Halv 11 sprang Loka Henriksson ut genom den öppna dörren och försvann i mörkret och ovädret. Efter en och en halv timme av letande fruktade pappa de värsta, att hon gått genom isen. Jag får en sten i hjärtat och en klump i halsen. A-K och pappa går ut ännu en gång för att leta efter henne. Jag bestämmer mig för att stanna ifall hon skulle komma. Så jag tar mig på jackan och ställer mig på altanen och försöker se och höra i ovädret. Efter bara några sekunder ser jag en liten orange gestalt. LYCKA! Och kom på första ropet, sjöblöt av regnet och skamsen. Jag ringer pappa och säger att hon kommit, sedan torkar jag av henne med en handduk. Nu ligger hon här bredvid mig i soffan. Fybubblan vilka jobbiga två timmar det var! Så skönt att hon lever och mår bra!

Min bebis.