Living in a world with no air.

Söndag natt.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Jag är trött som fan och har ont i huvudet. Men jag känner att jag ändå inte kan sova. Allt helvete kommer ju på kvällen. Och jag hatar det. Det gör så ont i bröstet. Aj...

Jag vill få slut på det här. Jag orkar inte må dåligt av det här nå mer. Och jag säger det hela jävla tiden; jag orkar inte mer. Och jag fattar inte hur jag änns orkar ta till dom sista krafterna för att orka bita ihop. Men jag orkar heller inte ta upp det. För jag orkar inte bråka och gråta. Jag orkar bara inte med det just nu. Det känns konstigt just nu. Jävligt konstig. Som att det fortfarande döljs en massa för mig. Som att inget vågas säga till mig. Ändå om man vet att det gör bara saken värre om man inte berättar det direkt istället för att gå och smyga med det. Och jag fattar inte varför man ska gå och smyga med det heller. När man säger att det inte är några känslor och bara vänskap. Jag fattar bara inte. Kan inte släppa det heller. Det är något som döljs för mig. Som man inte vågar säga. Det är väll bara att säga det till mig. Ärlighet varar längst.

Det har bara varit jag som tagit upp det här hela tiden. För att jag krävt svar på mina funderingar och velat lösa det. Nu är det din tur. Du måste också lära dig att öppna dig för mig "face 2 face". Våga ta upp det. Även om det är jobbigt. För jag vill att det här ska ta ett slut nu. Vill inte du det? Om du vill det så tycker jag du ska samla dit mod till och våga säga allt till mig. Annars kommer det aldrig funka. Och jag trodde du förstått det nu. Men tydligen inte. Allt jag vill är att vi ska kunna gå vidare nån jävla gång. För nu har det pågått föööööööööööööööör länge. Jag orkar bara inte mer. Det gör för ont. Vill bara försvinna hela jävla tiden.

Jag älskar dig. Så om du vill ha ett slut på allt det här deppande, bråkande och gråtandet så ta ditt mod till fånga och visa att du också vill få slut på det och att du älskar mig. För jag orkar bara inte mer.

Happ, så var den kvällen förstörd, för nu kommer tårarna.

Jag vill ha tillbaka min mamma.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0