Nu vills det att jag skriver mer om min längtan efter barn, och självklart lyder jag mina läsare!

Vilket fick mig att tänka på en tanke som slagit mig några gånger den senaste tiden. Andreas fyller tjugo om lite mer än en månad nu. Och vi har som alltid sagt att vi ska skaffa barn när han är tjugofem och jag tjugotre. Det är alltså fem år kvar nu tills vi börjar "försöka" bli gravida. Vi har snart varit tillsammans i fem år, och de åren har gått så himla fort. Nu hoppas jag bara att de nästa fem åren går fortare, haha.

Men nu, enligt mig, tänker jag absolut inte vänta tills jag är tjugotre. Sorry gubben, but nahah! Visst, jag måste ju lyda honom om han inte vill skaffa barn föränns han är redo. Men så fort jag och han har ett fast jobb med bra ekomoni och en bostad som man kan bilda familj i så kommer jag direkt vela ha ett barn. För de är ju då det går som bäst att skaffa barn. Så att barnet/barnen får en trygg framtid. Jag vill ju ha barn just nu, på direkten. Men när allt det praktiska är fixat vill jag verkligen ha en positiv sticka. Kan du snälla älsklingsgubben min försöka överväga min längtan och känna samma längtan som mig när alla de trygga sakerna är fixade? Snäääääälllaaaa? *blickar med ögonen*

Som ni kanske märker är jag fast besluten att vi ska bilda våran framtid tillsammans. Vissa kan säga att det är "farligt" att göra så, för att ifall det tar slut faller hela framtidsplanen och man blir förstörd. Men när vi snart varit tillsammans i fem år och nu efter fem år är mer förälskade än för fem år sedan. Vi pratar varje dag att vi ska älska varandra föralltid, bara vi två, alltid. Och man kan inte annat än tro varandra och se sin framtid tillsammans. Man kan ju inte gå och tänka, men nä jag kan inte säga så ifall det tar slut, då man man lika göra slut om man inte satsar på något som känns jävligt bra. Enligt mig.

Bild