Inatt hände något som inte händer ofta. Jag vaknade imorse och var tvungen att tänka två gånger om det verkligen var sant, om det verkligen hände. Det var sant, det hände verkligen.

Inatt drömde jag om mamma.

Det var bara jag som såg henne. Pappa hade precis hämtat den nya valpen. Mormor och moster Ida var hos oss. Eller ja, vi var i ett hus som vi tydligen bodde i. Och jag lagade middag. Hon satt där och tittade på mig med ett litet leende på läpparna medans jag rörde om i maten. Mormor kom in i köket och satt sig bredvid henne. Det var då jag förstod att det bara var jag som såg henne för mormor la inte märke till henne. Jag gick ut från köket. Jag var helt överväldigad. Men sedan blev jag rädd att hon inte skulle sitta där igen när jag kom tillbaka så jag sprang in i köket igen. Och där satt hon fortfarande. Jag gick fram till henne, visste inte vad jag skulle göra. Tvekade flera gånger om jag skulle röra henne eller inte, om jag skulle prata med henne eller inte. Jag backade och hon reste sig upp och gick fram till mig, sträkte sig över mig för att se vilken mat jag lagade. Jag frös till is för då kände jag hennes kroppsvärme. Den var så verkligt. Jag kände hennes lukt som luktar så gudomligt underbart. Sedan tittade hon på mig igen med det där leendet som jag älskar.

Efter det är det suddigt.

Jag drömmer bara om mamma när det är väldigt dåligt och jag verkligen vill att hon ska hålla om mig. När jag riktigt saknar den där modersfigurern. Jag kommer ihåg att det sista jag tänkte på innan jag somnade var att jag och mamma satt i soffan och jag lutade mig mot henne för att jag var så himla ledsen. Försökte föreställa mig den där trygga känslan av en moders kärlek till sitt barn. För igår var det verkligen dåligt. Andreas höll om mig och tröstade mig. Men jag vill verkligen ha min mamma där. Så under natten fick jag tillbaka henne igen för en liten stund.

Jag kan inte annat än tänka att mamma var där i rummet när jag somnade och ville visa sin närhet till mig genom att komma tillbaka till mina drömmar. Jag behövde det verkligen.

Mamma, jag älskar dig.

När man städar sitt rum så hittar man en massa saker. Jag har vetat att detta brev har funnits, har läst det hur många gånger som helst. Men jag hade totalt glömt bort att det funnits. Jag hittade det nu när jag städade och vill dela med mig om vad han skrev till mamma när han var bortrest.

Hej igen! 17/5

I måndags hade vi sol och väldigt varmt hela dagen. Under dagen var backarna och lifftarna öppna. För 50 spänn kunde man åka mellan kl. 10.00-01.00. Det var inte ett moln på himlen och solen går aldrig ner här. Det var nog en upplevelse som är få förunnat. När det stängt lifftarna gick vi ner till discoteket och tog oss en öl och en sväng om. Det var inte precis någon cleo stämning. Här var alla klädda som i skidbacken. Bara det en kul grej.
3 dagar kvar till jag kommer hem, gud vad jag längtar efter dig.
Idag har vi inte haft så bra väder, mulet och hård blåst. Det stängde lifftarna vid 13.30. På torsdag ska vi äta räkor på hotellet i riksgränsen, hoppas att det smakar. Oj! Oj! Jag höll alldelens på att glömma bort att fråga hur det är med magsjukan. Jag hoppas verkligen att den blivit bra.
Nej, det här hjälper inte, jag längtar bara mera efter dig när jag skriver. 1.000.000.000.000 kramar och pussar.
Jag älskar dig.

Peter.

När min mamma dog tog hon med sig en stor bit av mig. Sedan min mamma dog har jag levt med ett stort hål inuti mig. Ett stort hål som jag inte hur jag ska laga. Vet inte hur jag ska kunna fylla det och jag vet inte heller om det går att fylla.

Sedan min mamma dog har det både hänt bra och dåliga saker i mitt liv. Dåliga saker som gjort ännu mer hål i mig och bra saker som fyllt en del av dessa småhål. Men aldrig har det hänt något som fyllt eller lagat det största hålet i mig.

Jag funderar på om det verkligen går att fylla eller laga ett sånt stort hål, efter en sån stor saknad efter sin mamma som man aldrig fick lära känna.

Jag har hur många kvinnliga förebilder som helst i mitt liv som kunnat vara som en mammaroll för mig, men ingen av dem har kunnat fylla upp det stora hålet.

Jag vet själv att det här hålet aldrig kommer fyllas eller läkas helt. Men går det att läka det lite grann? Jag undrar hur hålet kommer kännas när jag själv blir mamma. Kommer jag känna att hålet växer igen lite av den lycka jag kommer känna när jag blir mamma? Eller kommer den bara utvidgas ännu mer när jag inser att jag inte kommer få dela den lyckan med min mamma, mina barns mormor?

Kommer tiden läka alla sår?
Jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna fylla det stora hålet i mig efter min mammas död.

Jag vet inte hur jag ska fylla det stora hålet efter mammas död.

Jag vet inte vars jag ska börja. Känslorna går inta att beskriva. Jag kan inte beskriva mina känslor med ord. Det går inte. En känsla vet jag att jag kan beskriva, och den känslan gör ont. Den känslan gör ont i hela mig. Smärta.

Varning för lång och känslig text.

Jag la mig tillrätta igårkväll i sängen och lyssnade på pappas berättelse om forsolyckan min mamma dog i och som han var med i och överlevde. Pappas berättelse är bara minnesbilder. Det är snart 15 år sedan olyckan i Grenholmsforsen hände. Pappa höll på att dö, han höll också på att drunka och det gör att det blir vissa minnesluckor, och dels för att han var i ett sådant chocktillstånd så blir hans berättelse i minnesbilder, för att han har en massa minnesluckor här och där.

Dagen innan, den 27 maj 1995, en lördag var han och mamma hos ett par vänner och åt middag, en del av de vännerna satt i de två gummibåtarna dagen efter.
Sedan så åker de till min mormors stuga och övernattar där med mig. De vaknar den 28 maj, söndag och det är morsdag. Han har en bild av att jag, han och mamma sitter på en bänk i stugan. Och det som kom upp i mitt huvud var: Det var sista gången jag satt med min familj, det var sista gången jag satt med min mamma. Och det var de också.
Sedan åker de till Mårdsel, far förbi en del andra forsar och tittar på vattnet. Väl framme i Mårdsel lastar alla (14 stycken) av gummibåtarna, går igenom säkerhetsåtgärder och pumpar upp båtarna. När de väl far ut i vattnet med båtarna testar de paddelövningar i de lugnare forsarna. Färden går vidare. Pappa säger att de far vänster, höger, vänster. Pappas kompis M är förman i den första båten som far längst fram. Pappa är förman på båten bakom, snett till höger. Pappa ser hur M:s båt far in i en stor vals och fastnar där. Pappa uppmanar sina att paddla allt vad de orkar till höger. Det är bara de att det är en lika stor vals till höger. Sen säger pappa att det bara säger pang när de far in i den högra valsen, så är de i vattnet.
Pappa fastnar i valsen under vattnet. Han tar sig ut ur den genom att fara längre ner under vattnet och fara i undervattensströmmarna. När han bryter upp till ytan hupervetilerar han på grund av kylan i vattnet. Han ser sin kompis Lars-Erik i vattnet och kämpar och tanken går igenom hans huvud: Om jag har svårt att andas och han som har astma måste ju inte kunna andas alls. Sedan ser han mamma.
Han ser mamma snett upp till höger om sig. Ser hur hon kämpar och tänker: Måntro om hon klarar det här.
Han flyter vidare i forsen och lyckas så småning om att ta sig upp på land. Där vet han inte hur länge han ligger, men han säger åt sig själv att han måste kliva upp, ta av sig de kalla kläderna och få igång värmen i kroppen, annars fryser du ihjäl. Han gör det och börjar ira omkring längs forsen. Vill hämta hjälp, men vet att det inte finns ett hus på flera kilometer. Han tar sig ner till forsen igen och ser sin kompis, förman M, med C som har tagit sig upp på en liten ö ute i forsen. M uppmanar pappa att leta efter andra och skaffa hjälp.
Sen kommer en helikopter och landar där hans står. Han får en filt och koksaltlösning i munnen. Sedan hämtar man M och C på ön med helikopter. Sedan transporteras de till en inhängnad där alla som överlevt ska samla sig. Pappa minns bara att det var M där, men han förmodar att alla andra var där. Sedan är det mycket förvirrande för honom.
De överlevande (6) förs ut för att de som drunknat (8) har förts upp på standen. Han ser Jessica där, mammas kompis. Där ligger också Lars-Erik, han med astma. Sedan förs pappa till mamma.
Han är i sånt fruktansvärt chocktillstånd att han inte får fram något. Han ser att mamma, Susanne, är död, men han får inte fram något. Han får sitta hos henne en stund men sjuksystern ser att han är i chock och för honom därifrån.
M håller om honom och sedan kommer en polis fram till honom och vill ha en snabb redogörelse om vad som hänt och hur många de var. Sedan minns han inte hur han kommer till lasarettet men där ligger han i en egen sjuksal. Två män som han känner kommer in till honom, vad jag fattar så är det två poliser, och undrar hur han mår och vill också ha en snabb redogörelse om vad som hänt så att de kan gå ut med det korrekt, vad jag fattade.
Sedan kommer mormor till lasarettet. Hon kramar om pappa och han förklarar att han inte får fram något för att han är i sånt fruktansvärt chocktillstånd. Morfar kommer också dit, alla mammas närmaste kommer dit för att få se på henne. Pappa minns inte om jag var med då, han minns inte själv om han var med och kollade på henne tillsammans med mormor och dem. Han hamnar i samma sjuksal som alla andra som överlevt i forsen. Sedan får han fara hem med mormor, vi far till mormors stuga och sedan till min mammas moster, mormors syster, och övernattar där. Pappa sover inte på hela natten för att han fortfarande är i chock.

En del saker visste jag om när jag hörde den här historian. Men det var skönt på något sätt att lyssna på pappas röst när han berättade hur olyckan såg ut i hans ögon. Och det är skönt att få skriva av det här. För jag har så svårt att öppna min mun och prata om det. Jag kände mig själv lite i chock när jag pratade med min pojkvän efter det här. Och jag fick nästan en sömnlös natt. Har sovit oroligt hela kvällen. Vaknat och varit spikpigg och inte kunnat somna om. Något som är åt det bättre hållet är att jag inte drömt någon mardröm. Och ja, det har fällts många tårar. Men jag gråter hellre än att hålla det inom mig.

Den här berättelsen får mig att förstå hur nära jag var på att förlora båda mina föräldrar. Hade det varit så att båda mina föräldrar dött tror jag inte att jag levt idag. Det tvivlar jag starkt på. Jag vill ge beröm till min pappa som är den starkaste personen jag känner, han är en bra förebild och jag älskar honom så.

Min pappa Peter och min mamma Susanne.

För två månader sedan skrev jag om att jag skulle få lyssna på när pappa berättar om olyckan min mamma dog i, samma olycka han var med i men klarade sig. Berättelsen har han spelat in när han själv berättar om den. Men inte först föränns förra veckan vågade jag fråga om jag fick lyssna på den. Klockan var sent då, så pappa tyckte att jag skulle ta det på dan istället så att jag kunde somna. Ännu har jag inte lyssnat på den. Och nu är det sent igen. Men nu skiter jag faktiskt i de. Nu ska jag göra mig klar för sängen och sen ligga och lyssna på den. Ju längre jag skjuter upp på det, desto värre blir det. Och jag tror inte det spelar någon roll om jag lyssnar på det när det är kväll eller när det är mitt på dagen. Jag kommer nog ändå ligga sömnlös.

Imorgon kommer jag skriva om mer detaljer om olyckan min mamma dog i, om olyckan som nästan tog min pappas liv också.

När jag var liten och tittade på foton på min mamma så var det bara vetenskapen om att det där var min mamma. Det där är min mamma och hon är i himlen. Min mamma är en ängel.

Nu när jag blivit äldre är det samma vetenskap jag känner. Min mamma. I himlen. En ängel. Det som är annorlunda nu är att när jag ser foton på min mamma och tänker dessa saker gör det ont. När jag var liten gjorde de inte ont. Men nu, varje gång jag ser på min mamma så gör det ont. För nu finns även vetenskapen om saknad och längtan. Nu finns vetenskapen om att hon aldrig kommer tillbaka. Nu finns vetenskapen om att jag aldrig fick lära känna henne. Nu finns vetenskapen om att jag aldrig kommer få träffa min mamma igen.

Så nu, varje gång jag ser ett foto på min mamma gör det ont. Det gör ont för att jag så gärna vill ha henne här.

Jag har världens vackraste mamma.

Igår mådde jag inte super. Inte på kvällen iaf. Det tog ett bra tag innan jag och Andreas somnade. Och tillslut började jag gråta. Jag grät för att det gjorde så ont. Jag grät för att jag ville ha min mamma. Jag var som ett litet barn igen. Jag grät efter min mamma som jag inte kunde ringa till eller fara till. Jag ville ha hennes närhet så himla mycket. Ville att hon skulle hålla om mig och säga att allt skulle bli bra. För jag hade trott henne.

Nu när hon inte är här så vet jag inte om det kommer bli bra. Inte inom den närmsta framtiden iaf...

Igår kände jag mig som ett litet barn igen som grät efter sin mamma.
Och nu vill jag bara spola tillbaka tiden till då jag var som lyckligast,
då min mamma levde.

Nu vet jag äntligen hur min tatuering på mamma ska se ut. På ett ungefär. Den kommer ju bli mycket finare när en tatuerare fått skissa upp den. Men här är den iaf.

Så ska min tatuering på mamma se ut på ett ungefär.

När jag var mindre och gick på lågstadiet var det många i klassen som ville bli frisör. Jag var även en av dem. Men jag ville inte bli frisör bara för att det då ansågs som ett roligt jobb. Utan jag ville också bli frisör för att min mamma var det.

Jag sökte till alla tänkbara frisörgymnasium i närheten när jag skulle börja gymnasiet, men mina betyg räckte inte till. Jag sökte även igen när jag börjat gymnasiet. Men kom inte in då heller. När jag tagit studenten kommer jag troligtvis ta nån kurs så att jag en dag kan jobba som frisör.

Och här om dagen kom jag att tänka på ett samtal jag hade med ett par kompisar på skolan för ett år sedan. Jag skulle boka tid hos frisörsalongen min mamma jobbade på innan hon dog. Och jag sa att jag ville gå dit för att min mamma jobbat där. Då säger en tjej bredvid mig, "Men varför låter du inte din mamma klippa dig?" Jag tittade på min kompis som satt bredvid mig, sedan vände jag mig om mot tjejen igen och sa som det var, "Min mamma lever inte längre."

Och för någon dag sen kom dom frågande tankarna igen. Min pojkvän känner att han vill klippa sig, och det är jag som brukar klippa honom. Så jag sa åt honom att jag skulle fråga min moster om jag får låna hennes maskin. Men sedan kom tankarna: Om min mamma hade levt idag, hade det då varit hon som hade klippt honom? Hade hon hjälpt mig att visa hur man klipper på riktikgt? Hade hon klippt mitt hår varje gång jag behövdes klippas?

Och jag börjar då att fundera på dessa frågor. Hade jag inte varit intresserad i frisöryrket om min mamma levt hade det nog förmodligen varit hon som klippt min pojkvän. Och nu när jag är intresserad i frisöryrket och min mamma hade levt hade hon fått visa mig hur man klipper på riktigt, så att jag själv kunnat klippa Andreas. Och hade min mamma levt idag så hade hon fått klippa mitt hår.

Jag som älskar när någon pillar i mitt hår får dom här tankarna bara mig att längta efter henne ännu mer. Jag skulle göra vad som helst bara för att få känna min mamma pilla mig i håret.

Här är min mamma på en frisörmässa och klipper en hårmodell.
Smink ska även smetas på.


Och här är resultatet.
Här har även mamma en utav alla hennes vilda frisyrer hon hade genom sitt liv.

Detta är en teckning jag ritade när jag var 13 år gammal. Ritade den utan att kolla på ett foto. Den är inte världens snyggaste. Men när jag var 13 år tyckte jag den blev väldigt fin.

Den ska föreställa min mamma.

Jag pratade med min kära kompis Oskar idag på bussen hem. Vi pratade om allt möjligt och sen kom vi in på min tatuering jag ska göra på armleden. Jag berättade också att jag ska göra ett porträtt på mamma med vingar på ryggen. Och då sa han något som jag faktiskt inte tänkt på om jag ska vara ärlig.

"Men tänk då när du blir äldre, du kommer ju praktiskt taget se ut som henne då." sa han med ett brett flin.
"Ja, tänk vad personer ska undra varför jag tatuerat ett porträtt på mig själv på ryggen när dom inte vet om min historia."
Och vi skrattade båda åt detta.

Men sen slog det mig. Kommer jag se ut som min mamma när jag blir äldre? Kommer likheterna vara mycket mer då?

Jag vet inte, det får framtiden bestämma. Men jag kunde inte låta bli att undra om jag kommer vara mer lik mamma när jag blir äldre.

Kärlek är något som jag är beroende av. Inte bara av min pojkvän utan av andra runt omkring mig som jag vet älskar mig och jag dom tillbaka. Jag fick en fråga om jag tycker att man bara ska visa kärlek eller uttrycka den i ord till dom man tycker om. Till min pojkvän/fästman både visar jag och uttrycker det.

Men att uttrycka det till sina föräldrar? Det är olika för alla. Det kan också hur varje föräldrer har blivit uppfostrad. På min mammas sida både visar man och uttrycker sin kärlek för varandra. När jag är hos min mormor säger vi hela tiden att vi älskar varandra. Och det är en trygghet för mig. Medans på min pappas sida så visar man det mest bara.

Så när jag blivit uppfostrad av min pappa har inte uttrycket "Jag älskar dig" sagts så ofta. Det har mest visats. Till exempel i sammanhang när jag varit ledsen över mamma och då har pappa uttryckt att han älskar mig. Man kanske tycker att det borde ha uttrycks mycket mer med tanke på min och pappas situation, eftersom att jag är allt han har kvar från mamma. Jag vet inte om det har med att killar har svårare att uttrycka känslor eller om det är hur han är uppfostrad med meningen "Jag älskar dig".

Medans jag fått uttrycket "Jag älskar dig" ofta från mammas sida, då av tillexempel min mormor. För mig är det fortfarande lite ovant att uttrycka mig så till mina släktingar när jag mest växt upp med pappa och bara träffat mina släktingar nån gång per år. Men det är en härlig känsla att uttrycka sig så. Verkligen känna hur man känner för personen. "Jag älskar dig" är en kort och fin mening som säger mycket. Jag kan lika gärna säga, "Mormor, jag älskar dig så himla mycket, du är världens bästa mormor." Men "Jag älskar dig" är en fin liten mening som säger mycket och den berör lika mycket som den längre meningen jag vill säga till min mormor.

Så frågan om man jag bara tycker att man ska visa sin kärlek eller uttrycka den till sina föräldrar. När jag blir förälder kommer jag uttrycka till mina barn varje dag att jag älskar dem. För att jag som barn skulle vela att det var så. Och för att meningen "Jag älskar dig" är en härlig mening att få från en person man själv älskar. Så visst, jag tycker att om man älskar sina föräldrar tycker jag att man ska uttrycka sin kärlek som man visar den. Föräldrarna kommer säkert att bli glad av överraskningen av ordval till dem och man kommer säkert att få samma mening tillbaka. Känns det läskigt att säga det kan man välja ett bra tillfälle att säga det. Vid en diskution eller när man säger gonatt tillexempel.

Testa hur meningen känns i munnen och mot personen den är menad åt. Uttryck eran kärlek till varandra. Älska era föräldrar.

Var det gäller uttrycket mellan mig och min pappa så vet vi att vi älskar varandra och vi behöver inte uttrycka det för att bevisa det. Vi bara vet. En sån där speciell far-och-dotter realtion. Men visst skulle det inte sitta fel med lika "Jag älskar dig" här och där.

Jag älskar min pappa. Jag älskar min änglamamma.
Jag älskar mina föräldrar.

I måndags tändes en lampa ovanför mitt huvud. Jag fick riktigt en sån där "AHA!" upplevelse med pekfingret upp i luften.

Jag hatar krypande saker. Särskilt spindlar. Och i flera dagar har det känts som om något krypit i håret på mig. Jag har gång på gång kliat mig eller satt upp håret.

Men i måndags tändes en lampa. Jag har ju bett mamma att ta på mig, knacka i väggen eller pilla mig i håret för att visa att hon verkligen är här. Så "AHA!", det är mamma som pillar mig i håret för att visa att hon är här.

Det kan lika gärna ha varit en kliande känsla. Eller att det är någon hårslinga som ligger åt fel håll. Ni vet när det blir så där obehagligt i hårbottnen när en hårslinga ligger åt fel hål. Eller kanske är det löss, men det tvivlar jag på. Jag går inte och kliar mig i hårbottnen 24/7 så.

Dessa alternativ verkar mest logiskt. Men jag kommer se det här som något positivt, att det är mamma som pillar mig i håret. Hon var ju trots allt en frisör och älskade att hålla på med hår. Och visst förstår jag henne om hon vill pilla i mina långa blonda lockar. Fortsätt gärna med det mamma.

Jag förstår om mamma vill pilla i mina långa blonda lockar,
hon var ju trots allt frisör.

Att ha en mamma fysisk är en ovana för mig. Jag är van vid att ha pappa och en lådsasmamma fysiskt. Jag kommer på mig själv ibland att tänka att jag faktiskt har en mamma. För jag är van vid att inte ha någon. Och eftersom att jag knappt känner min döda mamma personligen blir denna ovana mycket större. Och idag är en sådan dag. En sådan dag då jag kommer på mig själv att jag faktiskt har en mamma. Även om hon är död så har jag en mamma. Och vid sådana här dagar när jag inser det gör det extra ont i hjärtat. För vid sådana här dagar kommer jag på mig själv med att jag aldrig kommer få träffa min mamma igen i det här livet.

I detta inlägg vill jag bara säga grattis till min mamma som skulle fylla 45 år idag. Grattis mamma, saknar och älskar dig jätte mycket. <3

Inspelningen jag kommer få höra från pappa är inte från själva olycksdagen. Hur i hela friden skulle pappa kunde spela in själva olyckan när han själv höll på att drunkna och var under vatten hela tiden? Som om det första han skulle tänka på när han kom upp ur vattnet var att spela in alla som skrek och ropade efter hjälp? Nej, han ringde såklart efter hjälp och försökte rädda alla sina kompisar och mamma som var i vattnet.

Den inspelningen jag menar är när han sitter med en inspelare och berättar om olycksdagen, hur den såg ut för honom, vad som hände osv. Och jag vill lyssna på den inspelningen för att jag har så många frågetecken kring mammas död och om själva olyckan. Och för mig så känns det som att jag måste få höra på det. Jag vet själv att det kommer innebära mycket smärta och jag accepterar det. Det är min mamma vi pratar om, min mamma som jag älskar mest av allt på denna jord. Min mamma som är död. Och mitt sätt att gå vidare är att få veta allt om min mamma, min mamma som jag aldrig lärde känna, min mamma som är en stor del av mitt liv. Och ja, det innebär att gå tillbaka och titta i det förflutna. Men det är mitt sätt att klara mig igenom sorgen efter henne. Genom att lära känna henne. Om det inte funkade så ska jag berätta det. Men jag ser det som en möjlighet att leva utan denna smärtsamma sorg en vacker dag. När man är i min situation gör man nästan allt för att slippa denna smärta. Jag tycker jag är stark som kämpar och är villig att jobba mig igenom detta. Det är inte alla som orkar jobba sig igenom en sorg så stark som denna.

Jag har lidit av depression i många år nu, och nu vill jag faktiskt inte leva med denna smärta mera. Det här är mitt sätt att försöka börja leva på riktigt igen. Jag kommer inte klara det ensammen, därför har jag många som älskar mig och stöttar mig igenom detta. Som stöttar mig genom att berätta allt dom vet och gått igenom med min mamma. Stöttar mig när jag är ledsen.

Det är svårt att förklara något för någon som inte vet hur det är att gå igenom en sån här smärtsam förlust. Man måste gå igenom samma sak för att kunna förstå.

För att jag ska kunna gå vidare med mitt liv måste mina frågetecken besvaras.

För ett tag sedan sa jag till min pappa att jag vill att han berättar om olyckan då mamma dog eftersom han var med i samma olycka men överlevde. Bad honom förbereda sig för att jag vill veta. Han sade då till mig att han har det inspelat då han berättar om olyckan och att jag kunde få höra på den, för han tycker det är för jobbigt att prata om den. Jag accepterade det men har ännu inte tagit modet till att fråga honom om att få lyssna på den. För att detta togs upp hos psykologen.

Jag har gått och skjutit upp det på grund av allt skolarbete som jag haft. Ville inte att något mer skulle tynga ner mig. Men egentligen går jag och försöker förbereda mig. Förbereda mig på det jag kommer få höra på pappas inspelning om den dagen då mamma dog. Men nu har jag kommit fram till att det inte går att förbereda sig på att få höra hur hon dog. Det går inte att förbereda sig på någons död. Även om man vet att personen är död eller döende. För orden kommer göra lika ont, även om man nu är förberedd eller inte.

Och när jag har fått lyssna på denna inspelning sa pappa att jag får fråga honom om det frågor jag inte fick besvarade på inspelningen. Jag vet själv att jag varit redo en längre tid på att få lyssna på pappas berättelse. Men när det kommer till kritan vet jag faktiskt inte. Jag vill inte utsätta mig själv med smärta, det är det sista jag vill. Men samtidigt måste jag utsätta mig för all denna smärta för att kunna gå vidare, kunna jobba mig igenom sorgen. För jag vill inte leva resten av mitt liv med alla dessa frågor som tynger ner mig. Jag vill ta steg för steg för att kunna jobba mig igenom detta. Jag vill helt enkelt veta allt om min mamma. Jag ser det som min räddning, som ett liv utan alla dessa frågetecken, ett liv utan sorgen efter min mammas död. Saknaden och längtan efter henne kommer alltid att finnas där. Men jag vill inte leva med sorgen resten av mitt liv. Vill inte leva med denna smärta hela mitt liv.

Snart ska jag få lyssna på pappas berättelse om olyckan
som tog min mammas liv. Om den dagen hon dunknade.

Jag har ingen aning om jag inbillade mig detta. Men igår när jag och Andreas skulle gå och sova så var jag som vanligt inte nog trött. Eller jag kunde helt enkelt inte lägga mig ned bredvid honom och försöka sova. För jag visste att det tankarna bara väntade på att få slänga sig över mig. Så han la sig iaf ned och skulle sova medans jag läste i ett försök att få tankarna på annat håll.

Efter att ha läst ett kapitel i boken la jag mig ned. Andreas var varm som en kokt potatis. Så jag la hela täcket mellan mina ben och höll om honom och slappnade av och försökte somna.

Men sedan spärrade jag upp ögonen i halvpanik. Jag kunde svära på att någon just strök mig på benet. Jag väntade i någon sekund till. Och där kom det igen. Känslan över att någon strök mig på benet. Jag försökte se om jag kunde se någon i ögonvrån, men kunde inte se något. Så sakta vände jag ansiktet men ingen stod där. Så jag la mig tillrätta igen. Och åter igen strök någon mig på benet.

Tankarna började fladdra i huvudet. "Anstänger sig mamma för att visa att hon är här? Eller var det bara nån reaktion på min hud som fick den kalla och tunga känslan att kännas som att någon strök mig på benet?"

Jag vill så gärna tro att det är mamma som visar att hon är här och stöttar mig.

Förut när jag tittade mig i spegeln kunde jag snabbt vända bort blicken. Inte för att jag tyckte att jag var ful. Utan för att jag såg min mamma i spegelbilden. Jag visste att var väldigt lik min mamma och att se mig i spegeln var för mig, som att se på min mamma.

Jag fick också väldigt många kommentarer att jag var så lik mamma. Jag tog det väldigt positivt och det gör jag än. För vem vill inte vara lik en person som är så vacker?

Men det är en person som glöms bort. Min pappa. Jag var på utvecklingsamtal idag med pappa. Och en i klassen sa att jag var väldigt lik honom. Att jag var så himla lik båda mina föräldrar. Jag blev mycket glad över det. För det är sällan jag hör att jag är lik min pappa. Något som jag inte riktigt vet varför det är så. För jag ses ju alltid med min pappa. Aldrig med min mamma.

Visst, när man ser på mig tänker mina anhöriga på mamma. För att jag är mest lik henne. Men jag är faktiskt lik min pappa också. Och jag är lika tacksam att jag är lik min pappa som jag är lik min mamma. Pappa var hunken och mamma var den vackra som yngre. Så jag är väldigt glad att jag är lik båda två.

Jag är faktiskt lik min pappa också.

Jag verkligen älskar New Moon filmen. Den är så himla...underbar? Tror inte det finns något passande ord till den, för det finns små många positiva ord man vill säga om den.

Men det finns en sak i filmen som jag är tvungen att blunda till. Nu tycker ni säkert att jag är knäpp. Men med min historia bakom sig så klarar jag bara inte av att se det.

På vintern när snön börjar smälta och det blir flödvatten kan jag inte åka eller köra skoter. Jag vågar inte för att jag är så himla rädd att jag ska hamna under isen, under vattnet. Jag får också panik om jag ska hoppa i vattnet när det är långt till botten. Jag får helt enkelt panik när det gäller vatten och det innebär risk för att drunkna.

Så scenen där Bella klipphoppar. Jag klarar inte av att se det. Första gången jag såg det så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. "Är det nu jag ska blunda, är det nu jag ska titta ner i knät?", tänkte jag. Jag försökte se så mycket jag kunde. Men tillslut sa det stopp. Klarade inte av se när hon slungades under vattnet hela tiden. Kunde särskilt inte se när hon sjunker ner i vattnet. Jag satt med blicken ner i knät, tittade upp, blundade, tittade, blicken ner i knät igen osv.

Och nu när jag såg den i helgen igen så var jag inte beredd då heller. När jag insåg att hon hoppade tittade jag ner i knät. Försökte titta upp ibland men blicken for lika snabbt ner i knät igen. Sen kände jag en hand på knät. Andreas hand. Lättnad. Sen så klämde han lite på mitt lår som att det var okej att titta igen. Men det var inte okej att titta igen. För sen så ser man hur blå hon är i ansiktet och om läpparna. Så i någon minut satt jag med blicken i knät.

"Men fyfan vad töntig hon är!"
Tyck att jag är töntig som inte ser hela New Moon filmen. Tyck det.
Men det är väldigt svårt för mig att se människor under vatten. Det är svårt att inse att min mamma drunknade. Och när jag ser bilderna framför mig när någon håller på att drunkna kan jag inte titta. För personen jag ser är inte Bella, det är min mamma.