har jag gjort denna helg då? Jo. Jag har varit hos svärmor. I fredags såg vi på Idol och åt tacos. Igår så gick jag och Andreas på bio och jag fick se New Moon igen! Andreas tyckte att det var bra. Han satt bara och flinade åt mig när jag oh:a och ah:a. Haha. Han är så söt! Sen hyrde vi tre filmer. Wolverine, Yes Man och Marley & Me. Alla var mycket bra. Fyra filmer på en dag, här ligger vi i! Idag så har vi bara tagit det lugnt. For och köpte en tårta åt svärfar som fyllde år igår. Åt den och sen såg vi på Public Enemies. Och nu har jag precis duschat och sitter här. Det var min helg det!
Imorgon. Skola. Usch. Kill me.
Några dagar framåt.
Jag har suttit ett bra tag här nu och funderat på vad jag ska skriva. Men jag kan inte komma på något. Så därför blir det en liten uppdatering om vad som händer dom närmsta dagarna.
Idag så hade vi boxing på skolan idag. Det kommer vara en mör Felicia imorgon på skolan, usch. Nu ska jag iaf gå och ta en dusch. Det var tänkt att jag skulle plugga. Men mina tankar är helt åt något annat håll. Får försöka jobba järnet på skolan imorgon istället. Så imorgon blir det förmodligen att stanna i staden och sova hos svärmor. På lördag ska svärfar firas och så får vi se om jag och Andreas far på New Moon i helgen. (a) På tala om New Moon. Vänner till familjen är i Florida just nu. Och dom skulle kanske fixa New Moon till mig på DVD, höhöhöhö!
Nä, nu blir det duschen. Sen slår jag nog på Twilight.
Jag har förästen börjat läsa om alla böcker nu. Började i söndags. Och idag började jag läsa New Moon. Här går det undan! ;) På måndag kommer jag behöva låna trean av Anna eller den som vill låna ut den åt mig. Sen får Janina faktisk ta och läsa ut sista boken så att jag kan få tillbaka den, haha! Sorry babe. ;)
Idag så hade vi boxing på skolan idag. Det kommer vara en mör Felicia imorgon på skolan, usch. Nu ska jag iaf gå och ta en dusch. Det var tänkt att jag skulle plugga. Men mina tankar är helt åt något annat håll. Får försöka jobba järnet på skolan imorgon istället. Så imorgon blir det förmodligen att stanna i staden och sova hos svärmor. På lördag ska svärfar firas och så får vi se om jag och Andreas far på New Moon i helgen. (a) På tala om New Moon. Vänner till familjen är i Florida just nu. Och dom skulle kanske fixa New Moon till mig på DVD, höhöhöhö!
Nä, nu blir det duschen. Sen slår jag nog på Twilight.
Jag har förästen börjat läsa om alla böcker nu. Började i söndags. Och idag började jag läsa New Moon. Här går det undan! ;) På måndag kommer jag behöva låna trean av Anna eller den som vill låna ut den åt mig. Sen får Janina faktisk ta och läsa ut sista boken så att jag kan få tillbaka den, haha! Sorry babe. ;)
När jag kom till och olika teorier.
Idag har jag fått veta lite mer om när jag blev till, under förlossningen, när jag kom till världen och sådär.
Jag var väntad. Mamma hade slutat med p-pillerna och en dag fick dom veta att jag flyttat in i magen. Mamma hade varit hos en barnmorska för att kolla om hon var gravid. Och när testet var positivt sa hon att någon där hemma kommer att bli glad. Där hemma var pappa och han blev överlycklig när han visste att jag nu fanns i magen. När dagen kom då jag ville flytta ut ur magen var mamma hemma ensammen. Pappa var och jobbade. Så mamma ringde till skolvärdinnan på skolan pappa jobbade på. Hon sprang till matsalen där pappa var och sa att värkarna hade satt igång. Pappa for hem och "lastade" in mamma i bilen och for till BB. Enligt pappa gick förlossningen bra. Mamma tog inte emot så mycket smärtstillande, vad han kommer ihåg. Pappa gömde sig nämligen bakom kameran, haha. Så kom jag ut med huvudet med navelsträngen runt halsen. Pappa sa att man såg på sjukpersonalen att dom stressade lite för att få mig att ta mitt första andetag utanför magen. Men så kved jag till och en lättnad lade sig. Jag hade lite gulsot så fick "sola" lite också.
När sista kollen skulle göras på mig innan den nya familjen fick fara hem så small det till i min höft. Jag hade en outvecklad höftskåla. Då var det bara att skicka mig till en onkolog (eller vad det heter) för att göra upp en plan hur höften skulle behandlas.
Dom första dagarna fick jag ligga med benet rätt upp i luften med bandage och en snöre som man knöt fast i något som kunde sträcka ut benet och hålla det uppe. Sen sattes det en skena på mig som gjorde att jag mina ben var ständigt i splittposition. Den hade jag i några månader.
Men jag var en väldigt lugn bebis. Så något positivt måste ju väga bort det negativa. Och just det här fick mig att fundera över hur mina och Andreas barn kommer vara. För han vägrade komma ut, hur mycket mediciner man satte i hans mamma för att få igång värkarna. Och han var en väldigt skrikig unge. Så jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kommer få hälften av varje.
Alltså kommer förlossningen vara något mitt emellan. Kanske nån vecka sen (Andreas var nästan tre veckor sen) och när dom/den väl kommit ut så kanske man märker en liten komplikation. Kanske pyttelite gulsot och något litet outvecklat. Sen kommer barnen/barnet vara skrikig men också väldigt lugn. Dessutom kommer dom/den ha lite hår på skallen efter som jag hade mycket hår på huvudet då jag föddes och Andreas hade någorlunda mycket hår. Barnet kommer iaf ha blåa ögon, eftersom både jag och Andreas har det. Sen är jag väldigt osäker på hur hårfärget egentligen kommer bli. För jag har anlag av svart/brunt hår och Andreas har bara anlag av brunt/svart hår. Ja men där har vi ju svaret, mörkhårig.
Nu behöver inte alls det här vara sant. Det behöver inte alls bli så. Men jag kunde inte låta bli att tänka så.
"Är det där min pappa?!"
Jag och pappa när jag var en liten bebis. Pappa ser stolt ut. ;)
Jag var väntad. Mamma hade slutat med p-pillerna och en dag fick dom veta att jag flyttat in i magen. Mamma hade varit hos en barnmorska för att kolla om hon var gravid. Och när testet var positivt sa hon att någon där hemma kommer att bli glad. Där hemma var pappa och han blev överlycklig när han visste att jag nu fanns i magen. När dagen kom då jag ville flytta ut ur magen var mamma hemma ensammen. Pappa var och jobbade. Så mamma ringde till skolvärdinnan på skolan pappa jobbade på. Hon sprang till matsalen där pappa var och sa att värkarna hade satt igång. Pappa for hem och "lastade" in mamma i bilen och for till BB. Enligt pappa gick förlossningen bra. Mamma tog inte emot så mycket smärtstillande, vad han kommer ihåg. Pappa gömde sig nämligen bakom kameran, haha. Så kom jag ut med huvudet med navelsträngen runt halsen. Pappa sa att man såg på sjukpersonalen att dom stressade lite för att få mig att ta mitt första andetag utanför magen. Men så kved jag till och en lättnad lade sig. Jag hade lite gulsot så fick "sola" lite också.
När sista kollen skulle göras på mig innan den nya familjen fick fara hem så small det till i min höft. Jag hade en outvecklad höftskåla. Då var det bara att skicka mig till en onkolog (eller vad det heter) för att göra upp en plan hur höften skulle behandlas.
Dom första dagarna fick jag ligga med benet rätt upp i luften med bandage och en snöre som man knöt fast i något som kunde sträcka ut benet och hålla det uppe. Sen sattes det en skena på mig som gjorde att jag mina ben var ständigt i splittposition. Den hade jag i några månader.
Men jag var en väldigt lugn bebis. Så något positivt måste ju väga bort det negativa. Och just det här fick mig att fundera över hur mina och Andreas barn kommer vara. För han vägrade komma ut, hur mycket mediciner man satte i hans mamma för att få igång värkarna. Och han var en väldigt skrikig unge. Så jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kommer få hälften av varje.
Alltså kommer förlossningen vara något mitt emellan. Kanske nån vecka sen (Andreas var nästan tre veckor sen) och när dom/den väl kommit ut så kanske man märker en liten komplikation. Kanske pyttelite gulsot och något litet outvecklat. Sen kommer barnen/barnet vara skrikig men också väldigt lugn. Dessutom kommer dom/den ha lite hår på skallen efter som jag hade mycket hår på huvudet då jag föddes och Andreas hade någorlunda mycket hår. Barnet kommer iaf ha blåa ögon, eftersom både jag och Andreas har det. Sen är jag väldigt osäker på hur hårfärget egentligen kommer bli. För jag har anlag av svart/brunt hår och Andreas har bara anlag av brunt/svart hår. Ja men där har vi ju svaret, mörkhårig.
Nu behöver inte alls det här vara sant. Det behöver inte alls bli så. Men jag kunde inte låta bli att tänka så.
"Är det där min pappa?!"
Jag och pappa när jag var en liten bebis. Pappa ser stolt ut. ;)
Första brevet.
Hej mamma.
Detta är det första brevet jag skriver till dig. Om jag ska erkänna så är jag lite nervös. Jag vet inte varför. Men har en pirrig klump i magen i allafall.
Jag saknar dig, hoppas du vet det. Saknar dig varje dag. Och det tar verkligen kål på mig. Det gör så ont att sakna dig. Det är mycket som gör ont i mitt liv just nu. Är du här hos mig? Ser du hur ont jag har? Om du är här och ser det så ber jag om ursäkt. Vill inte att du ska se mig ha så ont hela tiden. Jag saknar dig bara så himla mycket.
Skulle du kunna göra mig en tjänst? Om du verkligen är här, kan du visa det då? Knacka i väggen, pilla i mitt hår, ta mig i handen, vad som helst? Så att jag kan få känna och höra att du verkligen är här. Det skulle verkligen hjälpa mycket.
Pappa har tagit väl hand om mig. Han är världens bästa pappa. Och jag är tacksam att jag har honom i livet varje dag. Jag ser att han saknar dig också. Han har också ont. Din bortgång lämnade efter sig en massa smärta. Det var inte ditt fel, det vet jag. Men det är för sorligt att just du skulle försvinna.
Det går inte så bra i skolan för mig just nu. Jag har så lite energi. Försöker så mycket jag kan. Men det går ändå inte. Och det gör mig jätte arg. Var du bra i skolan mamma?
Jag har pratat med mormor nyligen. Hon ska berätta lite om dig till julen. Jag vill veta hur du var som liten och så. Det ska bli mycket roligt att få höra men samtidigt jobbigt. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när väl mormor börjar prata om dig. För när jag har växt upp utan dig så har det inte pratats så mycket om dig. Och jag håller på att ta reda på det just nu. Få lära känna dig lite bättre.
Jag har fått höra lite grann från pappa och mormor om dig ändå. Hur full du var när du, pappa och era kompisar var i Grekland. Oj vad jag skrattade. Min lilla fyllemamma, haha. Och om hur du överraskade mormor med dina nya frisyrer när du började frisörgymnasiet. Du gjorde en del tokigheter nä du levde. Men man ska leva livet när man väl kan. Och det tror jag du gjorde.
Detta är mitt första brev till dig. Och det känns bra att få skriva det. Jag avslutar mitt första brev till dig så här:
Jag älskar dig mamma, så himla mycket.
/Din Dotter.
Jag och du på min första julafton.
Detta är det första brevet jag skriver till dig. Om jag ska erkänna så är jag lite nervös. Jag vet inte varför. Men har en pirrig klump i magen i allafall.
Jag saknar dig, hoppas du vet det. Saknar dig varje dag. Och det tar verkligen kål på mig. Det gör så ont att sakna dig. Det är mycket som gör ont i mitt liv just nu. Är du här hos mig? Ser du hur ont jag har? Om du är här och ser det så ber jag om ursäkt. Vill inte att du ska se mig ha så ont hela tiden. Jag saknar dig bara så himla mycket.
Skulle du kunna göra mig en tjänst? Om du verkligen är här, kan du visa det då? Knacka i väggen, pilla i mitt hår, ta mig i handen, vad som helst? Så att jag kan få känna och höra att du verkligen är här. Det skulle verkligen hjälpa mycket.
Pappa har tagit väl hand om mig. Han är världens bästa pappa. Och jag är tacksam att jag har honom i livet varje dag. Jag ser att han saknar dig också. Han har också ont. Din bortgång lämnade efter sig en massa smärta. Det var inte ditt fel, det vet jag. Men det är för sorligt att just du skulle försvinna.
Det går inte så bra i skolan för mig just nu. Jag har så lite energi. Försöker så mycket jag kan. Men det går ändå inte. Och det gör mig jätte arg. Var du bra i skolan mamma?
Jag har pratat med mormor nyligen. Hon ska berätta lite om dig till julen. Jag vill veta hur du var som liten och så. Det ska bli mycket roligt att få höra men samtidigt jobbigt. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när väl mormor börjar prata om dig. För när jag har växt upp utan dig så har det inte pratats så mycket om dig. Och jag håller på att ta reda på det just nu. Få lära känna dig lite bättre.
Jag har fått höra lite grann från pappa och mormor om dig ändå. Hur full du var när du, pappa och era kompisar var i Grekland. Oj vad jag skrattade. Min lilla fyllemamma, haha. Och om hur du överraskade mormor med dina nya frisyrer när du började frisörgymnasiet. Du gjorde en del tokigheter nä du levde. Men man ska leva livet när man väl kan. Och det tror jag du gjorde.
Detta är mitt första brev till dig. Och det känns bra att få skriva det. Jag avslutar mitt första brev till dig så här:
Jag älskar dig mamma, så himla mycket.
/Din Dotter.
Jag och du på min första julafton.
("#(&#)!6=?¤/£@!
Just nu hatar jag skolan väldigt mycket. (när gör jag inte det?) Jag är så himla nära att hoppa av på grund av frustationen. Hur mycket jag än försöker går det dåligt. Och att alltid ha en klump i magen av att det ständigt är något stort att plugga till. Jag orkar faktiskt inte det här. Jag var så nära att skrika åt en lärare idag (anna vet vem) och gå ifrån den lektionen. Jag gick tio minter tidigare så att jag skulle hinna med bussen, för jag vägrade sitta och vänta på skolan en timme på nästa buss som jag alltid gör på måndagar.
Jag orkar inte med det här!!!!!! :'(
)""=)#("&#"&##&¤"=#"#?)?#!
Jag orkar inte med det här!!!!!! :'(
)""=)#("&#"&##&¤"=#"#?)?#!
Halsbandet.
När jag konfirmerade mig så fick jag ett halsband av min mormor, lådsasmorfar och moster. Jag minns att jag blev väldigt glad över halsbandet. Jag blev glad över alla presenter. Men jag kommer ihåg att jag blev extra glad över deras present. För jag visste att dom tänkt till när dom köpte det. Halsbandet hade en vanlig smal silverkedja. Men själva amuletten var väldigt speciell. Den föreställde en ängel.
Och ända sedan dess har jag haft på mig det halsbandet. Jag har inget minne av att jag tagit av det. Och för mig känns det fel att ta av det. För just det halsbandet symboliserar en skyddsängel. En skyddsängel som ständigt ska vaka över mig. Och den skyddsängeln är mamma.
Så för mig känns det fel att ta av mig det halsbandet. Det känns fel att ta av mig mamma.
Och ända sedan dess har jag haft på mig det halsbandet. Jag har inget minne av att jag tagit av det. Och för mig känns det fel att ta av det. För just det halsbandet symboliserar en skyddsängel. En skyddsängel som ständigt ska vaka över mig. Och den skyddsängeln är mamma.
Så för mig känns det fel att ta av mig det halsbandet. Det känns fel att ta av mig mamma.
Wordless.
Jag finner inga ord. New Moon. Underbart. Jag är fortfarande helt varm inombords.
Och min underbara älskling har lovat att ta med mig på bio till veckan så att jag får se den igen. För att han själv inte kunde komma igår. Och för att han är världens underbaraste älskling.
Och min underbara älskling har lovat att ta med mig på bio till veckan så att jag får se den igen. För att han själv inte kunde komma igår. Och för att han är världens underbaraste älskling.
Redo för New Moon.
Nu bär det av till staden. Ska äta med Anna.A på max och sen kommer resten av gänget.
I'm ready! Bring me Edward and Bella!
Dagen med stort D.
Ja, vad ska man säga. Jag såg hela filmen. Det kom tårar. Men jag såg hela filmen. Andreas klarade inte av att se hela filmen. Han klarar inte av att se sånt. Men han var ändå ett stöd. Måste också säga att filmen var helt annorlunda mot för boken. Men vilken film är helt enligt den bok som den utspelar sig ifrån?
I allafall. Idag är det New Moon som gäller med tjejorna och Chrille. Är pirrig i hela kroppen, hihi. Och efter bion ska jag sova hos Anna, har saknat hennes säng väldigt mycket. ;)
I allafall. Idag är det New Moon som gäller med tjejorna och Chrille. Är pirrig i hela kroppen, hihi. Och efter bion ska jag sova hos Anna, har saknat hennes säng väldigt mycket. ;)
tjugondenovembertvåtusennio.
Jag och Andreas har precis ätit klart. Vi gjorde tacos tillsammans och det smakade mycket bra. Just nu håller han på att plocka bort och jag sitter här. (A) *blinkblink* Höhö.
Idag är det våran dag. Eller vårat datum. Den 20;e. Idag har vi varit tillsammans i 4 år & 3 månader. Vi har dessutom varit förlovade i 3 månader idag. Grattis till oss! 
Nu ska vi se I taket lyser stjärnorna. Jag började se lite av den igår, men stängde av när det blev för jobbigt. Nu gör vi ett nytt försök. Nu har jag ju älsklingen här.
Wish me luck!
Panikångest.
Idag utsattes jag för något fruktansvärt.
....boom....bOom....BOom....BOOOOOM!
Japp, ljuden från en t-rex i närheten. Jag fick totalt panik. Skrek i klassrummet: FAN VAD ÄCKLIGT! Jag satt vid fönstret men kunde inte titta ut. Så i ren panik gömde jag mig under bordet. Och där satt jag i nästan fem minuter. Dom i klassen tyckte synd om mig, för dom vet att t-rex är min största fobi och sträck. Så för att kunna sitta upp och försöka hänga med på lektionen så pluggade jag i headsettet i öronen med musikpåi fullt ös.
Det var verkligen en av dom värsta sakerna jag varit med om i mitt liv. Jag höll på att börja gråta. Usch så fruktansvärt obehagligt. Jag vet att det verkar töntigt, men jag kan inte hjälpa det.
Har ingen aning om vad som orsakde ljuden av en t-rex på ingång heller. Fruktansvärt frustrerande och äckligt.
....boom....bOom....BOom....BOOOOOM!
Japp, ljuden från en t-rex i närheten. Jag fick totalt panik. Skrek i klassrummet: FAN VAD ÄCKLIGT! Jag satt vid fönstret men kunde inte titta ut. Så i ren panik gömde jag mig under bordet. Och där satt jag i nästan fem minuter. Dom i klassen tyckte synd om mig, för dom vet att t-rex är min största fobi och sträck. Så för att kunna sitta upp och försöka hänga med på lektionen så pluggade jag i headsettet i öronen med musikpåi fullt ös.
Det var verkligen en av dom värsta sakerna jag varit med om i mitt liv. Jag höll på att börja gråta. Usch så fruktansvärt obehagligt. Jag vet att det verkar töntigt, men jag kan inte hjälpa det.
Har ingen aning om vad som orsakde ljuden av en t-rex på ingång heller. Fruktansvärt frustrerande och äckligt.
Jag måste bara säga det här.
Du är inte ensammen.
Varje dag förlora åtta unga sin ena förälder.
Du är inte ensammen.
Susanne Beckman
Dotter, maka och mor.
*1964-12-26 +1995-05-28
Det här med att vela ta sitt liv.
Idag är jag hemma, är krasslig i halsen.
Igår fick jag ett nyhetsbrev från Takida, om att Robban skulle vara på Efter Tio på tv4. Så det har jag sett idag. Han pratade om sin jobbigaste tid i livet. Från när försökte ta självmord till idag. Det var mycket intressant. Jag visste inte att han mådde så dåligt, men i bakhuvudet hade jag en aning när jag lyssnat på deras texter. Har en tendens att lyssna på texterna först, innan jag änns lyssnat på själva låten, melodin osv. Idag mår Robban mycket bättre.
Igår fick jag ett nyhetsbrev från Takida, om att Robban skulle vara på Efter Tio på tv4. Så det har jag sett idag. Han pratade om sin jobbigaste tid i livet. Från när försökte ta självmord till idag. Det var mycket intressant. Jag visste inte att han mådde så dåligt, men i bakhuvudet hade jag en aning när jag lyssnat på deras texter. Har en tendens att lyssna på texterna först, innan jag änns lyssnat på själva låten, melodin osv. Idag mår Robban mycket bättre.
Robban Pettersson, sångare i Takida.
Bilden är från när jag var och såg dom i Luleå -07.
Och när Robban pratade om detta väcktes mina minnen. Om hur mycket jag ville till mamma. Jag vill fortfarande fara till mamma ibland. Men från den tid då jag inte såg en framtid som jag gör idag. Och självmord i det här landet är tre gånger så stor än trafikolyckor.
När man känner så mycket smärta i kroppen vill man faktiskt inte fortsätta leva. Det är vårat "försvarssystem" som säger så, tror jag. Det enklaste sättet att få bort smärtan, att dö.
Och det är tack vare min pojkvän som jag står här idag och vill må bättre. Han är min stilige riddare på sin vackra springare. Ser du älskling, min riddare. :)
Genom att bearbeta smärtan blir man en starkare person. Och jag tror alla hellre vill vara en strak person istället för en svag person som ger upp så lätt genom att ta självmord. Och när man tar självmord överför man bara den smärta man kände, till sina närmaste. Är inte det lite egoistiskt? Det tycker jag iaf.
Min stilige riddare, min räddare, min hjälte, min älskling.
Ett steg till.
Jag har tagit yttligare ett steg nu. Jag har tagit upp mamma med mormor. Jag känner mig stolt, även om smärtan i bröstet är olidlig just nu. Jag vågar ta emot smärtan.
Jag älskar min mormor så himla mycket.
Jag älskar min mormor så himla mycket.
Ointressant.
Idag fyller min kusin Simon 19 år, Graaaattiiis! Så efter maten ska jag dit och käka tårta eller vad det nu är som man bjuds på, MUMS! Och nu har pappa köpt halstabletter åt mig, så nu knarkar jag det. Och nyss påmindes jag om engelska läxa, blöööö. Mitt huvud skriver, JAG VILL INTE!
I brist på något annat att skriva kommer nu en lista, det var länge sen!
1. När gick du upp idag?
8.40.
2. Diamanter eller pärlor?
Diamanter.
3. Senaste filmen du såg på bio
Oj, jag vet inte riktigt. Kanske var det Ice Age 3?
4. Favorit-TV- program?
Grey's Anatomy.
5. Vad åt du till frukost?
Hann inte äta någon frukost idag.
6. Vad är ditt andranamn?
Jag har flera. Susanne Anna Maria, haha.
7. Din favoritmat?
Grillad fläskfilé med potatisklyftor och bea-sås!
8. Vilken mat gillar du inte?
Surströmming...
9. Favoritchips?
Pringles Hot and Spicy.
10. Vilken är din favorit-CD för tillfället?
New Moon Soundtrack.
11. Vilken bil kör du?
Kör inte bil, men åker volvo, haha.
12. Favoritmacka?
Focaccia Red Hot Chicken på Mat&Prat.
13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte stå ut med?
Ojoj, jag stör mig på mycket.
14. Vilka är dina favoritkläder?
Bekväma! Hatar när något sitter åt för mycket.
15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Oj, typ Miami!
16. Favoritklädmärke?
Har inget speciellt favoritmärke. Men Vero Moda, H&M osv. The Usual.
17. Var vill du dra dig tillbaka?
Ja, jag vet inte riktigt. När jag fyllt 70 kanske. Vill inte bli gammal...
18. Favorittid på dagen?
Vid 18 tiden kanske.
19. Var är du född?
I Luleå.
20. Vilken är din favoritsport att se på?
Ishockey.
21. Coca Cola eller Pepsi?
Coca Cola.
22. Fotboll eller ishockey?
LULEHOCKEY!
23. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Nattuggla.
24. Pedikyr eller manikyr?
Manikyr.
25. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Nej, tyvärr.
26. Vad ville du bli när du var liten?
Frisör.
27. Bästa barndomsminnet?
När mamma log mot mig.
28. Varit i Afrika?
Nej, men jag ska till Sydafrika till sommaren! :D
29. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Nej, inte vad jag minns.
30. Varit med om en bilolycka?
Nepp. Är det nu man ska skriva "peppar peppar" ?
31. Favoritdag i veckan?
Fredag, vad annars?
32. Favoritrestaurant?
Mat&Prat och Waldorf.
33. Favoritblommor?
Liljor är vackra.
34. Favorit-snabbmatsrestaurant?
Max, höhö.
35. Äger du en cykel?
Jag har ägt en, men nu har min halvsyster ärvt den.
36. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Ingen.
37. Läggdags?
Vid 22-23 tiden.
38. Senaste personen du delade en middag med?
Pappa.
39. Vad lyssnar du till just nu?
Tv:n.
40. Favorit färg
Grön och Lila.
41. Hur många tatueringar har du?
Ingen, men i februari-mars blir min första.
I brist på något annat att skriva kommer nu en lista, det var länge sen!
1. När gick du upp idag?
8.40.
2. Diamanter eller pärlor?
Diamanter.
3. Senaste filmen du såg på bio
Oj, jag vet inte riktigt. Kanske var det Ice Age 3?
4. Favorit-TV- program?
Grey's Anatomy.
5. Vad åt du till frukost?
Hann inte äta någon frukost idag.
6. Vad är ditt andranamn?
Jag har flera. Susanne Anna Maria, haha.
7. Din favoritmat?
Grillad fläskfilé med potatisklyftor och bea-sås!
8. Vilken mat gillar du inte?
Surströmming...
9. Favoritchips?
Pringles Hot and Spicy.
10. Vilken är din favorit-CD för tillfället?
New Moon Soundtrack.
11. Vilken bil kör du?
Kör inte bil, men åker volvo, haha.
12. Favoritmacka?
Focaccia Red Hot Chicken på Mat&Prat.
13. Vilka mänskliga karaktärsdrag, kan du bara inte stå ut med?
Ojoj, jag stör mig på mycket.
14. Vilka är dina favoritkläder?
Bekväma! Hatar när något sitter åt för mycket.
15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Oj, typ Miami!
16. Favoritklädmärke?
Har inget speciellt favoritmärke. Men Vero Moda, H&M osv. The Usual.
17. Var vill du dra dig tillbaka?
Ja, jag vet inte riktigt. När jag fyllt 70 kanske. Vill inte bli gammal...
18. Favorittid på dagen?
Vid 18 tiden kanske.
19. Var är du född?
I Luleå.
20. Vilken är din favoritsport att se på?
Ishockey.
21. Coca Cola eller Pepsi?
Coca Cola.
22. Fotboll eller ishockey?
LULEHOCKEY!
23. Är du en morronmänniska eller nattuggla?
Nattuggla.
24. Pedikyr eller manikyr?
Manikyr.
25. Några spännande nyheter att berätta för oss?
Nej, tyvärr.
26. Vad ville du bli när du var liten?
Frisör.
27. Bästa barndomsminnet?
När mamma log mot mig.
28. Varit i Afrika?
Nej, men jag ska till Sydafrika till sommaren! :D
29. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Nej, inte vad jag minns.
30. Varit med om en bilolycka?
Nepp. Är det nu man ska skriva "peppar peppar" ?
31. Favoritdag i veckan?
Fredag, vad annars?
32. Favoritrestaurant?
Mat&Prat och Waldorf.
33. Favoritblommor?
Liljor är vackra.
34. Favorit-snabbmatsrestaurant?
Max, höhö.
35. Äger du en cykel?
Jag har ägt en, men nu har min halvsyster ärvt den.
36. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Ingen.
37. Läggdags?
Vid 22-23 tiden.
38. Senaste personen du delade en middag med?
Pappa.
39. Vad lyssnar du till just nu?
Tv:n.
40. Favorit färg
Grön och Lila.
41. Hur många tatueringar har du?
Ingen, men i februari-mars blir min första.
Det är något som spökar i min kropp.
Idag är jag fruktansvärt hängig. Har ont i halsen. Om det är svinis som spökar blir jag arg! Jag har absolut inte tid med att bli sjuk nu! Därför for jag hem tidigare idag. Jag har inte tid att bli sjuk. Har så himla mycket i skolan och så ska ju jag, tjejorna och Chrille på New Moon på lördag, och då får jag verkligen inte vara sjuk. Har redan köpt biljetterna!
Jag ska våga ta emot smärtan.
Jag vet inte mycket om min mamma. Jag tror vissa har uppfattat att det inte pratas så mycket om min mamma. Och nej, det gör det inte. Det har knappts pratat om mamma alls då jag växt upp. Man kan ränka det på alla tio fingrar. Jag har ingen aning om varför det blivit så. Men som liten hade jag inte samma sorg som jag har idag. Inte samma saknad. Jag minns att pappa sa till mig efter vi varit på hennes grav för många år sedan att det är bara att fråga om det är något jag funderar på kring mamma eller bara allmänt prata om henne. Men det har jag inte gjort. Jag har inte vågat. Jag har inte vågat ta emot smärtan.
Men när jag började gå hos en psykolog så fick jag veta lite mer om min mamma genom pappa, som jag går med hos psykologen. Jag fick veta att jag pratar och går som henne. Vilket gav mig ett stort knivhugg i hjärtat. Och det kommer bara bli mer knivhugg. Men det är något som är nödvändigt. Jag har fått höra några historier om mamma. Som full och som irriterad. Och varför det blivit så är för att jag tror att dom i min närhet är medvetna om att jag vill veta mer om min mamma. Dom tar små försiktiga steg, för att dom vet att jag går igenom en svår period i mitt liv.
Så som jag uppmanar andra i min situation att ta reda på mer om sina föräldrar så gör jag det själv. Med små försiktiga steg. Jag har bestämt mig, för inte en så lång tid tillbaka, att börja prata mer om min mamma. Det är ett utav mina mål just nu. Jag ska våga fråga pappa om henne. Jag ska våga ta emot smärtan. Jag tar hellre emot all smärta nu än att leva med smärta hela mitt liv.
Men när jag började gå hos en psykolog så fick jag veta lite mer om min mamma genom pappa, som jag går med hos psykologen. Jag fick veta att jag pratar och går som henne. Vilket gav mig ett stort knivhugg i hjärtat. Och det kommer bara bli mer knivhugg. Men det är något som är nödvändigt. Jag har fått höra några historier om mamma. Som full och som irriterad. Och varför det blivit så är för att jag tror att dom i min närhet är medvetna om att jag vill veta mer om min mamma. Dom tar små försiktiga steg, för att dom vet att jag går igenom en svår period i mitt liv.
Så som jag uppmanar andra i min situation att ta reda på mer om sina föräldrar så gör jag det själv. Med små försiktiga steg. Jag har bestämt mig, för inte en så lång tid tillbaka, att börja prata mer om min mamma. Det är ett utav mina mål just nu. Jag ska våga fråga pappa om henne. Jag ska våga ta emot smärtan. Jag tar hellre emot all smärta nu än att leva med smärta hela mitt liv.
Hos plutten.
Nu sitter jag här hos min älskling. Jag skulle egentligen göra ett engelska arbete på datorn, för det ska skickas till urkund. Men eftersom han har en ny dator så har han inte hunnit fixa något skrivprogram. Jag får helt enkelt slänga ihop något hemma imorgon och skicka innan klockan hunnit slå tjugofyra. Alltid ska det vara något...
Nä, en stor prutt på skolan!
Nu ska min älskling få en stoooooor puss!
Nä, en stor prutt på skolan!
Nu ska min älskling få en stoooooor puss!
Våga prata dom din döda förälder.
Att prata om dom döda kan vara läskigt. Man är rädd att det ska göra ont, att man ska blossa upp på kinderna. Man kan också vara rädd för frågorna som till exempel:
Vad håller din mamma på med?
Kan inte din mamma hämta dig?
Hur gammal är din pappa?
Är inte din pappa hemma?
Och när du svarat att du inte har någon mamma eller pappa blir personen som ställt frågan helt tyst och byter samtalsämne i hast. Jag har själv blivit tillfrågad en massa frågor om min mamma. Och det blir oftast att det snabbt byts samtalsämne.
Men jag uppmanar alla som har en död förälder att prata med om dom. Prata med den icke döda föräldern om den döda föräldern. Ta reda på information om den personen. Lär känna den förälderna du aldrig fick lära känna. Ta reda på hur den var som liten, i din ålder, hur dina föräldrar träffades osv. Och när du väl tagit dom här små steget i ditt tempo kan du yttligare ta ett steg framåt och ur sorgen och smärtan som blir allt mindre. Minnas din döda mamma eller pappa med glädje.
Men detta innebär smärta och tårar. Men samtidigt kan det komma ett leende. Om föräldern gjort något roligt tilll exempel. Som när min mamma hotade den jobbiga killen på krogen. Men ge det en chans, våga känna smärtan och låt tårarna rinna när all information om den döda föräldern når ditt öra. För jag lovar att det blir bättre då. Våga ta imot smärtan, för oj vad tygnden släpper sen.
Mamma som liten.
Vad håller din mamma på med?
Kan inte din mamma hämta dig?
Hur gammal är din pappa?
Är inte din pappa hemma?
Och när du svarat att du inte har någon mamma eller pappa blir personen som ställt frågan helt tyst och byter samtalsämne i hast. Jag har själv blivit tillfrågad en massa frågor om min mamma. Och det blir oftast att det snabbt byts samtalsämne.
Men jag uppmanar alla som har en död förälder att prata med om dom. Prata med den icke döda föräldern om den döda föräldern. Ta reda på information om den personen. Lär känna den förälderna du aldrig fick lära känna. Ta reda på hur den var som liten, i din ålder, hur dina föräldrar träffades osv. Och när du väl tagit dom här små steget i ditt tempo kan du yttligare ta ett steg framåt och ur sorgen och smärtan som blir allt mindre. Minnas din döda mamma eller pappa med glädje.
Men detta innebär smärta och tårar. Men samtidigt kan det komma ett leende. Om föräldern gjort något roligt tilll exempel. Som när min mamma hotade den jobbiga killen på krogen. Men ge det en chans, våga känna smärtan och låt tårarna rinna när all information om den döda föräldern når ditt öra. För jag lovar att det blir bättre då. Våga ta imot smärtan, för oj vad tygnden släpper sen.
Mamma som liten.
En speciell person.
Detta inlägg tänker jag endats låta min barndomskompis Lovisa skina i.
Hon fyller nämligen 15 år idag.
Ett stort grattis till henne!
Nu är hon såkallad byxmyndig, haha.
You lift me up.
Nu är ännu en helg slut. Och jag ser att klippet nedan har tagits bort av sin användare, redan i fredags. Så det var synd, den som var så rolig!
Iaf, jag har haft en bra helg med Andreas hos svärmor. Sett skräckisar och myst!
Jag har läst ut I taket lyser stjärnorna idag. Det var väldigt bra! Det kom ingen tår, men det var nära. Det blir väll andra bullar när jag ska se filmen... Ja, så nu har jag börjat läsa den andra boken pappa lånade åt mig, Du är hos mig ändå. Har inte hunnit så långt, men än så länge ser det bra ut.
Imorgon, skola. Jag har ingen energi alls till det...
Älskar dig, min Andreas.
Iaf, jag har haft en bra helg med Andreas hos svärmor. Sett skräckisar och myst!
Jag har läst ut I taket lyser stjärnorna idag. Det var väldigt bra! Det kom ingen tår, men det var nära. Det blir väll andra bullar när jag ska se filmen... Ja, så nu har jag börjat läsa den andra boken pappa lånade åt mig, Du är hos mig ändå. Har inte hunnit så långt, men än så länge ser det bra ut.
Imorgon, skola. Jag har ingen energi alls till det...
Älskar dig, min Andreas.
Dä skka vara litää!
Jag blir ibland retad av mina vänner för min dialekt. Nu menar jag inte dumt, jag tar inte illa upp när dom försöker härma min dialekt. Det är sjukt hur dialekterna ändras med bara några mil. Nej, alla i norrbotten pratar inte långsamt och "bonde aktigt". Men där jag bor så gör man det. Nu pratar jag inte lika grovt som dom andra i byn. Jag blir faktiskt chockad varje gång jag hör någon i min ålder prata som dom gamla tanterna och farbröderna. Och jag märker också, när jag går tillbaka och läser mina inlägg, att jag skriver lite på min dialekt. Tillexempel, häva, som betyder sätta.
Och varför jag tar upp det här är för att jag och pappa suttit och sett ett klipp från där jag bor, där två farbröder diskuterar på min dialekt. Och oj vad vi har skrattat. För varken jag eller pappa pratar så grovt. Så här kommer det, så här är dialekten där jag bor.
Hahahahahaha, ojojoj!
Och varför jag tar upp det här är för att jag och pappa suttit och sett ett klipp från där jag bor, där två farbröder diskuterar på min dialekt. Och oj vad vi har skrattat. För varken jag eller pappa pratar så grovt. Så här kommer det, så här är dialekten där jag bor.
Hahahahahaha, ojojoj!
Böcker till dom i min situation.
Idag har jag lånat I taket lyser stjärnorna. Och jag har precis börjat läsa den. Pappa hade lånat en bok till mig också, Du är hos mig ändå. Den handlar om personer som är i samma situation som mig. Personer som lever utan en förälder. Även om jag inte läst böckerna så rekommenderar jag dom starkt till dom i liknande situation som mig. Till dom som går igenom sorg för att en anhörig har gått bort.
Bild
I taket lyser stjärnorna:
Jenna är tretton år och har just börjat sjuan och det enda hon borde
behöva oroa sig för är brösten som aldrig vill växa,
den alldelens för blonda klasskamraten Ullis-Knullis som hon hatar
och hur hon ska få Sakke snygg snygg snygg
att lägga märke till henne.
Men Gud har inte skött sitt jobb.
Hemma hos Jenna finns en rullator, en doseringslåda,
en duschstol, peruker och anpassande möbler och skåp.
Där lever nämligen en cancersjuk mamma.
I taket i Jennas rum har hon och mamma klistrat
upp stjärnor som lyser i mörkret.
Under en av dem har hon gömt en dikt.
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
Bild
Du är hos mig ändå:
Varje år förlorar fler än 3 000 unga sin mamma eller pappa genom dödsfall.
Här berättar ett trettiotal barn och ungdomar själva, rakt och varmt,
om sina svåraste stunder, om sina känslor och om hur de får sina liv att gå vidare.
Sorg tar mer kraft, mer tid än vad många förskonade tror.
Styrkan den kan ge på sikt byggs långsamt upp,
och det handlar mycket om hur man blir bemött av sin omgivning.
Bokens budskap är enkla: Se mig, säg något, gör något,
om än aldrig så lite. Vänd mig inte ryggen.
Du är hos mig ändå vänder sig i första hand till andra unga med samma upplevelser,
men också till anhöriga och till alla dem som i sitt dagliga värv möter barn i sorg.
Suzanne Sjöqvist, som samlat berättelserna till denna bok, är journalist,
översättare och förlagsredaktör. Sedan många år gör hon reportageserier och
intervjuböcker, skriver essäer och översätter skönlitteratur.
Hon miste själv sin pappa när hon var tio år.
Suzanne Sjöqvist belönades 1984 med Stora Journalistpriset.
"Om du dör mamma, då tar jag livet av mig."
Tummen upp, tummen ner.
Tummen upp: Idag hade jag terminsuppspelning i trummor B. Det gick hur bra som helst! Även om jag inte tränat så mycket så gick det som smort. Det bevisar ju bara hur bra jag är. ;) Fast jag skakade som ett kid efteråt, men de må vara! Äntligen har jag fått det mesta gjort på skolan, av det jag missat när jag varit sjuk. Så det känns skönt.
Tummen ner: Därimot så blev jag väldigt besviken idag när jag fick veta att vi först går på jullov den 23 december. Alltså går jag till vecka 52, tisdag den 22 december. FUCK SKOLSTYRELSEN! Vad är det för mening med att gå måndag och tisdag?! Gah!
Nä, nu ska jag hoppa in i duschen snabbt innan Grey's Anatomy börjar.
Tummen ner: Därimot så blev jag väldigt besviken idag när jag fick veta att vi först går på jullov den 23 december. Alltså går jag till vecka 52, tisdag den 22 december. FUCK SKOLSTYRELSEN! Vad är det för mening med att gå måndag och tisdag?! Gah!
Nä, nu ska jag hoppa in i duschen snabbt innan Grey's Anatomy börjar.
The baby is kicking!
Oj vilken fantastisk dröm jag hade inatt. Jag drömde att jag kände att det var något konstig med min kropp. Kände något konstig i magen så jag la mina händer på den. Bank bank. Det sparkade i magen! Jag skyndade mig att köpa ett graviditetstest. Jag tog det och det var positivt. Där satt jag på toa och grät. Jag var så himla glad! Jag berättade för Andreas och han blev jätte glad, så stolt.
Men när jag väl vaknade så blev jag jätte beskiven. Ville faktiskt inte vakna alls.
Antagligen har min dröm att göra med min längtan efter barn. Men varför jag just drömde om det inatt beror nog på att jag fick känna min kompis bebis sparka i magen i lördags. Och det var helt fantastiskt, blev glad i kroppen när jag kände dens fot mot min hand, med magen imellan såklart.
Så självklart började jag tjata om denna bebis jag vill ha med Andreas igen. Samma svar som alltid:
"Men gumman, inte nu, det går inte raring."
Jag vet att våran tid kommer, men det kliar så mycket i fingrarna efter ett barn.
Men när jag väl vaknade så blev jag jätte beskiven. Ville faktiskt inte vakna alls.
Antagligen har min dröm att göra med min längtan efter barn. Men varför jag just drömde om det inatt beror nog på att jag fick känna min kompis bebis sparka i magen i lördags. Och det var helt fantastiskt, blev glad i kroppen när jag kände dens fot mot min hand, med magen imellan såklart.
Så självklart började jag tjata om denna bebis jag vill ha med Andreas igen. Samma svar som alltid:
"Men gumman, inte nu, det går inte raring."
Jag vet att våran tid kommer, men det kliar så mycket i fingrarna efter ett barn.
Annat perspektiv på liv och död.
Nån gång i livet kommer man att förlora dom man älskar. I normalt fall händer det när man blivit äldre. Först Farmor&Farfar och Mormor&Morfar. Sen kommer Mamma och Pappa, och deras syskon. Sedan kommer vännerna, sina syskon, sin partner och en själv. I normalt fall alltså.
Men jag, som har fått bevittnat min mammas död allt förtidigt, har fått ett helt annat perspektiv på livet och döden. Hade inte min mamma dött, eller någon annan i min omgivning, hade jag inte sett på livet och döden som jag gör idag.
Mammas död kom som en chock för alla i min omgivning. Dom trodde aldrig att dom skulle få bevittna hennes död så tidigt i livet. Pappa trodde att han skulle få tillbringa hela sitt liv med henne. Mormor förväntade sig inte att se sitt älsta barn dö före henne. Mammas farmor förväntade sig inte heller att se sitt barnbarn dö före henne.
I min situation är det mänskligt att vara rädd för att någon mer ska försvinna ur ens liv. Så fort pappa har fått fara in på sjukhuset för en stukad fot, njursten osv har jag inte kunnat sova på flera dagar. För att tankarna börjar snurra om hur det skulle bli om pappa dog också. Jag är mycket mer tacksam för det jag har, något jag inte tror att jag skulle ha varit om inte mamma dött. Jag är också otroligt rädd att jag ska förlora min pojkvän, precis som pappa förlorade den han älskade. Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom det pappa går igenom plus min mammas bortgång. Jag är i princip rädd för att någon ska dö varje dag.
Men jag, som har fått bevittnat min mammas död allt förtidigt, har fått ett helt annat perspektiv på livet och döden. Hade inte min mamma dött, eller någon annan i min omgivning, hade jag inte sett på livet och döden som jag gör idag.
Mammas död kom som en chock för alla i min omgivning. Dom trodde aldrig att dom skulle få bevittna hennes död så tidigt i livet. Pappa trodde att han skulle få tillbringa hela sitt liv med henne. Mormor förväntade sig inte att se sitt älsta barn dö före henne. Mammas farmor förväntade sig inte heller att se sitt barnbarn dö före henne.
I min situation är det mänskligt att vara rädd för att någon mer ska försvinna ur ens liv. Så fort pappa har fått fara in på sjukhuset för en stukad fot, njursten osv har jag inte kunnat sova på flera dagar. För att tankarna börjar snurra om hur det skulle bli om pappa dog också. Jag är mycket mer tacksam för det jag har, något jag inte tror att jag skulle ha varit om inte mamma dött. Jag är också otroligt rädd att jag ska förlora min pojkvän, precis som pappa förlorade den han älskade. Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom det pappa går igenom plus min mammas bortgång. Jag är i princip rädd för att någon ska dö varje dag.
En bra helg.
Min helg har varit bra. Bara en massa mys med Andreas i fredags.
I lördags hade alla skolor i gymnasiebyn öppet hus. Så jag var på min skola och spela upp låtar och sjöng. Sen så gick jag på stan med Sandra och hennes kompis. Dom åt på Sub och jag tog en Café Latte. Sen så ringde jag Andreas och bad honom hämta oss, eftersom bussen hem inte skulle gå på ca två timmar. Vi for till Sandra och förberedde för våran kompis babyshower. Kvällen blev mycket lyckad. Med mycket skratt och god mat. Våran kompis fick många fina presenter som man kunde "aah":a och "ooh":a över. En mycket lyckad kväll helt enkelt! Senare på kvällen kom Andreas och hämtade mig igen och vi for hem till honom och sov.
Idag så har vi bara tagit det lugnt, det är ju trots allt söndag. Sen på eftermiddan for vi till mig och gjorde samma sak här. Och nu ser jag på Harry Potter. Och det ska bli så härligt att få sova ut imorgon, är nämligen LEDIG! Yey!
I lördags hade alla skolor i gymnasiebyn öppet hus. Så jag var på min skola och spela upp låtar och sjöng. Sen så gick jag på stan med Sandra och hennes kompis. Dom åt på Sub och jag tog en Café Latte. Sen så ringde jag Andreas och bad honom hämta oss, eftersom bussen hem inte skulle gå på ca två timmar. Vi for till Sandra och förberedde för våran kompis babyshower. Kvällen blev mycket lyckad. Med mycket skratt och god mat. Våran kompis fick många fina presenter som man kunde "aah":a och "ooh":a över. En mycket lyckad kväll helt enkelt! Senare på kvällen kom Andreas och hämtade mig igen och vi for hem till honom och sov.
Idag så har vi bara tagit det lugnt, det är ju trots allt söndag. Sen på eftermiddan for vi till mig och gjorde samma sak här. Och nu ser jag på Harry Potter. Och det ska bli så härligt att få sova ut imorgon, är nämligen LEDIG! Yey!
Mina drömmar, del 2.
Mina drömmar. Del 2.
Under natten som jag och min pojkvän förlovade oss drömde jag om mamma igen.
När mamma levde jobbade hon som frisör. Hon hjälpte alla kunder som skulle skaffa peruk. Självklart klippte hon andra kunde också. Men hon hade ansvaret för perukerna.
I drömmen jobbade hon som frisör. Hon låg där på ett bord, helt vit och stenfrusen. Och helt plötsligt börjar hon tina, får tillbaka hudfärgen och börjar andas igen. Hon slog upp ögonen, reste sig upp och tittade på mig med ett lättnande leende. Kunde inte tro att det var sant. Jag började sakta gå fram till henne och sträckte ut mina armar mot henne. Sakta och försiktigt la jag mina armar runt hennes rygg och omfamnade henne. Kände hur jag kippade efter luft samtidigt som jag började gråta. Hon la ena sin hand på min rygg och fortsatte le mot mig. Hon sa ingenting, hon bara log. I verkligheten hade jag aldrig släppt henne men i drömmen gjorde jag det. För hon skulle hjälpa en kund. En flint man skulle ha en peruk. Och mannen var förståndshandikappad. Hon sa åt honom att hon kunde hjälpa till. Och medans hon stod där och pratade med mannen så gick jag sakta fram till henne igen. Tårarna började rinna igen. Och så fort jag lagt mina armar runt hennes rygg igen så grät jag som ett litet barn. Men helt plötsligt blev mamma nervös och sprang bort i korridoren med mannen efter dig. Sedan vände hon hastigt om och mannen också. Dom började springa tillbaka åt mitt håll och mannen hade ett litet försprång. Mamma skrek, Nej! Jag skrek tillbaka, Spring Mamma! Vid det här laget förstod jag att om inte mamma hinner tillbaka före mannen fryser hon till is och blir vit igen. Mannen hann före och mamma föll ihop och blev vit och frös till is. Jag stod bara framför hennes orörliga kropp och skrek. Sedan väcktes jag av ett ryck.
Ur boken Livet utan min mamma, 27/10 - 2009
Älskade mamma.
Under natten som jag och min pojkvän förlovade oss drömde jag om mamma igen.
När mamma levde jobbade hon som frisör. Hon hjälpte alla kunder som skulle skaffa peruk. Självklart klippte hon andra kunde också. Men hon hade ansvaret för perukerna.
I drömmen jobbade hon som frisör. Hon låg där på ett bord, helt vit och stenfrusen. Och helt plötsligt börjar hon tina, får tillbaka hudfärgen och börjar andas igen. Hon slog upp ögonen, reste sig upp och tittade på mig med ett lättnande leende. Kunde inte tro att det var sant. Jag började sakta gå fram till henne och sträckte ut mina armar mot henne. Sakta och försiktigt la jag mina armar runt hennes rygg och omfamnade henne. Kände hur jag kippade efter luft samtidigt som jag började gråta. Hon la ena sin hand på min rygg och fortsatte le mot mig. Hon sa ingenting, hon bara log. I verkligheten hade jag aldrig släppt henne men i drömmen gjorde jag det. För hon skulle hjälpa en kund. En flint man skulle ha en peruk. Och mannen var förståndshandikappad. Hon sa åt honom att hon kunde hjälpa till. Och medans hon stod där och pratade med mannen så gick jag sakta fram till henne igen. Tårarna började rinna igen. Och så fort jag lagt mina armar runt hennes rygg igen så grät jag som ett litet barn. Men helt plötsligt blev mamma nervös och sprang bort i korridoren med mannen efter dig. Sedan vände hon hastigt om och mannen också. Dom började springa tillbaka åt mitt håll och mannen hade ett litet försprång. Mamma skrek, Nej! Jag skrek tillbaka, Spring Mamma! Vid det här laget förstod jag att om inte mamma hinner tillbaka före mannen fryser hon till is och blir vit igen. Mannen hann före och mamma föll ihop och blev vit och frös till is. Jag stod bara framför hennes orörliga kropp och skrek. Sedan väcktes jag av ett ryck.
Ur boken Livet utan min mamma, 27/10 - 2009
Älskade mamma.
Plugg, plugg, plugg... eller?
Jag borde egentligen sitta med skolböckerna framför näsan. Men istället sitter jag här. Fy Felicia! Men migränen har smygit sig på. Jag ska i allafall försöka så gott jag kan. För oj vilken lättnad det kommer vara när jag slutar imorgon och går till helg. Ska ju ha en så kallad Babyshower för min kompis i helgen som ska bli mamma i december. Ska bli supermysigt! Och så ska jag såklart mysa med Andreas imorgon, hihi.
Nä, nu ska jag dyka ner i böckerna.
Nä, nu ska jag dyka ner i böckerna.
I don't see the sun ahead.
Jag har nu suttit ett bra tag och stirrat in datorskärmen och försökt komma på vad det är jag vill skriva. Jag vill förgäves få ut allting som gör så ont i hjärtat. Jag är helt tom, men samtidigt överfull med smärta.
Ta mig härifrån.
...
Redovisning och muntligt förhör i historia imorgon plus ett matteprov. Ett stort Nk prov på fredag plus en psykologi inlämningsuppgift.
Jag har stort lust att ge upp.
Jag har stort lust att ge upp.
Pluggning på hög nivå.
Jag slapp göra matteprovet idag, läraren hade inte tid. Så nu har jag suttit ett bra tag med matten och det gick riktigt bra. Försöker göra lite nk också, men känner att det får räcka för idag. Jag sitter hos Andreas just nu och ska sova här ikväll. Mys! Och imorgon ska jag till läkaren. Sådär ja, nu ska jag pussa på honom istället för att skriva här, haha.
Ett konstigt påstående.
När jag var liten, gick i fyran, blev jag tillsagd med ett konstigt påstående.
Två äldre pojkar undrade vad min mamma tyckte om att jag hade en pojkvän. (Det var min dåvarande pojkväns storebror som frågade det här) Jag sa som det var, att jag inte hade någon mamma.
"Vadå, hur kan man inte ha någon mamma, det går ju inte." sade pojken till mig.
"Jo, det går." sade jag tyst.
"Jag förstår inte, vars är din mamma?" frågade han.
Jag pekade upp mot taket. Men pojken ser mot mig som ett frågetecken.
"I Himlen" pep jag fram.
"Är hon död?" frågade han och sneglade.
"...jo..."
Efter ett tag satt jag med ansiktet i knäna, armarna runt huvudet och grät tyst för mig själv.
Det här hände hos min kusin som var lika gammal som pojkarna, hennes klasskompisar. Hennes vän som var där hörde att jag grät och sade arg till pojkarna att dom skulle gå på en gång, att dom inte fick vara kvar. Jaha, sade dom och gick. Min kusin tröstade mig och strök mig över mitt toviga hår där pojkarna hade sprayat massa hårspray i innan detta konstiga påstående sades. Min kusin och hennes vän försökte få mig på bättre humör så vi gjorde en daimkaka som blev helt misslyckad. Men det gjorde mig på bättre humör i allafall. Sedan ringde pojken och hälsade "tja" från luren. Jag sa något i stil med: Dra åt helvete.
Jo, det går faktiskt att inte ha någon mamma. I allafall inte på jorden. Det går mycket väl att ha en död mamma. Även om man inte kan tro det, så går det.
Sedan vill jag tacka min kusin för att hon har funnits som ett stöd till mig under mitt sorgarbete. Tack Evelina.
Att försöka göra bra ifrån sig går inte alltid.
En stor sak som trycker ner mig är skolan. Pressen och ångesten finns alltid där. Att vela göra bra ifrån sig och känna sig lyckad.
Idag har jag kämpat och åter kämpat med matten, som jag har prov i imorgon. Och det går bara inte. Jag blir frustrerad och då kan jag inte koncentrera mig, hur mycket jag än försöker. Så det får helt enkelt gå som det går. Det finns inte mycket annat att göra. Även om det är fruktansvärt svårt att accetera att jag kanske inte kommer klara provet. Men jag är inne i en period där jag är nere på botten, ja i princip hela tiden.
Så jag väljer att lägga ifrån mig matteboken i hopp om att jag det inte ska dra ner mig så mycket som det redan gör. Och så tar jag nya tag imorgon. Försöker på nytt att plugga. För oj vad mycket jag har den här veckan.
Den här veckan kommer Felicia vara mycket nedstämd, mer än vanligt. På grund av den äckliga skolan.
Idag har jag kämpat och åter kämpat med matten, som jag har prov i imorgon. Och det går bara inte. Jag blir frustrerad och då kan jag inte koncentrera mig, hur mycket jag än försöker. Så det får helt enkelt gå som det går. Det finns inte mycket annat att göra. Även om det är fruktansvärt svårt att accetera att jag kanske inte kommer klara provet. Men jag är inne i en period där jag är nere på botten, ja i princip hela tiden.
Så jag väljer att lägga ifrån mig matteboken i hopp om att jag det inte ska dra ner mig så mycket som det redan gör. Och så tar jag nya tag imorgon. Försöker på nytt att plugga. För oj vad mycket jag har den här veckan.
Den här veckan kommer Felicia vara mycket nedstämd, mer än vanligt. På grund av den äckliga skolan.
Hit me, kick me, you can never get me!
Det här är absolut min favorit låt med Michael. Just för att den är så sjukt bra och för att innerbörden i texten är så personlig till honom, och jag håller med honom!
Beat me, hate me
You can never break me
Will me, thrill me
You can never kill me
Jew me, sue me
Everybody do me
Kick me, kike me
Don't you black or white me
All I wanna say is that
They don't really care about us!
Michael, jag älskar dig.
Beat me, hate me
You can never break me
Will me, thrill me
You can never kill me
Jew me, sue me
Everybody do me
Kick me, kike me
Don't you black or white me
All I wanna say is that
They don't really care about us!
Michael, jag älskar dig.
Hos mamma lyser det mest.
Igår var jag och min pojkvän Andreas och tände yttligare ett ljus hos mamma. Hade lovat min moster Anneli att tända ett ljus åt henne.
Vi gick ut ur bilen och gick mot mammas grav och granskade hela kyrkogården. Det är så otroligt vackert på kyrkogårdar på haloween. I Råneå är kyrkogården väldigt stort och hela kyrkogården lyste. Varje grav hade minst ett ljus som lös. Och så såg jag mammas grav framför mig. Man kunde se hennes grav även om det var mörkt. För hos mamma lös det mest. Hos mamma lös det fem ljus. Dagen innan hade jag och pappa tänt två ljus. Nu var det yttligare tre ljus som lös. Och jag har ingen aning om vem som tänt dom ljusen. Men jag är väldigt tacksam till dom som varit och tänt hos henne. Så jag och Andreas tände yttligare ett ljus.
Sedan gick vi tillbaka till bilen. Men jag sa åt honom att jag måste gå tillbaka för att ta kort. För jag var tvungen att få ögonblicket på bild. Det var så oerhört vackert.
Vi gick ut ur bilen och gick mot mammas grav och granskade hela kyrkogården. Det är så otroligt vackert på kyrkogårdar på haloween. I Råneå är kyrkogården väldigt stort och hela kyrkogården lyste. Varje grav hade minst ett ljus som lös. Och så såg jag mammas grav framför mig. Man kunde se hennes grav även om det var mörkt. För hos mamma lös det mest. Hos mamma lös det fem ljus. Dagen innan hade jag och pappa tänt två ljus. Nu var det yttligare tre ljus som lös. Och jag har ingen aning om vem som tänt dom ljusen. Men jag är väldigt tacksam till dom som varit och tänt hos henne. Så jag och Andreas tände yttligare ett ljus.
Sedan gick vi tillbaka till bilen. Men jag sa åt honom att jag måste gå tillbaka för att ta kort. För jag var tvungen att få ögonblicket på bild. Det var så oerhört vackert.
