Oj, ännu ett djupt inlägg hära. Min bästa vän börjar med A och slutar med ndreas.

I 6 år har denna underbara människa stöttat mig i smärta och glädje. Ja, vi var vänner innan vi blev tillsammans. Eller vänner och vänner, först var vi vänner. Sen hade vi det på G ganska så länge.
Men till denna människa kunde jag berätta allt som tyngde mig och han fanns alltid där för att lyssna och stötta mig. Och jag honom likaså.

I 6 år har han hållt ut med mina svårigheter som dyckt upp hela tiden. Jag har gråtit framför honom ett x antal gånger, han har gråtit fram mig och vi har gråtit tillsammans. Vi har också upplevt några av våra bästa ögonblick i livet tillsammans. Och många mer ögonblick kommer det bli. Som den dagen då vi kommer flytta ihop, gifta oss, skaffa barn, se dem växa upp, få barnbarn, ja alla de där underbara ögonblicken som är speciella i livet.

Andreas är den underbaraste människan jag någonsin träffat och kommer att träffa. Ingen kan slå honom. Jag kan inte förstå hur en så ung kille orkat med alla mina problem, fått lyssna på dem och stöttat mig till 100%, även om han själv mått skit. Det är inte många killar som skulle ha stannat i ett förhållande i 15 års åldern med en flickvän som grät nästan varje natt i telefonen. Som bara öste på problemen på honom. Få se alla sår på min kropp efter en hård dag eller natt. Och ändå stanna.

Jag kan verkligen berätta allt för honom och kunna lita på att han inte går vidare med det jag sagt, om jag inte vill det. Jag berättar inte precis allt till honom, för att visa respekt till andra som inte vill att den information jag fått inte ska gå vidare. Men man kan säga att jag säger 99% av allt jag vill berätta.

Han älskar mig just för den jag är, och jag honom tillbaka. Jag kommer inte trivas bättre med än annan person än med honom. Han är ljuset i mitt mörker. Han är luften jag andas. Han är min Andreas. Min bästa vän.

Andreas 16, Felicia 14, balen -06.