Jag har väldigt många tankar när det gäller min mamma. Jag tänkte berätta lite om dom.

Eftersom att min mamma dog då jag var 3 år gammal så fick jag aldrig lära känna henne. Det jag fick av henne var mitt liv, dom enstaka minnerna jag har av henne och hennes skönhet. Trodde jag. Det finns så mycket mer jag fick av henne. Sånt som börjar krypa fram nu när det pratas om henne mer. Pappa pratar om henne mer. Hos psykologen. Ja, det är dit jag far när jag skriver att jag ska till läkaren.
Jag har fått hennes talang inom konsten. Jag går som henne enligt pappa. Intresset inom frisörkarriären. Just dom sakerna kommer jag ihåg just nu. Det finns säkert mycket mer som jag och min mamma har gemensamt.

Jag vet inte hur min mamma var som person. Men enligt pappa var hon som mig. Den lugna personen. Men ibland kan jag bli mycket livlig och social. Som pappa. Men eftersom att en del personer i min närhet råkar säga Susanne åt mig antar jag att jag ser ut och beter mig mest som min mamma. Vänner till mamma och pappa som inte sett mig på länge brukar säga det första dom ser på mig: Oj vad du är lik din mamma, oj vad du är lik Susanne.
Det gör mig så fruktansvärt glad. Hela jag skiner upp. För vem vill inte vara lik den vackraste personen som funnits på den här planeten?

En del av min mamma lever vidare i mig. Hon är med mig varje dag. Min skyddsängel.


Den vackraste personen som funnits på den här planeten. Min mamma.

/ Din Dotter.