Min pappa sa en gång till mig att jag är så lik min mamma. Att jag ser ut som henne. Att jag är som henne i sättet. Att jag går som hon. Och att jag pratar som hon.

Människor som kände mamma när jag levde säger att hon var så godhjärtad, generös och tänkte väldigt mycket på personerna i sin närhet. Hon hade humor och ett skratt som smittade.

Jag har ingen aning om hur min mamma gick och rörde sig. Där kan jag bara lita på pappas ord. Och man låter inte som man själv tror att man gör när man pratar. Hur man egentligen låter när man pratar kan man bara veta om man spelar in sin röst och sedan spelar upp det. Det gjorde jag igår. Jag spelade in när Andreas och hans bror höll på att retas med varandra och där jag själv pratar. Och när jag spelade upp det sedan så blir jag chockad när jag hör min röst. Det var inte chocken om att veta hur jag egentligen låter som slog mig först, det var det som slog mig sen. Det som slog mig var hur lik jag lät min mamma i rösten.

Mammas röst kommer jag ihåg. Det är det starkaste minnet jag har av henne. Vi är två helt olika personer, jag och min mamma, så självklart har vi olika röster. Men igår fick jag det bekräftat. Jag pratar som min mamma. Även om vi inte har samma röst så är våra röster så nära det kan bli att låta likadant.

Känslan att veta att jag är så lik henne förstärkar bara känslan av att hon är en stor del av mig. Hon lever vidare inom mig.

Jag har äntligen fått en tatueringstid för min tatuering på mamma!!!! Jag avslöjar inte datum föränns jag gjort den! Kommer bli två sittningar, men ändå! Ååååhhh vad jag LÄNGTAR!!!! :D :D

Eftersom att det gått en hel dag så har jag glömt bort lite av en av mina mardrömmar inatt. Men jag ska försöka gräva fram det från min hjärna.

Vad jag kommer ihåg så var jag och min familj, tillsammans med min lådsasmammas systers familj, ute med skotern. Det var vinter. Vi stannade för att göra upp eld och grilla mat. Jag gick iväg en sväng. Halvsprang för att jag ville se vad som fanns bakom hörnet. Bakom hörnet var det sommar, och en stig kurvade sig. Det var skog runt omkring, och stigen var som röjd fram, rak och fin. Jag började springa efter den. Men sen slog det mig. Jag är mitt ute i skogen och har glömt bort vars min famij sitter. Det finns säkert en massa farliga djur här. Jag blev livrädd och började springa tillbaka kanske 100 meter. Då hör jag att  något springer efter mig. Där bakom mig kommer en vargflock. Jag springer ut från stigen och ut från skogen tills jag kommer där det är snö igen. Där står en man. Jag faller framlänges och tittar bakom mig. Två vargar är några meter bakom mig. Men de springer förbi mig. Då ser jag att vargen längst fram har något i munnen. Den springer fram till mannen och ger honom saken den har i munnen. Mannen leker aport med vargarna. Jag reser mig upp och halvspringer tillbaka till min familj som sitter i en ring runt elden och grillar korv.

Sen helt plötsligt är hela familjen inne i mitt gamla hus i byn. Utanför är det där jag bor nu, men det var huset som jag bodde i förut. Tiden har spolats tillbaka 15 år. Alla är lika gamla, men där sitter mamma. Datumet är 28 maj 1995. Alla i huset har gömt sig i källaren, under bord och sängar. Det ska nämligen komma en storm och en stor våg. Alla är skyddade så väl förutom mamma. Hon sitter på golvet bredvid väggen. Jag får panik, vill att hon ska skydda sig bättre. Jag vill förhindra det som ska hända. För det som ska hända är att mamma ska dö. Jag springer fram till henne och sätter mig bredvid henne. Jag säger i panik att hon måste in under ett bord, att hon måste skydda sig bättre. Då säger hon att hon inte kan förhindra vad som ska hända. Att hon vet vad som ska hända och hur det kommer kännas. Hon säger att vågen kommer ta henne och att hon inte kommer kunna hålla andan och att det sen säger pang i bröstet och att hon sen dör. Jag får ännu mer panik och börjar gråta, bönfaller henne att hon måste skydda sig, att jag behöver henne. Hon ser på mig, ler och skakar på huvudet och säger: det är så här det måste bli. Och sen kommer vågen och jag vaknar med ett ryck.

För några år klandrade jag mig själv för att inte ha stoppat mamma från att åka på forsfärden. Vilket är väldigt normalt. Jag känner andra som har förlorat en förälder och klandrat sig själva för att de inte stoppat det. Jag ville så gärna spola tillbaka tiden och stoppa hela alltihopa. Jag var förbannad på mig själv, besviken. Jag har försökt att intala mig själv att jag inte visste vad som skulle hända. Jag kommer inte ihåg det. Jag kommer bara ihåg hur alla samlades ute på gården i mormors stuga, vet bara inte om det var före eller efter olyckan. Att jag bara var 3 år, jag kunde inget göra, för jag kunde inget veta.
Självklart vill jag fortfarande spola tillbaka tiden, varför skulle jag inte vela det? Jag vill ju så gärna ha min mamma här. Men jag försöker verkligen intala mig själv att jag inte kunnat göra något. Att det här är mitt liv nu, jag måste anpassa mig efter det. Och jag tror den drömmen har med det här att göra. För i drömmen försöker jag rädda mamma, men egentligen finns det inget jag kan göra, det är så här det måste bli. Det är faktiskt så här det är, min mamma är död. Jag kunde inte göra något då och jag kan inte göra något nu....

När jag växt upp har jag sällan sett mina släktingar på min mammas sida. Jag hälsade på mormor två eller tre gånger om året, jag hälsade på min morfar en gång om året och träffade min morbror nån gång när han var hos mormor eller morfar. Jag tycker det är väldigt synd. För det är så för att mamma är död. Hade inte mamma varit död hade jag sett dem mycket oftare.

Men nu när jag ser dem så sällan är varje besök väldigt speciellt och något man verkligen längtar till. Jag tror det är samma sak för dem.

När jag besökte min mormor nu i helgen var det samma känsla, något speciellt och något man längtat efter. Men nu när jag försöker lära känna mamma genom dem som kände henne saknar jag henne mer. Och nu när jag var hos mormor fick jag den där känslan. Känslan av att hur underbart skulle det inte vara att kunna besöka mormor tillsammans med mamma. Att hon också gick omkring där, hjälpte mormor med maten, att hon satt och såg på tv med mig. Att hon sov i samma rum som mig. Att hon var där, fysiskt närvarande.

Hon var där, psykiskt. För nästan vart man än vände sig fanns ett kort på mamma. Så nästan vart man än vände sig kunde man se henne. Hon var där, även om det bara var psykiskt.

 
 

Jag har växt upp med att säga uttrycken: "Min mamma finns inte" , "Jag har ingen mamma".
Jag ville inte säga att min mamma var död. Det var för jobbigt att säga ordet död. Det var lättare för mig att säga att hon inte fanns. Det var nästan så att hon faktiskt inte fanns för mig heller.

Men efter jag började prata med min psykolog så fick hon mig att inse att jag faktiskt har en mamma. Min mamma finns visst. Min mamma är död, men hon finns. Hon finns inom mig, jag är del av henne. Hon lever inom mig. Jag har en mamma, det är bara det att hon är död. Och när jag insåg det har jag börjat använda uttrycket: Min mamma är död.

För även om hon är död så lever hon inom mig, hon finns inom mig. Min mamma finns visst.

När alkoholen börjar verka i kroppen kommer de innersta tankarna och känslorna fram, för de flesta människor. Så i helgen under midsommar så pratades de litegrann om min mamma. Och jag fick veta en del roliga saker.

När min mamma dog flyttade min farmor&farfar in i några veckor för att stötta pappa och för att ta hand om mig eftersom pappa fick en sån svår chock efter olyckan. Och eftersom jag var så mycket med farmor när mamma hade dött så hade jag ställt en väldigt gullig fråga till henne.
"Men kan inte du bli min mamma då?"
Jag kunde inget annat än att skratta, hur gullig får man vara egentligen?

Farmor och jag. <3

Idag när jag var påväg hem fick jag den där känslan i kroppen som jag får ganska ofta.

Jag satt i bussen och tänkte faktiskt inte på något särskilt. Sen kom den där känslan som jag känner allt för väl. Smärta.

Min mamma är vacker. Min mamma är den vackraste kvinnan som gått på denna jord. Min mammas fina hår. Min mammas fina ansikte. Jag saknar mamma. Tänk om mamma vore här. Tänk om hon satt här bredvid mig här i bussen. Jag skulle gråta som ett litet barn om hon satt bredvid mig här i bussen. Jag vill ha min mamma här.

Smärta. Jag vill försvinna. Det gör för ont.

Alltid ska smärtan komma helt plötsligt och oförberett.

Jag saknar min mamma.

I november förra året skrev jag ett inlägg om att man skulle prata om sin döda förälder. Det var även en utmaning för mig. Det är inte lika lätt som man tror. Men med tiden har jag faktiskt tagit småsteg framåt och pratat mer om min mamma.

Blickar jag tillbaka till då jag var liten så berättade jag gärna om att min mamma var död, att hon hade drunknat. Berättade gärna historien jag fått höra om hur det gick till. Sen när jag blev lite äldre pratade jag knappt om min mamma alls. Nästan alla visste att hon var död och frågade inte något om henne. Jag kände mer och mer att det var svårt att prata om henne. För saknaden och längtan efter henne blev större och större. Det var jobbigt när pappa eller mormor tog upp mamma som ett samtalsämne. Jag kan även idag känna att det är jobbigt att prata om henne, självklart är de det.

Men idag. Idag har jag kan jag stolt säga att jag allt mer kan prata om min mamma. Jag har tagit upp mamma själv med min mormor. Fått höra lite om hennes barndom. Pappa har berättat roliga historier om henne. Jag har tagit upp mamma väldigt mycket i skolarbeten. Hållit två tal i svenskan om henne. Vågat så där framme och berättat om hur viktigt det är att ha en förebild och att min förebild är död, men att hon ändå är min förebild. Stått och berättat om mina namns histora. Att jag hette Anna Maria Felicia Beckman när jag döptes och att jag fick mammas namn som mellannamn när hon dog, att jag bytte till pappas efternamn då också. Att Susanne betyder lilja, att det var en kul grej, eftersom mamma har en skogslilja på hennes gravsten.

Jag kan ännu känna ett visst obehag när jag pratar om mamma. Jag är fortfarande nervös i kroppen när jag pratar om henne. Jag tror inte den där obehagla känslan någonsin kommer försvinna helt. Men att det kommer bli lättare och lättare att prata om henne. Min mamma förtjänar att pratas om, att kommas ihåg. För vad jag har fått veta hittills så var hon en underbar och generös person. Alla döda förtjänar att pratas om och kommas ihåg som de underbara personer de var.

Jag ångrar att jag inte pratat om mamma under min uppväxt. Jag har dåligt samvete över de. Men självklart har det blivit så när det aldrig pratas om henne här hemma. Man kan inte gå och vänta själv på att hon ska tas upp. Man måste ta steget själv. Sen är det viktigt att inte tro att om man tar upp den döda föräldern som ett samtalsämne för den levande föräldern, att den föräldern blir ledsen osv. Självklart blir den ledsen, men man kan inte alltid ta hänsyn, man måste tänka på sig själv också. Vill du prata om din döda förälder med din levande förälder så ska du göra det. Jag tror inte den levande föräldern har något emot det alls. Det är viktigt för ditt bearbetande av sorgen. Prata om din döda förälder.

Idag är det mammas dödsdag. Jag vaknade i morse som jag alltid gör, sen innan jag skulle stiga upp slog det mig att det är just den dagen. Resten av dagen har det kommit fram och tillbaka. Jag träffade mammas lillebror på stan tillsammans med mina två kusiner Towe och Linn som jag ser allt för sällan. Det kändes bra med tanke på vilken dag det är. Att få träffa släkt från mammas sida. Men jag har ändå inte mått så dåligt som jag trott. Sen när jag var påväg hem kände jag en viss smärta, för jag skulle till mamma med pappa och plantera nya blommor. Men när vi väl var och köpte blommor och plantera dem så gick det bra. Det blev superfint. En rosa blomma iår istället för en röd. Lite variation sådär. Sen for jag och pappa och köpte en mjukglass. Efter det så for vi till Loka för att sen ta med henne hem. Och jag måste bara få säga, tack gode gud för henne. Hon gör den här dagen någorlunda bra för mig. Just nu utforskar hon huset lite. Vi försöker få henne att förstå vars hon ska sova osv.

Senare ska jag göra en tårta åt Andreas som kommer senare ikväll. Han fyller ju 20 imorgon! Gudars...

Sen vill jag tacka min kära vän Sandra som tog sig tid att skicka ett sms till mig ändå från Turkiet för att säga att hon tänker på mig. En stor bamsekram!

Jag tror jag kommer klara mig ganska bra idag. Allt börjar bli bättre. Jag tar mig framåt.

Det är som sagt mammas dödsdag imorgon. Och jag gör som jag alltid har gjort när den dagen kommer, att försöka förbereda mig för den. Men nu får jag säga åt mig själv igen. För det går inte att förbereda sig. För jag blir alltid överraskad på morgonen varje år. Är helt oförberedd på känslorna som kommer.

Jag sitter just nu och försöker göra en NK läxa. Men jag kan omöjligt fokusera mig. Det går bara inte. Vi ska ha en diskussion och jag håller på att förbereda mig på frågorna, men ingenting stannar. Det far bara rätt igenom. In genom ena örat och ut från det andra.

Jag ger upp. Det här går inte.

Imorgon blir det den värsta dagen, varje år hittills.

Det som kanske kommer få mig på andra tankar är att jag ska hämta min valp imorgon. Jag hoppas att Loka kan få mig att må lite bättre.

Igår var alla från Estetiska och tittade på musik treornas slutproduktion. Och jag tror jag talar för de mesta när man blev mest berörd av Elins slutproduktion. Hon tillägnade nämligen den till sin mor som dog för några år sedan. I bakgrunden spelades en video upp med hennes mamma från när Elin var liten och så sjöng hon fyra låtar med starka och fina texter. I salen hördes många snyftandes. Jag satt i mitten av alla oss fem tjejer. Och alla snyftade, utom jag.

"Va nu då? Är det inte Felicia som ska grina mest?"

Nej, jag grät inte. Jag kände mig bara så enormt stolt över Elin som var stark och kunde göra denna fina tillställning. Jag har alltid velat göra något fint tillägnat till min mamma. Jag har alltid fantiserat om att stå framför en publik och sjunga, och att låten ska vara tillägnat till min mamma. Jag vill inte vara en härmapa. Men jag tror faktiskt att jag ska göra samma sak som Elin gjorde på sin slutproduktion, fast på mitt sätt. När jag väl får chansen att göra något eget och velat göra något fint till min mamma och till alla andra som mist en förälder, så blir det här en perfekt chans att kunna göra det. Att uppfylla en utav mina drömmar.

Här är ett alternativ för låt som jag kan tänkas sjunga om det skulle sluta i att jag skulle tillägna min slutproduktion till min mamma.

Maj månad närmar sig med stormsteg. Även om jag älskar när våran närmar sig sommaren så är maj en mardrömsmånad för mig. Nu den 28 maj är det 15 år sedan min mamma dog. 15 år. Och jag saknar henne mer än vad jag någonsin gjort förut. 

Man förstår inte hur mycket man behöver sin mamma föränns hon är borta. Och jag hann inte änns tänka tanken om hur mycket jag behövde henne innan hon försvann från mig. För ena sekunden fanns hon där och den andra sekunden var hon borta.

Jag älskar min mamma så obeskrivlingt mycket.

Min vackra mamma.

Varje dag vill jag kunna spola tillbaka tiden. Varje dag vill jag kunna göra om min framtid. Varje dag vill jag kunna rädda alla som dog i forsolyckan, men framför allt vill jag kunna rädda min mammas liv och förhindra pappas jobbiga minnen.

Varje dag vill jag ha tillbaka min mamma.

Jag börjar drömma om mamma mer oftare nu. Drömde om henne förra veckan, natten till fredag tror jag det var. Tyvärr så kunde jag inte skriva ner den direkt då, så nu är det lite glest i minnet om vad drömmen handlade om.
Jag läser iaf just nu P.S I Love You och jag tror det är därifrån drömmen skapades.

I drömmen hade min mamma lämnat efter sig brev till mig. Jag minns hur jag öppnade kuvertet sakta och kände på hur texten hade sjunkit in i pappret efter det hon skrivit, precis som Holly gör i boken och filmen. I drömmen läste jag aldrig vad hon hade skrivit. Jag minns bara att jag var så lycklig att hon fortfarande fanns kvar i alla brev jag skulle få. Mer kommer jag inte ihåg tyvärr. Jag har ett vagt minne av att mamma var med mig innan brevet kom framför mig och jag förstod att hon var död.

Saknar dig.

Jag har denna bild på mamma på mitt skrivbord och när jag hittade igenom bilderna jag tog innan så sa det PANG i bröstet. Jag menar, kolla bara:

Ju äldre jag blir, desto mer lik blir jag henne.

I tider svåra som dessa skulle jag göra allt, bara jag fick ha min mamma här.