Jag sa nyss till min pojkvän att nu kommer jag bli djup när jag denna dag ska beskriva vad kärlek är för mig.

Jag vet inte vars jag ska börja. När jag tänker på kärlek tänker jag förstås först på Andreas. Han är min kärlek. Jag blir fruktansvärt kärleksfull när han ligger i sängen i bara långkallsonger och håret åt alla håll, haha. Mista lilla gest han gör till mig är kärlek. Hur sunkig han än skulle se ut efter en hård arbetsdag så är han kärlek för mig. Jag älskar verkligen hela honom, även de småsaker jag stör mig på. Skulle han inte ha de där småsakerna, som att gäspa när han pratar i telefon, så skulle han inte vara den han är. För jag älskar honom just för den han är.
Kärlek är en bekvämhet och en trygghet för mig. Skulle inte jag känna kärlek i någon timme skulle jag känna mig kluven. Man kan säga att jag är beroende av det.
Sen så finns det ju så mycket annan kärlek. Som kärleken jag känner för min mormor. Vi träffas inte ofta men jag vet ändå vars jag har henne och vet hur mycket hon älskar mig. Mormor är en viktig person för mig. Och för viktiga personer känner jag kärlek, uppenbart.
Men för mig känns det som att jag aldrig skulle orka utan dessa viktiga personer i mitt liv. Det är dem som tar mig framåt, utan att de kanske vet det. Och oj vad jag har många viktiga personer i mitt liv. Jag tror de personerna vet vem de är, eller jag vet att de vet det.
Och att uttrycka kärlek och visa den kvittar för mig. Jag uttrycker min kärlek till vissa, som Andreas, och visar den till andra. Det som känns bekvämt för mig.

Man kan sammanfatta att kärlek är en livskraft för mig. Utan den överlever jag inte.