Att prata om dom döda kan vara läskigt. Man är rädd att det ska göra ont, att man ska blossa upp på kinderna. Man kan också vara rädd för frågorna som till exempel:
Vad håller din mamma på med?
Kan inte din mamma hämta dig?
Hur gammal är din pappa?
Är inte din pappa hemma?
Och när du svarat att du inte har någon mamma eller pappa blir personen som ställt frågan helt tyst och byter samtalsämne i hast. Jag har själv blivit tillfrågad en massa frågor om min mamma. Och det blir oftast att det snabbt byts samtalsämne.

Men jag uppmanar alla som har en död förälder att prata med om dom. Prata med den icke döda föräldern om den döda föräldern. Ta reda på information om den personen. Lär känna den förälderna du aldrig fick lära känna. Ta reda på hur den var som liten, i din ålder, hur dina föräldrar träffades osv. Och när du väl tagit dom här små steget i ditt tempo kan du yttligare ta ett steg framåt och ur sorgen och smärtan som blir allt mindre. Minnas din döda mamma eller pappa med glädje.

Men detta innebär smärta och tårar. Men samtidigt kan det komma ett leende. Om föräldern gjort något roligt tilll exempel. Som när min mamma hotade den jobbiga killen på krogen. Men ge det en chans, våga känna smärtan och låt tårarna rinna när all information om den döda föräldern når ditt öra. För jag lovar att det blir bättre då. Våga ta imot smärtan, för oj vad tygnden släpper sen.


Mamma som liten.