Halsbandet.
När jag konfirmerade mig så fick jag ett halsband av min mormor, lådsasmorfar och moster. Jag minns att jag blev väldigt glad över halsbandet. Jag blev glad över alla presenter. Men jag kommer ihåg att jag blev extra glad över deras present. För jag visste att dom tänkt till när dom köpte det. Halsbandet hade en vanlig smal silverkedja. Men själva amuletten var väldigt speciell. Den föreställde en ängel.
Och ända sedan dess har jag haft på mig det halsbandet. Jag har inget minne av att jag tagit av det. Och för mig känns det fel att ta av det. För just det halsbandet symboliserar en skyddsängel. En skyddsängel som ständigt ska vaka över mig. Och den skyddsängeln är mamma.
Så för mig känns det fel att ta av mig det halsbandet. Det känns fel att ta av mig mamma.
Och ända sedan dess har jag haft på mig det halsbandet. Jag har inget minne av att jag tagit av det. Och för mig känns det fel att ta av det. För just det halsbandet symboliserar en skyddsängel. En skyddsängel som ständigt ska vaka över mig. Och den skyddsängeln är mamma.
Så för mig känns det fel att ta av mig det halsbandet. Det känns fel att ta av mig mamma.
Du är inte ensammen.
Varje dag förlora åtta unga sin ena förälder.
Du är inte ensammen.
Susanne Beckman
Dotter, maka och mor.
*1964-12-26 +1995-05-28
Ett steg till.
Jag har tagit yttligare ett steg nu. Jag har tagit upp mamma med mormor. Jag känner mig stolt, även om smärtan i bröstet är olidlig just nu. Jag vågar ta emot smärtan.
Jag älskar min mormor så himla mycket.
Jag älskar min mormor så himla mycket.
Jag ska våga ta emot smärtan.
Jag vet inte mycket om min mamma. Jag tror vissa har uppfattat att det inte pratas så mycket om min mamma. Och nej, det gör det inte. Det har knappts pratat om mamma alls då jag växt upp. Man kan ränka det på alla tio fingrar. Jag har ingen aning om varför det blivit så. Men som liten hade jag inte samma sorg som jag har idag. Inte samma saknad. Jag minns att pappa sa till mig efter vi varit på hennes grav för många år sedan att det är bara att fråga om det är något jag funderar på kring mamma eller bara allmänt prata om henne. Men det har jag inte gjort. Jag har inte vågat. Jag har inte vågat ta emot smärtan.
Men när jag började gå hos en psykolog så fick jag veta lite mer om min mamma genom pappa, som jag går med hos psykologen. Jag fick veta att jag pratar och går som henne. Vilket gav mig ett stort knivhugg i hjärtat. Och det kommer bara bli mer knivhugg. Men det är något som är nödvändigt. Jag har fått höra några historier om mamma. Som full och som irriterad. Och varför det blivit så är för att jag tror att dom i min närhet är medvetna om att jag vill veta mer om min mamma. Dom tar små försiktiga steg, för att dom vet att jag går igenom en svår period i mitt liv.
Så som jag uppmanar andra i min situation att ta reda på mer om sina föräldrar så gör jag det själv. Med små försiktiga steg. Jag har bestämt mig, för inte en så lång tid tillbaka, att börja prata mer om min mamma. Det är ett utav mina mål just nu. Jag ska våga fråga pappa om henne. Jag ska våga ta emot smärtan. Jag tar hellre emot all smärta nu än att leva med smärta hela mitt liv.
Men när jag började gå hos en psykolog så fick jag veta lite mer om min mamma genom pappa, som jag går med hos psykologen. Jag fick veta att jag pratar och går som henne. Vilket gav mig ett stort knivhugg i hjärtat. Och det kommer bara bli mer knivhugg. Men det är något som är nödvändigt. Jag har fått höra några historier om mamma. Som full och som irriterad. Och varför det blivit så är för att jag tror att dom i min närhet är medvetna om att jag vill veta mer om min mamma. Dom tar små försiktiga steg, för att dom vet att jag går igenom en svår period i mitt liv.
Så som jag uppmanar andra i min situation att ta reda på mer om sina föräldrar så gör jag det själv. Med små försiktiga steg. Jag har bestämt mig, för inte en så lång tid tillbaka, att börja prata mer om min mamma. Det är ett utav mina mål just nu. Jag ska våga fråga pappa om henne. Jag ska våga ta emot smärtan. Jag tar hellre emot all smärta nu än att leva med smärta hela mitt liv.
Våga prata dom din döda förälder.
Att prata om dom döda kan vara läskigt. Man är rädd att det ska göra ont, att man ska blossa upp på kinderna. Man kan också vara rädd för frågorna som till exempel:
Vad håller din mamma på med?
Kan inte din mamma hämta dig?
Hur gammal är din pappa?
Är inte din pappa hemma?
Och när du svarat att du inte har någon mamma eller pappa blir personen som ställt frågan helt tyst och byter samtalsämne i hast. Jag har själv blivit tillfrågad en massa frågor om min mamma. Och det blir oftast att det snabbt byts samtalsämne.
Men jag uppmanar alla som har en död förälder att prata med om dom. Prata med den icke döda föräldern om den döda föräldern. Ta reda på information om den personen. Lär känna den förälderna du aldrig fick lära känna. Ta reda på hur den var som liten, i din ålder, hur dina föräldrar träffades osv. Och när du väl tagit dom här små steget i ditt tempo kan du yttligare ta ett steg framåt och ur sorgen och smärtan som blir allt mindre. Minnas din döda mamma eller pappa med glädje.
Men detta innebär smärta och tårar. Men samtidigt kan det komma ett leende. Om föräldern gjort något roligt tilll exempel. Som när min mamma hotade den jobbiga killen på krogen. Men ge det en chans, våga känna smärtan och låt tårarna rinna när all information om den döda föräldern når ditt öra. För jag lovar att det blir bättre då. Våga ta imot smärtan, för oj vad tygnden släpper sen.
Mamma som liten.
Vad håller din mamma på med?
Kan inte din mamma hämta dig?
Hur gammal är din pappa?
Är inte din pappa hemma?
Och när du svarat att du inte har någon mamma eller pappa blir personen som ställt frågan helt tyst och byter samtalsämne i hast. Jag har själv blivit tillfrågad en massa frågor om min mamma. Och det blir oftast att det snabbt byts samtalsämne.
Men jag uppmanar alla som har en död förälder att prata med om dom. Prata med den icke döda föräldern om den döda föräldern. Ta reda på information om den personen. Lär känna den förälderna du aldrig fick lära känna. Ta reda på hur den var som liten, i din ålder, hur dina föräldrar träffades osv. Och när du väl tagit dom här små steget i ditt tempo kan du yttligare ta ett steg framåt och ur sorgen och smärtan som blir allt mindre. Minnas din döda mamma eller pappa med glädje.
Men detta innebär smärta och tårar. Men samtidigt kan det komma ett leende. Om föräldern gjort något roligt tilll exempel. Som när min mamma hotade den jobbiga killen på krogen. Men ge det en chans, våga känna smärtan och låt tårarna rinna när all information om den döda föräldern når ditt öra. För jag lovar att det blir bättre då. Våga ta imot smärtan, för oj vad tygnden släpper sen.
Mamma som liten.
Annat perspektiv på liv och död.
Nån gång i livet kommer man att förlora dom man älskar. I normalt fall händer det när man blivit äldre. Först Farmor&Farfar och Mormor&Morfar. Sen kommer Mamma och Pappa, och deras syskon. Sedan kommer vännerna, sina syskon, sin partner och en själv. I normalt fall alltså.
Men jag, som har fått bevittnat min mammas död allt förtidigt, har fått ett helt annat perspektiv på livet och döden. Hade inte min mamma dött, eller någon annan i min omgivning, hade jag inte sett på livet och döden som jag gör idag.
Mammas död kom som en chock för alla i min omgivning. Dom trodde aldrig att dom skulle få bevittna hennes död så tidigt i livet. Pappa trodde att han skulle få tillbringa hela sitt liv med henne. Mormor förväntade sig inte att se sitt älsta barn dö före henne. Mammas farmor förväntade sig inte heller att se sitt barnbarn dö före henne.
I min situation är det mänskligt att vara rädd för att någon mer ska försvinna ur ens liv. Så fort pappa har fått fara in på sjukhuset för en stukad fot, njursten osv har jag inte kunnat sova på flera dagar. För att tankarna börjar snurra om hur det skulle bli om pappa dog också. Jag är mycket mer tacksam för det jag har, något jag inte tror att jag skulle ha varit om inte mamma dött. Jag är också otroligt rädd att jag ska förlora min pojkvän, precis som pappa förlorade den han älskade. Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom det pappa går igenom plus min mammas bortgång. Jag är i princip rädd för att någon ska dö varje dag.
Men jag, som har fått bevittnat min mammas död allt förtidigt, har fått ett helt annat perspektiv på livet och döden. Hade inte min mamma dött, eller någon annan i min omgivning, hade jag inte sett på livet och döden som jag gör idag.
Mammas död kom som en chock för alla i min omgivning. Dom trodde aldrig att dom skulle få bevittna hennes död så tidigt i livet. Pappa trodde att han skulle få tillbringa hela sitt liv med henne. Mormor förväntade sig inte att se sitt älsta barn dö före henne. Mammas farmor förväntade sig inte heller att se sitt barnbarn dö före henne.
I min situation är det mänskligt att vara rädd för att någon mer ska försvinna ur ens liv. Så fort pappa har fått fara in på sjukhuset för en stukad fot, njursten osv har jag inte kunnat sova på flera dagar. För att tankarna börjar snurra om hur det skulle bli om pappa dog också. Jag är mycket mer tacksam för det jag har, något jag inte tror att jag skulle ha varit om inte mamma dött. Jag är också otroligt rädd att jag ska förlora min pojkvän, precis som pappa förlorade den han älskade. Jag är så rädd att jag ska behöva gå igenom det pappa går igenom plus min mammas bortgång. Jag är i princip rädd för att någon ska dö varje dag.
Ett konstigt påstående.
När jag var liten, gick i fyran, blev jag tillsagd med ett konstigt påstående.
Två äldre pojkar undrade vad min mamma tyckte om att jag hade en pojkvän. (Det var min dåvarande pojkväns storebror som frågade det här) Jag sa som det var, att jag inte hade någon mamma.
"Vadå, hur kan man inte ha någon mamma, det går ju inte." sade pojken till mig.
"Jo, det går." sade jag tyst.
"Jag förstår inte, vars är din mamma?" frågade han.
Jag pekade upp mot taket. Men pojken ser mot mig som ett frågetecken.
"I Himlen" pep jag fram.
"Är hon död?" frågade han och sneglade.
"...jo..."
Efter ett tag satt jag med ansiktet i knäna, armarna runt huvudet och grät tyst för mig själv.
Det här hände hos min kusin som var lika gammal som pojkarna, hennes klasskompisar. Hennes vän som var där hörde att jag grät och sade arg till pojkarna att dom skulle gå på en gång, att dom inte fick vara kvar. Jaha, sade dom och gick. Min kusin tröstade mig och strök mig över mitt toviga hår där pojkarna hade sprayat massa hårspray i innan detta konstiga påstående sades. Min kusin och hennes vän försökte få mig på bättre humör så vi gjorde en daimkaka som blev helt misslyckad. Men det gjorde mig på bättre humör i allafall. Sedan ringde pojken och hälsade "tja" från luren. Jag sa något i stil med: Dra åt helvete.
Jo, det går faktiskt att inte ha någon mamma. I allafall inte på jorden. Det går mycket väl att ha en död mamma. Även om man inte kan tro det, så går det.
Sedan vill jag tacka min kusin för att hon har funnits som ett stöd till mig under mitt sorgarbete. Tack Evelina.
Hos mamma lyser det mest.
Igår var jag och min pojkvän Andreas och tände yttligare ett ljus hos mamma. Hade lovat min moster Anneli att tända ett ljus åt henne.
Vi gick ut ur bilen och gick mot mammas grav och granskade hela kyrkogården. Det är så otroligt vackert på kyrkogårdar på haloween. I Råneå är kyrkogården väldigt stort och hela kyrkogården lyste. Varje grav hade minst ett ljus som lös. Och så såg jag mammas grav framför mig. Man kunde se hennes grav även om det var mörkt. För hos mamma lös det mest. Hos mamma lös det fem ljus. Dagen innan hade jag och pappa tänt två ljus. Nu var det yttligare tre ljus som lös. Och jag har ingen aning om vem som tänt dom ljusen. Men jag är väldigt tacksam till dom som varit och tänt hos henne. Så jag och Andreas tände yttligare ett ljus.
Sedan gick vi tillbaka till bilen. Men jag sa åt honom att jag måste gå tillbaka för att ta kort. För jag var tvungen att få ögonblicket på bild. Det var så oerhört vackert.
Vi gick ut ur bilen och gick mot mammas grav och granskade hela kyrkogården. Det är så otroligt vackert på kyrkogårdar på haloween. I Råneå är kyrkogården väldigt stort och hela kyrkogården lyste. Varje grav hade minst ett ljus som lös. Och så såg jag mammas grav framför mig. Man kunde se hennes grav även om det var mörkt. För hos mamma lös det mest. Hos mamma lös det fem ljus. Dagen innan hade jag och pappa tänt två ljus. Nu var det yttligare tre ljus som lös. Och jag har ingen aning om vem som tänt dom ljusen. Men jag är väldigt tacksam till dom som varit och tänt hos henne. Så jag och Andreas tände yttligare ett ljus.
Sedan gick vi tillbaka till bilen. Men jag sa åt honom att jag måste gå tillbaka för att ta kort. För jag var tvungen att få ögonblicket på bild. Det var så oerhört vackert.
Tända ljus inför Haloween.
Idag har jag hälsat på mamma. Den årliga lyckttändningen på haloween. Och den här gången var det bara jag och pappa. Precis som jag vill ha det. Vi tog med oss våran lyckta. Satt fast lite granris på den och tände ett ljus. Vi tände även ett ljus som vi satt vid blommorna.
Det var total glädje att få stå bredvid henne. Jag ska även fara till henne imorgon med min pojkvän för att se om ljusen fortfarande brinner och kanske tända yttligare ett ljus.
Mammas födelsedag förra året.
Det var total glädje att få stå bredvid henne. Jag ska även fara till henne imorgon med min pojkvän för att se om ljusen fortfarande brinner och kanske tända yttligare ett ljus.
Mammas födelsedag förra året.
Min mamma drunknade.
Min mamma är död. Min mamma dog för över 14 år sedan. Min mamma kommer inte tillbaka. Det är något som jag får gå och acceptera varje dag.
Men hur hon dog kan jag inte acceptera. Hur hon dog har inte sjunkit in ännu. Efter över 14 år så har det inte sjunkit in än.
Min mamma drunknade. Hon fick antingen vatten i andningsvägarna och lungorna som ledde till syrebrist, vilket i sin tur ledde till medvetslöshet. Eller så fick hon inte vatten i lungorna alls, hon kan ha fått syrebrist som i sin tur ledde till hjärtstillestånd. Jag vill veta vilket, även om båda anledningarna är lika groteska.
Jag har ingen aning om hur fort hjälpen kom, hur fort ambulanserna kom, hur fort dom fick upp mammas kropp ur vattnet. Jag har ingen aning om vad pappa gjorde när han kom upp ur vattnet. Om han såg mammas kropp komma flytandes. Såg han sina andra vänners kroppar komma flytandes? Gjorde man allt man kunde för att rädda mammas liv? Jag har ingen aning, för jag var bara tre år gammal.
För att jag en dag ska kunna acceptera att min mamma har drunknat måste jag få svar på alla dessa frågor som snurrar i mitt huvud nästan varje dag. Jag måste få veta.
Min mamma är död. Min mamma drunknade.
Men hur hon dog kan jag inte acceptera. Hur hon dog har inte sjunkit in ännu. Efter över 14 år så har det inte sjunkit in än.
Min mamma drunknade. Hon fick antingen vatten i andningsvägarna och lungorna som ledde till syrebrist, vilket i sin tur ledde till medvetslöshet. Eller så fick hon inte vatten i lungorna alls, hon kan ha fått syrebrist som i sin tur ledde till hjärtstillestånd. Jag vill veta vilket, även om båda anledningarna är lika groteska.
Jag har ingen aning om hur fort hjälpen kom, hur fort ambulanserna kom, hur fort dom fick upp mammas kropp ur vattnet. Jag har ingen aning om vad pappa gjorde när han kom upp ur vattnet. Om han såg mammas kropp komma flytandes. Såg han sina andra vänners kroppar komma flytandes? Gjorde man allt man kunde för att rädda mammas liv? Jag har ingen aning, för jag var bara tre år gammal.
För att jag en dag ska kunna acceptera att min mamma har drunknat måste jag få svar på alla dessa frågor som snurrar i mitt huvud nästan varje dag. Jag måste få veta.
Min mamma är död. Min mamma drunknade.
Jag är arg.
Jag är frustrerad. Varför tänker ni? Jo, för att jag nästan inte fått veta något om min mamma när jag växt upp. Jag vet inte vilken favoriträtt hon hade, vilka låtar hon helst lyssnade på, hur hon var som person och hur hon var med mig, hur hennes och pappas relation var och hur dom träffades. Hur var hon som tonåring? Hade hon många pojkar efter sig? JAG VET INGENTING! Varför har inte jag fått veta allt det här? För det hade varit så himla mycket lättare att få veta allt eftersom under min uppväxt än att få allt slängt på sig nu, när sorgen och saknaden aldrig varit större. Jag vill faktiskt lära känna min mamma, även om hon är död. För jag vet att jag har en mamma, en änglamamma, men jag vet inte hur hon var som person. Jag kan inte se henne framför mig och veta att just sådär skulle min mamma reagera. HAR ABSOLUT INGEN ANING! Och jag är arg på alla mina nära som kände henne. Jag är arg för att ni inte sagt något till mig. Jag är för helvete hennes dotter. Jag har all rätt i världen att få veta allt om henne!
Nä, en stor jävla tumme ner för er. Jag är fruktansvärt arg och besviken på er! :(
Nä, en stor jävla tumme ner för er. Jag är fruktansvärt arg och besviken på er! :(
Mammas röst.
När jag slog på min video i fredags, min video där jag såg mamma levande igen, så slog det mig att jag glömt hur hennes röst lät. Hela min kropp fylldes av en varm känsla när jag hörde den igen.
Det första man ser i min video är mamma som står där och håller om magen där jag ligger. Sen så filmar farfar ut över Luleå och mot sjukhuset där jag låg, bara 3 timmar gammal. Sedan ser man mig ligga i en sån där vagn nyfödda bebisar ligger i på sjukhuset, en dag gammal. Bredvid mig ligger mamma i sin sjukhussäng. Farmor pratar med henne, kommenterar att det ändå gick fort. Och där kom hennes röst:
Mamma: Jo, det gick ganska fort.
Farmor: Tyckte inte dom att det gick fort också?
Mamma: Jo, dom tyckte att det fick fort, för att vara förstföderska.
Farmor: Jo. Men hur mår du nu annars då?
Mamma: Jodå, är ganska öm bara.
Farmor: Jo, men det är ju så.
Och sen hänger jag inte med i vad dom pratar om. Något om att det drog i magen och att mamma tappade andan under förlossningen.
För det var inte de dom sa som intresseade mig. Det var mammas röst. Den där rösten som fyllde min kropp med värme. Så länge hon levde så fyllde hennes röst mig med värme. Och än idag, när hon inte finns längre, så gör den det fortfarande.
Precis som vissa låter, eller dofter påminner oss om minnen eller får oss att reagera kring saker. Min kropp reagerar fortfarande på mammas röst.
Det första man ser i min video är mamma som står där och håller om magen där jag ligger. Sen så filmar farfar ut över Luleå och mot sjukhuset där jag låg, bara 3 timmar gammal. Sedan ser man mig ligga i en sån där vagn nyfödda bebisar ligger i på sjukhuset, en dag gammal. Bredvid mig ligger mamma i sin sjukhussäng. Farmor pratar med henne, kommenterar att det ändå gick fort. Och där kom hennes röst:
Mamma: Jo, det gick ganska fort.
Farmor: Tyckte inte dom att det gick fort också?
Mamma: Jo, dom tyckte att det fick fort, för att vara förstföderska.
Farmor: Jo. Men hur mår du nu annars då?
Mamma: Jodå, är ganska öm bara.
Farmor: Jo, men det är ju så.
Och sen hänger jag inte med i vad dom pratar om. Något om att det drog i magen och att mamma tappade andan under förlossningen.
För det var inte de dom sa som intresseade mig. Det var mammas röst. Den där rösten som fyllde min kropp med värme. Så länge hon levde så fyllde hennes röst mig med värme. Och än idag, när hon inte finns längre, så gör den det fortfarande.
Precis som vissa låter, eller dofter påminner oss om minnen eller får oss att reagera kring saker. Min kropp reagerar fortfarande på mammas röst.
Mamma, bredvid mig?
Inatt vaknade jag av att jag kände en närhet. Jag vaknade och frös. Sedan kände jag en ilande känsla längs ryggraden. Självklart, hej mamma.
Jag har sedan länge funderat på att besöka ett slags medium. Min kompis, vars mamma också dött, har fått veta att hennes mamma är vid hennes sida hela tiden. Hon har till och med sett sin mamma efter hennes bortgång. Och jag kan inte släppa tanken av att jag också vill veta om min mamma verkligen är bredvid mig. Att hon verkligen är min skyddsängel.
Men samtidigt är jag rädd att detta medium inte kan se mamma bredvid mig. Att jag ska få veta att hon inte är det.
Självklart kan ju allt vara påhittat det här med medium. Vad vet jag? Det viktigaste är väll att jag själv tror och vet att hon är här. Men det skulle vara väldigt intressant att sitta där med ett medium och få höra hur han/hon börjar prata om forsar, saxar, mammaroll, ja allt som har med min mamma att göra. Har sett på en del program att dom bortgångna tar kontakt med mediumet. Tänk om det medium jag besöker får kontakt med min mamma?
Jag är fruktansvärt nyfiken på det här. För jag vet inte om jag ska kalla det bullshit eller total sanning.
Hoooooost, prosiiit & aaaaj.
Söndag. Precis sagt hejdå till Andreas. Jobbigt. Jag har blivit sjuk. Jag är jätte förkyld. Jag har ont överallt. Jag kallsvettas. Det gör ont när jag sväljer. Ingen skola för min del. Och jag har massvis med läxor och prov i veckan. För att inte tala om att jag har terminsuppspelning i trummor på onsdag. Och jag kan inte träna till det. Bara att slå på HiHaten, som låter minst, är som att trycka på ett ljudhorn mitt framför örat på mig. Kul. Dumma värld.
Angående min video. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Så fort jag såg mamma stå där och hålla om magen, höggravid med mig i, så log jag. Jag log och skrattade mig igenom hela filmen. Andreas kommenterade ständigt hur söt jag var. Och självklart kunde jag inte låta bli att le åt det också.
Självklart slog det mig att jag nu tittar på min mamma, livs levande framför mig. Hon ler och hon pratar. Men det var först igår kväll som smärtan hann ikapp mig. Då slog det mig hur mycket jag vill spola tillbaka tiden och lära känna henne. Det slog mig också att jag faktiskt haft ett liv med min mamma. Något jag vetat om men inte tagit in så mycket som jag gjort nu. Jag har faktiskt legat i hennes famn i dom tre år vi fick tillsammans. Något som är väldigt stort att ta in eftersom jag inte kommer ihåg det.
Det finns så mycke att skriva om just det jag upplevt i helgen. Men just nu är jag så himla hängig att det helt enkelt får bli en dag då jag orkar.
Måste också tillägga att Andreas bjöd mig på middag i går. Östens Pärla blev det. New York Kyckling, mums! Vi bjöd med oss Erik och Caroline också. Så jag fick träffa henne också, saknat henne väldigt mycket! Tack så mycket älskling! <3 Som tack fick han en ny frisyr, klippte hans långa hår igår och jag blir bara bättre och bättre. Även om jag svor hela tiden över att det var så mycket hår, och TJOCKT!
Nu ska jag vila.
Angående min video. Jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Så fort jag såg mamma stå där och hålla om magen, höggravid med mig i, så log jag. Jag log och skrattade mig igenom hela filmen. Andreas kommenterade ständigt hur söt jag var. Och självklart kunde jag inte låta bli att le åt det också.
Självklart slog det mig att jag nu tittar på min mamma, livs levande framför mig. Hon ler och hon pratar. Men det var först igår kväll som smärtan hann ikapp mig. Då slog det mig hur mycket jag vill spola tillbaka tiden och lära känna henne. Det slog mig också att jag faktiskt haft ett liv med min mamma. Något jag vetat om men inte tagit in så mycket som jag gjort nu. Jag har faktiskt legat i hennes famn i dom tre år vi fick tillsammans. Något som är väldigt stort att ta in eftersom jag inte kommer ihåg det.
Det finns så mycke att skriva om just det jag upplevt i helgen. Men just nu är jag så himla hängig att det helt enkelt får bli en dag då jag orkar.
Måste också tillägga att Andreas bjöd mig på middag i går. Östens Pärla blev det. New York Kyckling, mums! Vi bjöd med oss Erik och Caroline också. Så jag fick träffa henne också, saknat henne väldigt mycket! Tack så mycket älskling! <3 Som tack fick han en ny frisyr, klippte hans långa hår igår och jag blir bara bättre och bättre. Även om jag svor hela tiden över att det var så mycket hår, och TJOCKT!
Nu ska jag vila.
Mamma, livs levande framför mig.
Jag har inte lyckats få tag i min video än från när jag var liten. Farmor&farfar bor några mil härifrån så jag har inte lyckats få den än för dom har inte varit på besök.
Jag går och tänker på den där videon varje dag. För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag ser den. Det är ju som sagt något år sedan jag såg den. Men jag har förberett min pojkvän att han kommer få vara ett stöd när jag väl trycker på play-knappen. Han frågade varför han skulle vara med när jag såg den. Han har nämligen sett den förut. Eftersom att han vet att jag längtar jätte mycket efter att få se den och att han kanske inte är med mig då jag får den i handen så förstod han inte. Killar.
Jag gav honom en av mina blickar som han kan läsa av direkt. "Vad tror du blicken" gav jag honom.
"Kommer du att bli ledsen?" frågade han.
"Jag vet inte hur jag kommer reagera, så jag vill ha dig där" sa jag.
"Okej. Klart jag kan vara med dig då du vill se den." sa han och pussade mig på munnen.
För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag får se mamma levande igen. Jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när videon startar och jag får se mamma stå där och hålla om magen, där jag ligger. Bara tanken av det så känner jag hur tårarna börjar bildas bakom ögonen.
Eftersom att jag inte visste hur jag skulle reagera när jag besökte mammas grav med min pojkvän när det var årsdag. När jag höll ihop mot honom och bröt ihop för att det gjorde så ont. När jag fick min pojkvän till tårar på grund av min smärta och saknad. Så vet jag inte hur jag kommer reagera när mamma står där livs levande framför mig. Så jag är förberedd med min pojkvän bredvid mig. Och jag hoppas att han är breredd den här gången så att han inte blir lika chockad som sist som resulterade i att det kom en tår för honom också.
Jag går och tänker på den där videon varje dag. För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag ser den. Det är ju som sagt något år sedan jag såg den. Men jag har förberett min pojkvän att han kommer få vara ett stöd när jag väl trycker på play-knappen. Han frågade varför han skulle vara med när jag såg den. Han har nämligen sett den förut. Eftersom att han vet att jag längtar jätte mycket efter att få se den och att han kanske inte är med mig då jag får den i handen så förstod han inte. Killar.
Jag gav honom en av mina blickar som han kan läsa av direkt. "Vad tror du blicken" gav jag honom.
"Kommer du att bli ledsen?" frågade han.
"Jag vet inte hur jag kommer reagera, så jag vill ha dig där" sa jag.
"Okej. Klart jag kan vara med dig då du vill se den." sa han och pussade mig på munnen.
För jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när jag får se mamma levande igen. Jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera när videon startar och jag får se mamma stå där och hålla om magen, där jag ligger. Bara tanken av det så känner jag hur tårarna börjar bildas bakom ögonen.
Eftersom att jag inte visste hur jag skulle reagera när jag besökte mammas grav med min pojkvän när det var årsdag. När jag höll ihop mot honom och bröt ihop för att det gjorde så ont. När jag fick min pojkvän till tårar på grund av min smärta och saknad. Så vet jag inte hur jag kommer reagera när mamma står där livs levande framför mig. Så jag är förberedd med min pojkvän bredvid mig. Och jag hoppas att han är breredd den här gången så att han inte blir lika chockad som sist som resulterade i att det kom en tår för honom också.
Dom fysiska bevisen
Jag har inte skrivit så mycket om mina fysiska problem när det gäller sorgen och saknaden efter mamma. Så här kommer ett inlägg om det. Och jag kommer vara mycket ärlig.
Dom första fysiska bevisen på sorgen är mina ärr. Jag har ärr på armarna och benen från den tid då jag skadade mig själv på grund av att jag desperat ville få bort smärtan från bröstet. Sista gången jag gjorde det är över ett och ett halvt år sedan. Jag bestämde mig för att sluta för att min kropp blev allt äckligare och för att människorna runt omkring mig blev ledsna när dom såg mina sår och ärr. Speciellt min pojkvän, och jag ville verkligen inte såra honom. Ville inte lägga över en massa mer tungt på hans axlar än vad jag redan gjorde genom att vara ledsen, må dåligt och prata om mitt mående.
Jag känner än idag att jag vill skada mig sjäv för att temperärt får bort smärtan i bröstet. Det funkade för tillfället, men sen kom ångesten över att ha skadat mig själv och det dåliga samvetet av att människorna runt omkring mig kommer att få se det så småningom. Att skada sig själv funkar inte alls. Att lätta sitt hjärta funkar. Tro mig, jag vet.
Sömnbristen började synas runt mina ögon. Jag är ständigt blå under ögonen av dom oroliga nätterna jag haft och har. Gäspningarna kommer ständigt och min energinivå är inte stor. Jag orkar inte med allt som en "normal" person i min ålder skulle orka. Jag vill orka vara med kompisar efter skolan, jag vill kunna plugga så mycket som jag vill göra. Men med min energi så går det inte alltid. Efter skolan är jag helt slut. Håller på att somna varje dag på bussen hem. Ibland kan jag slocka någon sekund under en lektion. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar allt, för jag vill göra alla glada och nöjda. Men min energi är något jag måste lära mig att leva med. Och göra den bättre. Att tvinga sig att plugga när man egentligen vill falla ihop på golvet och gråta går inte. Orkar inte jag plugga så gör jag inte det. Först trodde jag att det var för att jag var lat. Men det är helt enkelt min energi som inte räcker till.
Jag slutade att äta frukost när jag började högstadiet. Jag orkade helt enkelt inte kliva upp i tid på morgonen. Det plus min nedsättande matlust resulterade i viktminskning. Jag gick ner så mycket i vikt att jag blev kallad bening. Kommentarer kom från människor runt omkring mig att jag var så smal och att jag tappat mina former. Viktminskningen resulterade i magkatarr. Så jag började helt enkelt att äta frukost och äta tills jag blev mätt. Jag hinner fortfarande inte äta frukost på morgonen. Istället tar jag med en macka som jag äter när jag kommer till skolan. Det är en början och det har resulterat att jag gått upp i vikt och fått tillbaka den vikt jag hade innan jag fick nedsättande matlust. Det har även gett mig lite mer energi på morgonen så att jag klarar mig till lunch.
Det blev ett långt inlägg, men det känns mycket bättre nu när jag fått lätta på mitt hjärta lite till.
Här är en bild på mig när jag var som smalast.
Och här är en bild på hur jag ser ut idag.
Dom första fysiska bevisen på sorgen är mina ärr. Jag har ärr på armarna och benen från den tid då jag skadade mig själv på grund av att jag desperat ville få bort smärtan från bröstet. Sista gången jag gjorde det är över ett och ett halvt år sedan. Jag bestämde mig för att sluta för att min kropp blev allt äckligare och för att människorna runt omkring mig blev ledsna när dom såg mina sår och ärr. Speciellt min pojkvän, och jag ville verkligen inte såra honom. Ville inte lägga över en massa mer tungt på hans axlar än vad jag redan gjorde genom att vara ledsen, må dåligt och prata om mitt mående.
Jag känner än idag att jag vill skada mig sjäv för att temperärt får bort smärtan i bröstet. Det funkade för tillfället, men sen kom ångesten över att ha skadat mig själv och det dåliga samvetet av att människorna runt omkring mig kommer att få se det så småningom. Att skada sig själv funkar inte alls. Att lätta sitt hjärta funkar. Tro mig, jag vet.
Sömnbristen började synas runt mina ögon. Jag är ständigt blå under ögonen av dom oroliga nätterna jag haft och har. Gäspningarna kommer ständigt och min energinivå är inte stor. Jag orkar inte med allt som en "normal" person i min ålder skulle orka. Jag vill orka vara med kompisar efter skolan, jag vill kunna plugga så mycket som jag vill göra. Men med min energi så går det inte alltid. Efter skolan är jag helt slut. Håller på att somna varje dag på bussen hem. Ibland kan jag slocka någon sekund under en lektion. Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar allt, för jag vill göra alla glada och nöjda. Men min energi är något jag måste lära mig att leva med. Och göra den bättre. Att tvinga sig att plugga när man egentligen vill falla ihop på golvet och gråta går inte. Orkar inte jag plugga så gör jag inte det. Först trodde jag att det var för att jag var lat. Men det är helt enkelt min energi som inte räcker till.
Jag slutade att äta frukost när jag började högstadiet. Jag orkade helt enkelt inte kliva upp i tid på morgonen. Det plus min nedsättande matlust resulterade i viktminskning. Jag gick ner så mycket i vikt att jag blev kallad bening. Kommentarer kom från människor runt omkring mig att jag var så smal och att jag tappat mina former. Viktminskningen resulterade i magkatarr. Så jag började helt enkelt att äta frukost och äta tills jag blev mätt. Jag hinner fortfarande inte äta frukost på morgonen. Istället tar jag med en macka som jag äter när jag kommer till skolan. Det är en början och det har resulterat att jag gått upp i vikt och fått tillbaka den vikt jag hade innan jag fick nedsättande matlust. Det har även gett mig lite mer energi på morgonen så att jag klarar mig till lunch.
Det blev ett långt inlägg, men det känns mycket bättre nu när jag fått lätta på mitt hjärta lite till.
Här är en bild på mig när jag var som smalast.
Och här är en bild på hur jag ser ut idag.
Det bor en ängel i mitt rum.
Det bor en ängel i mitt rum
hon har sitt bo ovanför mitt huvud
hon gör mej lugn
och hon viskar till mej
allt det jag säger dej
Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dej
hur mycket jag älskar dej
Det bor en ande vid min fot
som blåser värme över huden
det kittlar och du såg att jag log
men när hon andas på mej
är det för att jag ska komma
och värma dej
Här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas
jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser 
Dessa äckliga söndagar.
Jag har alltid hatat söndagar sen en längre tid tillbaka. Söndagar betyder skola imorgon, idag far älsklingen hem, idag far jag hem från älsklingen och att det är en helt obetydlig dag som enligt mig, inte borde få finnas. För mig så för söndagar bara med sig depression. För jag kan inte komma ihåg en söndag då jag mådde bra. Allt som är jobbigt har med söndagar att göra. Den värsta dagen i mitt liv hände på en söndag, den dagen då mamma togs ifrån mig.
Söndag den 28 maj 1995.
Jag kan inte komma på en positiv sak som har med söndagar att göra. Så en fet tummen ner för söndagar.
Söndag den 28 maj 1995.
Jag kan inte komma på en positiv sak som har med söndagar att göra. Så en fet tummen ner för söndagar.
Påminnelsen.
Jag går inte en dag utan att jag tänkt på min mamma och känt smärta. Men vissa dagar när jag känner mig någolunda bra så blir jag påmind om det. Och det kommer lika oförväntat som vanligt. Det kan vara så lite som att jag hör hennes namn till så mycket att det visas en fors på tv. Och jag blir lika förbannad varje gång. För när jag äntligen mår hyfsat bra så ska den där påminnelsen och knivhuggen komma.
Ibland kan jag bli så förbannad att jag verkligen tror att denna värld bara vill mig ont. Ibland blir jag förbannad på mig själv för att jag inte tänkt på mamma just den dagen.
Men jag måste lära mig att hantera sorgen, för jag kommer leva med den resten av mitt liv. Jag måste lära mig acceptera att bli påmind om det, för det är en del av mig och det går inte att undvika att bli påmind om det.
Visst, det tar mycket av min energi. Men det tar mer energi att bli förbannad över det.
Ibland kan jag bli så förbannad att jag verkligen tror att denna värld bara vill mig ont. Ibland blir jag förbannad på mig själv för att jag inte tänkt på mamma just den dagen.
Men jag måste lära mig att hantera sorgen, för jag kommer leva med den resten av mitt liv. Jag måste lära mig acceptera att bli påmind om det, för det är en del av mig och det går inte att undvika att bli påmind om det.
Visst, det tar mycket av min energi. Men det tar mer energi att bli förbannad över det.
Kanske, kanske inte?
Jag har funderat mycket över min tatuering. Och för ett tag sedan så ritade Anna.A på min arm som såg ut som en tatuering.
Så jag funderar över att skriva så på min tatuering också. För att jag älskar Elvis och att texten passar in.
Vad tycks?
Så jag funderar över att skriva så på min tatuering också. För att jag älskar Elvis och att texten passar in.
Vad tycks?
