Mamma som person.

Man hittar så mycket när man tittar på mammas alla saker jag fått ärva. Jag letade några smycken som skulle passa till min nya tröja som jag köpte idag. Och så hittade jag ett jävligt fint örhänge som skulle passa. Men bara ett. Jag började leta bland alla hennes tusen smycken men jag hittade det inte. Istället hittade jag ett gammalt band jag nu sitter och lyssnar på och så hittade jag yttligare ett brev som är skickat till pappa efter mammas död. Jag tänkte skriva ner det också, men inte vem avsändaren är. Det är en bekant till mamma och pappa iallafall. Det är bara halva brevet, första delen finns inte kvar. Well, here you have it.

än gjorde. (Gittan brukade ibland kalla oss för Knoll och Tott! Tänk det hade jag glömt - kom på det nu!) - Ändå blev jag aldrig less på henne. Jag mådde bra av att vara tillsammans med Susanne. Det fanns ett självklart lugn hos henne som hon spred till andra såväl som till mig själv. Hon var så snäll och accepterade alltid andra människor, och var aldrig fördömande mot någon. Hon hade alltid fötterna på jorden men blev för den skull aldrig tråkig. Hennes humor minns jag som rå men hjärtlig och jag kan fortfarande höra hur hon låter när hon skrattar.
Allt det här vet du nog mer än väl, det känns bara som om jag vill berätta om mina innersta tankar och känslor för henne, för dig.
Det är många år sedan vi träffades nu, så det är mycket jag inte vet om hennes sista tid. Hur hon var, tyckte och tänkte. Men jag antar att hon fortfarande var samma fina människa jag bär i mitt minne.
Tyvärr så finns det ibland människor i ens omgivning som tystnar och drar sig undan när sånt här händer. Folk blir rädda när man talar om en närstående som dött.
Vad jag hoppas är att du har människor du kan prata med. Människor som vill och vågar lyssna. Jag vet ju inte alls hur det är för dig och din bekantskapskrets. Men kom hur som helst ihåg att det alltid är din förbannade rätt att prata om henne - närhelst du vill. Susanne bör pratas om, och kommas ihåg! (Förlåt om jag låter agressiv - men det är en del av sorgen. Man tycker att världen är så orättvis). Dessutom har ni ju en liten flicka, Felicia - du får ursäkta om namnet inte är rätt - och hon har ju rätt att få veta så mycket som möjligt om sin mamma.
Jag vill med det här brevet delge dig min stora sorg över att Susanne är borta och försöka hindra din smärta något, även om det är näst intill omöjligt. Jag vill att du ska vet hur mycket jag uppskattar att ha haft förmånen att få lära känna, och dela några år tillsammans med Susanne. Hon är en människa som varit med om att påverka mig till den jag är idag, och av den anledningen finns ju Susanne och hennes sätt att vara bevarat även i Österrike.

PS. Jag skulle bli väldigt tacksam om du ville framföra en hälsning till Susannes mamma och pappa om hur mycket jag beklagar deras sorg. DS
.


Mamma som tonåring.

Min mamma kom från byn och dom som kom från byn var "värstingarna" på skolan. Dom hade sitt egna hörn som man kallade bondhörnan. För att det var där "bönderna" höll till, dom från byn och inte från storstan. "Bönderna" var mobbarna på skolan. Alla var rädda för dom. Mamma var tillsammans med Kurt, den coolaste "värstingen" på skolan. Han gick i 9:an och mamma gick i 8:an. Kurt och hans gäng hängde upp stadsbarnen i krokar och höll mobbningen igång på skolan. Mormor, som alla andra mammor, trodde inte att min mamma höll på med sånt, utan att hon stod i bondhörnan för att hon just kom från byn. Kurt och mamma var tillsammans ganska länge. Om mormor kommer ihåg rätt så fanns det bara tjejer i mammas klass, och mamma höll ihop med tjejerna i klassen som var från byn.

Och som alla mammor så höll hon koll på sina barn, enligt henne så höll mamma och hennes kompisar inte på med att dricka varje helg. Hon tror att hon smakade, som nästan alla ungdommar gör i 15 års åldern, men att hon inte söp sig full och tjuvrökte. Mormor sa att hon knappt såg mamma dricka alls under sitt liv.

Och i den åldern älskade mamma att köra skoter. Hon fick sin Lynx på 16 årsdagen och körde hela vintern med den, nästan varje dag med sina kompisar som också hade fått en skoter. Till skillnad från mig som är lite småfeg när det gäller motorer.

Mamma som tonåring. Hon var med i värsting gänget, men höll ändå inte på med alla dumheter som dom coolaste gjorde. Hon var alltså smart och populär, även bland killarna.


Mamma när hon gick i 8:an, när hon var en av "värstingarna" på skolan.


Mamma som irriterad.

Detta berättade min moster Anneli för mig nyss.

Mamma och hennes kompis var ute på krogen och en kille hade hängt efter henne hela kvällen och försökt ragga på henne. Hon blev less på honom och sa: 

"Vet du vad det är för likhet mellan dig och en julgran?"
"Nää?"
"Det hänger snart färgade kulor på er båda två!"

Haha. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Bara att jag älskar min mamma så himla mycket och önskar att hon var vid livet just nu så jag fått höra vad hon skulle säga mer om just den här killen. Fått dela det med just henne. Tack moster för att du berättade det för mig. Det gjorde mig på lite bättre humör. <3


Du var modig mamma.

Jag kommer ihåg när mormor berättade lite om mamma för något år sen. Min mamma gick frisörutbildningen på gymnasiet och det hade bara gått någon vecka in på skolåret. Mormor får en chock när hon ser mamma komma in genom dörren. Mamma har klippt av sitt långa hår och färgat det brunrött. Hon flinade bara mot mormor.
"Vad har du gjort med ditt hår?!" tjuter mormor.
"Jag har klippt av mig mitt hår mamma." säger hon och fortsätter flina.
Mormor ser beundrande på mamma.
"Att du vågar klippa så kort."
"Man måste ju våga lite och prova olika frisyrer." säger mamma och skrattar.

Sen hon började på frisörutbildningen tills hon började jobba som frisör fram tills hon dog så böt hon ständigt frisyrer och färger på håret.

Min mamma var mycket modig när hon levde. Den egenskapen har jag inte ärft. Jag vet inte vars min feghet kommer ifrån. För den kommer varken från pappa eller mamma. Om mamma inte hade dött kanske hon hade kunnat hjälpa mig att bli lika modig som hon. För jag önskar jag var lika modig som henne.

Mamma på fyllan.

Pappa, mamma och fyra andra av deras kompisar var på Grekland innan jag var född. Det hade varit en vild kväll och mamma var ganska så berusad. Dom kom tillbaka till hotellrummet och pappa släppte blicken från mamma i bara någon sekund. Sedan hörs ett KRASH! Där ligger mamma på golvet och blodig på benet, balkongdörren som var gjord av glas är i tusen bitar.

Jag sitter och flinar när pappa berättade detta. Bilden jag fick upp i mitt huvud var mig och Andreas och att det var jag som låg där på golvet med glasskärvor i benet och är alldelens blodig. För att just häva sönder en balkongdörr när jag är berusad är en typisk grej som skulle hända just mig. Jag är till och med lik min mamma på fyllan, haha.


RSS 2.0