Min dag startade ändå bra. Har inte stigit upp så tidigt på flera månader. Jag var även relativt pigg, även om jag bara sovit 5 timmar. Satte mig på bussen och gick av vid min gamla skola. Där fick jag lite déjà vu känsla. Jag gjorde exakt samma sak som jag gjort i tre år, och det kändes väääldigt konstigt. Gå raka vägen upp till fiket och köpa mig en kaffe med min bok och vänta på att lektionen ska börja. Den här gången väntade jag på min tandläkartid. Jag träffade mina gamla lärare och de var glada att se mig, kul!

Sen kom det dåliga med dagen, de enda dåliga faktiskt. Jag gick till tandläkaren och spenderade 2 minuter där. Jag fick bara information om varför de inte opererade bort min tand, som jag redan visste. Men min tandis ville ta upp det igen för att när hon förklarade det för mig då efter operationen hade jag lugnande medel i kroppen. Alltså vääääldigt många minnesluckor från den dagen. Men jag minns mycket väl varför de inte tog bort tanden, hur borta jag än var! Sen kollade hon hur det läkt i munnen. Vilket jag också vet svaret på, bra. Jag har inte ont och känner inget ärr alls! Så jag var ganska så less när jag gick därifrån.

Som tur så behövde jag bara vänta 20 min på bussen hem. Där bestämde jag mig för att fara till Sandra och umgås med den sjuklingen. Vi bara myste på, tog det väldigt lugnt, underbart. Sen kom A-K och hämtade mig och vi for till Bergmans där vi skulle äta middag. Efter det till min tremännings som fått en liten son för lite mer än tre veckor sen. Så jag fick äta en väldigt god kladdkaka och hålla i det lilla livet. And believe me, han var liten! Fruktansvärt snuttig och söt. Vilket fick mig att tänka på en till sak som var lite dåligt med den här dagen, dåligt för mig alltså. För nu är jag skendräktig, igen......

Gonatt!

Att ständigt ha en krypande känsla i kroppen. Att ständigt längta efter något så enormt mycket. Att ständigt veta att jag inte kan få det jag vill ha, än. Det är något jag inte änns kan sätta ord på hur det känns.

Efter snart 6 år tillsammans med min underbara Andreas, så längtar jag så mycket till att vi två ska bli tre. Jag kan inte ens sätta ord på det jag vill ha sagt. Jag har gång på gång försökt skriva av mig om det här. Jag vill kunna klara av att vänta. Jag vill också kunna klara av att leva med att inte kunna skaffa barn just nu, när jag verkligen, verkligen, verkligen vill det.

Jag letar ständigt efter tecken på att jag kan ha ett barn i magen. Jag blir ständigt skendräktig känns det som. Och det är väldigt utmattande. Hela min kropp och själ säger att det här ska hända nu, men den förstår inte varför inget händer.

Därför blir jag så fruktansvärt frusterard när jag hela tiden får höra från olika person:"Du har all tid i världen, din tid kommer, ingen idé att stressa med det där, ni har inte råd med det just nu, ni har inte det praktiska tingen man måste ha, ni är båda så unga, ni hinner med det där sen".
Ni vet inte vad som pågår i min kropp. Ni vet inte hur min hjärna funkar och hur jag tänker och känner. Ni har ingen aning om hur mycket jag älskar Andreas och hur mycket jag vill bilda en framtid med honom. Ni vet ingenting! Ni vet verkligen ingenting!

Runt omkring mig så får alla barn, hela tiden. Varje månad blir någon ny gravid känns det som. Jag glädjs åt er. Jag är enormt lycklig och stolt för eran skull. Men inuti gråter jag för ingen kan glädjas och vara stolt över mig. Jag gråter inuti för att jag är så olycklig. Och jag gråter inuti för att min kropp och själ inte reagerar som jag vill. Jag kan inte styra min egen kropp.

Källa

Bara för att jag skrev ner mina tankar igår så drömde jag att jag var gravid inatt/imorse. Jag var höggravid och skulle in på BB för att föda. Och hips vips så har jag ett barn på bröstet. En pojke, en liten Theo. Han såg verkligen ut som en Theo. Jag sa till min lådsasmamma att jag inte minns förlossningen alls. Men hon sa att det är så det blir när man får barn, man glömmer bort allt annat. Åh, sa jag, då ska jag skaffa mig fler barn när jag inte kommer komma ihåg hur ont det gör. Sen sa hon till mig att jag tydligen hade spruckit nån cm också, huvva. Det är väll något jag kommer måsta vara beredd på i verkliga livet, men det är det säkert värt!
Men han var så underbar! Min lilla snutte Theo! Andreas såg väldigt stolt ut. Han vill nämligen ha en pojke, haha.
Drömmen följdes av att vi for hem från BB, Theo blev lite större och lite större. Jag ammade honom och tog hand om honom. Innan jag vaknade hade han lärt sig säga mamma. Åååååååh!
Och sen gjorde min kusin som ska ha barn i sommar, mig ännu deppigare, fast på ett bra sätt. Hon ska på ultraljud snart och få se sin lilla snuttis. Fusk, fusk, FUSK! Men är grymt glad för deras skull. :)

Aja, snart kommer Andreas hit. Man är ju ledig imorgon så han ska komma och sova, snoozigt! :D

Bild

Det är ingen nyhet att jag vill ha barn. Och något jag ständigt går och tänker på är om jag skulle bli gravid. Tänk om jag skulle bli gravid nu, oplanerat?

Jag är inte emot abort. Jag är bara emot att göra abort själv, alltså att själv måsta göra det.

Så skulle jag bli gravid, oplanerat och att Andreas inte skulle vara redo...skulle jag inte göra abort. Ja jag skäms lite över att erkänna det. Jag känner mig oerhört egoistisk och fördjävlig mot honom.

Ska först klargöra: Jag är inte gravid. Att bli gravid är något jag ständigt tänker på. Vill bara skriva ner mina tankar.

Skulle jag bli gravid nu hinner jag gå ut skolan. Andreas jobbar. Visst, timlön gör att hans lön ser annorlunda ut månad efter månad, men det är ett jobb. Jag har pengar nog att köpa en lägenhet men hjälp av min pappa. Visst, jag har själv ingen inkomst förutom den inkomst mammor får när det får barn, vilket jag inte vet hur mycket är. Stöd från föräldrar finns (hoppas jag). Jag skulle direkt skaffa ett helgjobb tills jag skulle föda. Skulle lägga undan pengar varje månad till nödvändiga saker ett barn och nybliven mamma behöver.

Vad jag försöker säga är att jag skulle göra vad som helst för att få det att gå ihop. Jag försöker nog också övertyga mig själv att jag kan få barn nu också. Och varför skulle inte det gå? Det går faktiskt. Jag fyller snart 19, Andreas snart 21. Vi har snart varit tillsammans i 5 och ett halvt år. Äsch, skit i våra åldrar, har ingenting med saken att göra.

Skulle jag bli gravid nu skulle jag inte göra abort. Finns inte en chans. Hur egoistisk och fördjävligt jag än må vara. Jag klarar inte av det. Jag tror inte killar vet vad en abort innebär. Man behöver inte göra något med deras kropp och jag tror inte ens en del killar mår dåligt heller. Jag vet att Andreas skulle känna en viss sorg över OM jag skulle göra en abort. Både av att se den totala sorgen i mig men själv känna sig tom ett tag, precis som jag skulle känna mig. Han är ju snart 21. Jag menar mer lite yngre killar. Det behöver inte alls vara så, bara en teori enligt mig. Vad en kvinna måste gå igenom när det gäller en abort tror jag ingen förstår föränns man är i den sittsen. Först få veta att man är gravid och veta att man inte kan behölla det. Sen att ta en tablett och genomgå en stor blödning som gör ont. Eller boka en tid på sjukhuset. Fara in, vänta på sin tur, få byta om, få nålar instickna i sig med en massa vätska. Få vänta yttligare på att få åka in till operationssalen. Väl där, bli nersövd och låta läkare gå in mellan benen på en och skrapa och suga ut ett så kallat emrio på några centimeter, som faktiskt ser ut som ett barn i miniatyr. Sen vakna upp med viss smära och bortdrogad. Och veckorna efter det känna en sorg och en tomhet som ingen kille någonsin kommer att få uppleva, eller ens vet hur det skulle kännas.
Nej, att jag skulle göra abort låter hemskt för mig. Jag skulle ALDRIG göra abort. Förlåt (menat till min pojkvän), men jag kan inte.

Jag får hoppas att jag inte blir gravid under den tiden Andreas inte är redo. För jag vet inte hur det skulle sluta om jag vägrar göra en abort. Skulle han lämna mig? Skulle jag aldrig få kalla honom min pojkvän, min fästman, min anda hälft, om jag vägrade?

Nej, jag är lite deprimerad just nu. Jag har gått omkring med de här tankarna väldigt länge nu. Jag behövde få ut dem.

Bild

Inatt drömde jag att jag var gravid som jag gör ganska ofta.
I min första dröm var jag höggravid. Jag låg på BB och skulle föda om någon timme. Jag kände barnet i min mage som sparkade och rullade runt. På något vänster kände jag på mig att den var hungrig. Andreas satt vid sängen bredvid mig. Och jag sa till honom att jag längtar tills den kommer ut så att jag kan amma den. Han satt bara och log mot mig.
Andra drömmen så var jag kanske halvvägs in i graviditeten. Och jag kände barnets första spark i magen. Ett litet tjop och hela min kropp fylldes av gläjde.

Jag längtar verkligen till den dag då jag känner mitt barn sparka första gången i magen. Jag längtar verkligen tills jag får upp mitt barn på bröstet och får se det för första gången.

Jag vill spola fram tiden tills jag och Andreas kan skaffa en barn. Jag vill gå och köpa en massa mammakläder. Se hur min mage växer och växer. Göra mitt första ultraljud. Känna den sparka. Köpa en massa bebiskläder. Jag längtar tills jag och Andreas blir föräldrar för första gången. Jag längtar tills jag får se en positiv sticka.

Det är ganska ofta jag fyller mig själv med lycka genom att tänka att jag har en stor gravid mage och ett barn som sparkar inuti. Och just nu har jag en sådan stund. Visst är såna stunder ganska deprimerande också, när jag vet att det inte kommer bli så först om några år.

Men såna här stunder blickar jag in i framtiden. I framtiden ser jag mig själv som lycklig och gravid tillsammans med Andreas. Och jag vill så gärna att åren ska gå fort så att vi kan börja bilda familj, för jag är så himla redo.

Jag är så himla redo för ett lyckligt liv. För jag har inte känt mig lycklig på över 15 år. Jag är en person som fått uppleva dåliga och jobbiga saker. Så jag väljer att blicka in i framtiden och se mig själv som lycklig. För det är mitt stora mål i livet, att bli lycklig. Jag förtjänar det.

Jag vill ha barn.

Inatt drömde jag att jag och Andreas fick en dotter. Det var helt underbart. Drömmen började när vi for från BB. Min familj var med. Vi stannade vid ett köpcentrum. Vi lämnade våran dotter i bilen för att hon sov. Men så fort jag kom in i köpcentrat ville jag vända och hämta henne. Så jag vände om och började gå mot bilen. Men jag hittade inte bilen. Jag kom inte ihåg vilken bil vi hade kört med. Jag gick runt, runt och runt men jag hittade den inte. Sen såg jag hur min familj och Andreas kom ut från köpcentrat. Och de ledde mig till bilen. Där var hon, min lilla ängel. Jag öppnade bildörren och där var hon, bara någon dag gammal och hon skrattade, hon log och skrattade åt mig. Överlycklig av att få se sin mamma. Jag smälte totalt. Jag tog upp henne och satte mig i bilen. Min halvsyster satt sig bredvid mig och jag skulle amma henne. Herregud, det kändes så himla verkligt när jag ammade henne.

Sen vaknade jag... Drömmen var hur underbar som helst. Det som var lite knäppt var att våran dotter hette Alice. Precis som Fiias dotter heter. Nej, våran dotter kommer inte heta Alice, om vi får en dotter vill säga. Men däremot så ska våran dotter kanske heta Aurora, det börjar ju också med A. Ja, drömmar kan vara så knäppa. Men jag behövde verkligen den där drömmen. Det är allt för sällan jag drömmer bra drömmar.

Nä, en helt underbar dröm. Jag vill så gärna skaffa barn just nu att det gör ont. Jag vill spola fram tiden. Jag vill se en positiv sticka.

Här är jag med Fiias dotter Alice när hon var lite mer än en vecka
gammal. Där var jag i himmelriket.

Jag sitter just nu och söker information om alla mina namn. Det är riktigt intressant. Tydligen betyder mitt namn, Felicia, "stor lycka". Det vill jag direkt inte påstå just nu. Men vem vet vad som händer i framtiden, då kanske det passar in. Samma med Andreas, det betyder "den manlige", vilket inte heller stämmer och det får framtiden också avgöra om det gör det. Haha.

Iallafall. Det fick mig att börja tänka på namn till mina framtida barn igen.
Jag och Andreas är verkligen inte överrens om ett pojknamn just nu. Det är ju ingen brådska. Men vi är ganska så överrens om ett flicknamn som jag verkligen fastnat för. Och om vi får en flicka i framtiden ska hon heta Aurora. Det är väldigt ovanligt. Men mina barn kommer vara så speciella för mig att de ska ha speciella namn.

Vad tycker ni? Är Aurora ett fint namn?

Nu vills det att jag skriver mer om min längtan efter barn, och självklart lyder jag mina läsare!

Vilket fick mig att tänka på en tanke som slagit mig några gånger den senaste tiden. Andreas fyller tjugo om lite mer än en månad nu. Och vi har som alltid sagt att vi ska skaffa barn när han är tjugofem och jag tjugotre. Det är alltså fem år kvar nu tills vi börjar "försöka" bli gravida. Vi har snart varit tillsammans i fem år, och de åren har gått så himla fort. Nu hoppas jag bara att de nästa fem åren går fortare, haha.

Men nu, enligt mig, tänker jag absolut inte vänta tills jag är tjugotre. Sorry gubben, but nahah! Visst, jag måste ju lyda honom om han inte vill skaffa barn föränns han är redo. Men så fort jag och han har ett fast jobb med bra ekomoni och en bostad som man kan bilda familj i så kommer jag direkt vela ha ett barn. För de är ju då det går som bäst att skaffa barn. Så att barnet/barnen får en trygg framtid. Jag vill ju ha barn just nu, på direkten. Men när allt det praktiska är fixat vill jag verkligen ha en positiv sticka. Kan du snälla älsklingsgubben min försöka överväga min längtan och känna samma längtan som mig när alla de trygga sakerna är fixade? Snäääääälllaaaa? *blickar med ögonen*

Som ni kanske märker är jag fast besluten att vi ska bilda våran framtid tillsammans. Vissa kan säga att det är "farligt" att göra så, för att ifall det tar slut faller hela framtidsplanen och man blir förstörd. Men när vi snart varit tillsammans i fem år och nu efter fem år är mer förälskade än för fem år sedan. Vi pratar varje dag att vi ska älska varandra föralltid, bara vi två, alltid. Och man kan inte annat än tro varandra och se sin framtid tillsammans. Man kan ju inte gå och tänka, men nä jag kan inte säga så ifall det tar slut, då man man lika göra slut om man inte satsar på något som känns jävligt bra. Enligt mig.

Bild

Idag när jag och tjejorna klädde på oss en massa flummiga kläder så "gjorde" jag en ölmage och aggerade som ett slusk. Bild nedan bevisar det. Men sedan blev den där sluskmagen plötsligt en gravid mage, såklart. Så här kommer en massa magbilder på mig i 7:e, kanske på väg in i 8:e månaden, haha. Nog skulle jag vara ännu vackrare med en bebismage alltid! ;) Och mysigt var de!

TITTA ÄLSKLING! TITTA! Visst är jag vacker i bebismage! ;)

När jag så gärna vill ha barn så har jag självklart funderat på namn till mina framtida barn. Och här är dom!

Barn är något som jag tänker på varje dag, flera gånger. Och ja, längtan efter ett eget barn är väldigt stor.

Att må bra är också något jag tänker på varje dag, flera gånger. Och dom här tankarna krockar gärna med varandra.

Barn. Må bra. Gravid. Lycklig. = Lyckligt gravid och må bra med barn.

Ja, ett barn skulle göra min lycklig igen. För i nuläget är jag inte lycklig. Jag känner inte att jag lever ett lyckligt liv.

Du har hela livet framför dig.
Du är för ung.
Barn kostar pengar.
Barn behöver all din tid.
Osv. Osv. Osv. Osv.

Ja, jag är nuläget snart 18 år och i dagens samhälle anses det vara för ungt för att skaffa barn. Och ja, jag har ingen inkomst som kan täcka upp alla konstnader för ett barn. 

Där är alla praktiska skäl till att jag inte kan skaffa barn just nu. Men dom psykiska då?

På grund av att jag fått möta många motgångar i mitt liv och fått hantera dom själv är jag idag inte 17 år i skallen, bara i utseendet. Man kan säga att jag är en 17 åring med en 23 årings huvud. Och en normal människa i 23 års åldern är väll kapabel att skaffa barn? Jag längtar efter ett barn som om jag var i 35 års åldern och inte träffat rätt man för att skaffa det med. Men jag har ju träffat rätt man som jag vill ha barn med, räknas inte det också? Jag känner inte att jag vill göra en massa saker innan jag skaffar barn. Jag har inte det behovet som många i min ålder har. Resa, jobba utomlands, festa varje helg, utbilda mig på högskola. Jag har inte det behovet.

Jag vill inte ha barn bara för att det ska fylla på mitt lyckoföråd. Jag vill ha barn för att jag är redo, som den 23 åring jag är i skallen. Jag vill även ha barn för att jag träffat den mannen jag vill ha det med. Det är bara min ålder, utbildning och ekonomi som hindrar mig.

Och ibland vill jag bara skita i dom där praktiska skälen till att jag inte kan skaffa barn i nuläget. Eller nej, varje dag vill jag det. Jag vill känna lyckoruset som kommer strömma genom min kropp när jag ser det positiva graviditetstestet. Jag vill känna lyckoruset av att känna att det växer ett liv inuti mig. Jag vill känna det där lyckoruset när mitt barn sparkar i magen. Jag vill känna det där lyckoruset när jag får upp mitt barn på magen och får se det för första gången.

Jag vill känna det där lyckoruset som jag sist kände för över 4 år sedan då jag var nykär i min nuvarande fästman. Jag vill vara lycklig. Jag vill ha barn.

Här ligger jag i mammas mage. Och bara sex dagar efter den här
bilden får min mamma hålla mig för första gången. Bilden är från min
 video när jag var liten. Detta är det första som syns när jag trycker på play.

Efter att ha sett dom nyaste avsnitten av OTH så har mina funderingar växt till liv igen. Och för att det här är min blogg och jag skriver och är hur öppen jag vill så tänker jag även öppna mig och skriva ner det här.

Som jag nämnt tidigare gör min kropp så himla ont. Både av det ena och det andra. Men nu tänkte jag ta upp en del som gör ont. Jag har skrivit det och jag skriver det igen: Jag längtar så himla mycket efter att få barn med min pojkvän att det gör ont i hela kroppen.

Men jag kan inte låta bli att tänka så här:
Tänk om jag inte kan bli med barn? Tänk om det är något fel på mina äggstockar, äggledare och alla delar som finns där nere? Skulle Andreas lämna mig om jag inte kunde få barn? Tänk om Andreas inte kan få barn? Tänk om vi inte kan bli gravida i framtiden? Vad skulle vi göra då? Skulle vi adoptera? Skulle jag lämna Andreas för att han inte kan göra mig med barn? Det finns så himla många frågor. Och jag kan besvara dom från min sida. 

• Om jag inte skulle kunna få barn skulle jag först söka upp en speciallist och se om det ändå går. Om det ändå inte gick skulle jag överväga att adoptera.
• Om Andreas inte kunde göra mig med barn skulle jag inte lämna honom. Även om ett/flera barn skulle betyda så himla mycket för mig skulle jag inte ha hjärta till att lämna honom. Han är min sol i mörkret. Han har stöttat mig så himla mycket genom mina svåra år så då skulle jag stötta honom tillbaka och aldrig i mitt liv lämna honom. Han är luften jag andas. Han är den som får mitt hjärta att slå. Han är mitt allt.
• Jag kan inget annat än tro att Andreas inte skulle lämna mig heller om jag inte kunde få barn.

Jag hoppas vid mitt trasiga hjärta att detta aldrig skulle hända i framtiden. Jag hoppas att jag aldrig kommer få beskedet att jag inte kan få barn. Jag hoppas att Andreas aldrig får beskedet att han inte kan göra mig med barn. Jag hoppas att vi tillsammans aldrig kommer få beskedet att vi inte kan bilda familj "normalt".

Jag hoppas att jag i framtiden kan få en försenad menstration. Jag hoppas att jag i framtiden får se ett positivt resultat på stickan. Jag hoppas att jag i framtiden kommer få barn med Andreas. Jag hoppas att jag i framtiden får visa den positiva stickan för Andreas och gråta tillsammans av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får känna mitt barn sparka i magen. Jag hoppas att jag i framtiden får hålla mitt och Andreas barn för första gången och gråta av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får se vårt/våra barn växa upp.

Även om det inte alls behöver vara så att jag eller Andreas inte kan bli med barn. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för detta. För rätt var det är så kanske det stämmer. Allt jag kan göra är att hoppas att vi kan bli gravida i framtiden. Allt jag kan göra är att hoppas.

Här är min mage uppblåst för att likna en gravid mage.
Jag brukar blåsa upp magen så här för att reta Andreas och för att tillfredställa mig själv.
Och han brukar till min glädje kyssa magen och stryka på den.
Så att jag kan blicka framåt och hoppas att det ögonblicket kommer igen,
fast med en bebis i magen.

Jag glömde totalt bort att jag skulle till min kompis idag, Fiia som fått en liten flicka den 7 december. Och jag hade ingen skjuts dit, så i all hast ringde jag min kusin och han hämtade mig och skjutsade ner mig till byn där jag mötte upp mina andra kompisar för att sen fara till Fiia.

Och jag smälte på en gång. Där låg hon, lilla Alice. Världens sötaste lilla flicka, helt underbar. Går inte att beskriva. Ställe mig och tittade på henne, och jag visste inte vars jag skulle ta vägen. "Hur känns det Fellan? ;)" sa min kompis Sandra. "Jag skakar i hela kroppen!" svarade jag henne. Hela jag skakade och jag spände mig för att det inte skulle bli allt för mycket. Jag skakade för att jag inte visste vad jag skulle göra av med alla känslor.
"Vill du hålla i henne?" frågde min Sandra som då höll i Alice.
"Jag vet inte, jag kommer börja gråta..." svarade jag henne.
"Nej, Fellan, jag vet att du vill, kom och sätt dig här så ska du få hålla i henne"

Och jag satte mig och tog emot henne. Det kändes så rätt att hålla i henne. Och efter ett tag så tittade hon på mig och jag smälte totalt. Men jag höll inne tårarna. Dom ville ut med jag vägrade. Något som jag kommer få betala för senare, då bara minsta lilla komma göra mig ledsen. Jag satt iaf och höll i den lilla prinsessan ett bra tag. Ville inte släppa taget om henne. Sa att jag ville ta med henne hem, såklart. Tillslut kom jag tillbaka till verkligheten igen, efter mycket pratande, jorrlande och grymtande läten från både mig och Alice, efter mycket pillande på fötterna, händerna och på huvudet, efter mycket snoozande så frågde jag om någon annan ville hålla i henne. Och Alice for mellan allas famnar och tillslut var det matdags för lillan så hon fick gå tillbaka till mamma Fiia.

Det går inte att beskriva mina känslor just nu. Jag är så glad, så himla glad för Fiia och Jons skull. Så glad att dom fått denna underbara lilla prinsessa in i sitt liv. Så himla glad att jag fått hålla i det lilla livet, så glad att hon fört in en massa lycka och glädje till mitt liv.

Och samtidigt gör det så ont. Längtan efter ett barn gör så himla ont. Sen for jag och familjen på 70 års kalas, och där var en kvinna som var höggravid. Gah. Jag vill så gärna ha barn, det gör ont i hela kroppen. :(

Här håller jag i lilla Alice. Känslorna är obeskrivliga.

Lyckan är stor att veta att man har en liten knodd i livet nu. Att min kompis fött en underbar liten flicka. Så självklart är jag på Andreas nu mer än vanligt. Jag känner mig faktiskt lite deprimerad över det. Att jag inte kommer få barn på några år. Ett planerat barn alltså. Men samtidigt måste jag acceptera det Andreas säger. Och ja, jag är för ung i nästan allas ögon. På utsidan kanske, men inte på insidan. Och jag vet att det krävs mer än att vara mogen att ha barn. Man måste ha ekonomi och bostad etc. Och det är just det som gör mig så deprimerad. Att det ska vara så mycket ivägen. Hade jag idag varit tex 23 år hade jag redan varit gravid för länge sen. Det är så orättvist.

Jag vet själv att jag kommer få tårar i ögonen när jag kommer se min kompis framför mig med lilla Alice i famnen. Jag kommer se lyckan i hennes ansikte. Och jag kommer bli avundsjuk. Det var som när jag kände Alice sparka i magen. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla känslor som svallade upp i min kropp.

Jag längtar så mycket efter ett barn så det gör ont i hela kroppen. Jag kan komma på mig själv genom att stryka eller hålla mig om magen. I det ögonblicket då jag kommer på mig själv blir jag ledsen. Jag tror det gör ont i Andreas också när han ser hur mycket jag längtar efter ett barn. För att han inte kan ge mig ett barn just nu.

Jag delar verkligen glädjen med min kompis. Kommer njuta varje sekund jag är nära henne och Alice. Kommer ta vara på varje stund. Ge stöd till mig själv för att jag längtar så mycket efter ett barn. Nej, jag kommer inte utnyttja min kompis. Jag kommer ge henne stöd precis som hon ger mig stöd genom att ha fött fram Alice till denna värld. Hoppas att det inte misstolkas. Alice kommer ha så många omkring sig som älskar henne.

Jag skulle också uppskatta några kusiner snart. Hoppas ni läser det här mostrarna och morbror! Känn ingen press, men ni vet nu att jag verkligen skulle uppskatta det. ;) Vem vet, stätter ni inte fart nu kanske jag hinner före er. ;) På skämt och sido.

Idag har jag fått veta lite mer om när jag blev till, under förlossningen, när jag kom till världen och sådär.

Jag var väntad. Mamma hade slutat med p-pillerna och en dag fick dom veta att jag flyttat in i magen. Mamma hade varit hos en barnmorska för att kolla om hon var gravid. Och när testet var positivt sa hon att någon där hemma kommer att bli glad. Där hemma var pappa och han blev överlycklig när han visste att jag nu fanns i magen. När dagen kom då jag ville flytta ut ur magen var mamma hemma ensammen. Pappa var och jobbade. Så mamma ringde till skolvärdinnan på skolan pappa jobbade på. Hon sprang till matsalen där pappa var och sa att värkarna hade satt igång. Pappa for hem och "lastade" in mamma i bilen och for till BB. Enligt pappa gick förlossningen bra. Mamma tog inte emot så mycket smärtstillande, vad han kommer ihåg. Pappa gömde sig nämligen bakom kameran, haha. Så kom jag ut med huvudet med navelsträngen runt halsen. Pappa sa att man såg på sjukpersonalen att dom stressade lite för att få mig att ta mitt första andetag utanför magen. Men så kved jag till och en lättnad lade sig. Jag hade lite gulsot så fick "sola" lite också.

När sista kollen skulle göras på mig innan den nya familjen fick fara hem så small det till i min höft. Jag hade en outvecklad höftskåla. Då var det bara att skicka mig till en onkolog (eller vad det heter) för att göra upp en plan hur höften skulle behandlas.

Dom första dagarna fick jag ligga med benet rätt upp i luften med bandage och en snöre som man knöt fast i något som kunde sträcka ut benet och hålla det uppe. Sen sattes det en skena på mig som gjorde att jag mina ben var ständigt i splittposition. Den hade jag i några månader.

Men jag var en väldigt lugn bebis. Så något positivt måste ju väga bort det negativa. Och just det här fick mig att fundera över hur mina och Andreas barn kommer vara. För han vägrade komma ut, hur mycket mediciner man satte i hans mamma för att få igång värkarna. Och han var en väldigt skrikig unge. Så jag kan inte låta bli att tänka att våra barn kommer få hälften av varje.

Alltså kommer förlossningen vara något mitt emellan. Kanske nån vecka sen (Andreas var nästan tre veckor sen) och när dom/den väl kommit ut så kanske man märker en liten komplikation. Kanske pyttelite gulsot och något litet outvecklat. Sen kommer barnen/barnet vara skrikig men också väldigt lugn. Dessutom kommer dom/den ha lite hår på skallen efter som jag hade mycket hår på huvudet då jag föddes och Andreas hade någorlunda mycket hår. Barnet kommer iaf ha blåa ögon, eftersom både jag och Andreas har det. Sen är jag väldigt osäker på hur hårfärget egentligen kommer bli. För jag har anlag av svart/brunt hår och Andreas har bara anlag av brunt/svart hår. Ja men där har vi ju svaret, mörkhårig.

Nu behöver inte alls det här vara sant. Det behöver inte alls bli så. Men jag kunde inte låta bli att tänka så.


"Är det där min pappa?!"
Jag och pappa när jag var en liten bebis. Pappa ser stolt ut. ;)

Oj vilken fantastisk dröm jag hade inatt. Jag drömde att jag kände att det var något konstig med min kropp. Kände något konstig i magen så jag la mina händer på den. Bank bank. Det sparkade i magen! Jag skyndade mig att köpa ett graviditetstest. Jag tog det och det var positivt. Där satt jag på toa och grät. Jag var så himla glad! Jag berättade för Andreas och han blev jätte glad, så stolt.

Men när jag väl vaknade så blev jag jätte beskiven. Ville faktiskt inte vakna alls.

Antagligen har min dröm att göra med min längtan efter barn. Men varför jag just drömde om det inatt beror nog på att jag fick känna min kompis bebis sparka i magen i lördags. Och det var helt fantastiskt, blev glad i kroppen när jag kände dens fot mot min hand, med magen imellan såklart.

Så självklart började jag tjata om denna bebis jag vill ha med Andreas igen. Samma svar som alltid:
"Men gumman, inte nu, det går inte raring."

Jag vet att våran tid kommer, men det kliar så mycket i fingrarna efter ett barn.

Minst en gång i veckan så diskuteras de bebisar mellan mig och Andreas. Jag är hur redo som helst, men jag har mina studier. Andreas är inte redo. Vilket jag fullständigt accepterar. Och vi är unga, det är jag medveten om.

Våra diskutioner är inte aggresiva. Utan dom är mer humoristiska.

Eftersom att pappa och mamma inte var gifta när hon dog så förs alla hennes pengar över till mig som jag får röra när jag fyllt 18. Och min man är nämligen volvokåt. Och ungefär så här gick diskutionen till:

F: Vad skulle du säga och göra om jag köpte dig en volvo S80?
A: Haha, jadu. Jag vet inte. Jag skulle nog få en hjärtattack och älska dig tusentals gånger om!
F: Vad skulle jag få tillbaka av dig då?
A: Ja, jag vet inte. Vad vill du ha?
F: Gör mig bara gravid så blir jag glad, hihi.
A: Jag förstod nästan att du skulle säga det...
F: Fniss.
A: Att du är nå söt gumman!

Ja, en helt vanligt dag med mig och Andreas. Haha.

Alla som känner mig vet mycket väl hur mycket jag tycker om graviditeter och bebisar i allmänhet. Efter över 4 år tillsammans med samma grabb och den massiva kärleken vi känner för varandra så är längtan efter ett barn mycket stor, för mig alltså. Ni vet killar, blir skräckslagen när det gäller att prata om bebisar. "Men inte nu gumman, det kommer så småningom.", "Jo, du är jätte söt när du putar ut med magen så att det ser ut som att du är gravid, men inte nu gumman." (Jag kan puta ut med magen väldigt mycket) Killar är ju senare i utveckligen än oss damer, höhö. Skämt och sido. Nä, men killar är så, tror alla förstår mig. Att skaffa barn är något som är mycket stort för oss tjejer. För vi går ju och bär på barnet i 9 månader (förhoppningsvis) och lär känna barnet genom det. Känner hur den sparkar och vet hur deras sovrutiner är. Visst, det är stort för killar också, men det är ju extra speciellt för oss damer, när vi bär på det så pass länge. Så fort jag ser en bebis eller en gravid mage blir jag helt till mig. Först blir jag väldigt glad och uppspelt. Sen blir jag avundsjuk på tjejen för att jag själv vill ha en sån stor mage eller gå på stan med mitt barn i barnvagn. Eller sitta och hålla i mitt barn och snooza i dens hår, precis som den mamman gjorde.

Det jag vill komma till är att jag inatt drömde att jag var gravid. I 17:e veckan. Jag var hemma med min pappa. Och så helt plötsligt gick vattnet. Det bara forsade som en syndaflod, och splash sa det på golvet. Jag skrek på pappa att vattnet hade gått. Och jag for hejvilt omkring i huset, böt ständigt kläder. "Nej, dom här byxorna kan jag inte ha på mig, nej nu glömde jag att ta på mig bh." Och med en ständig panik över att det var alldelens för tidigt för bebisen att komma. Fick panik för att värkarna inte satt igång, det gjorde inte ont alls. Pappa stod i hallen redo med bilnykeln. Och när jag sprang för att hämta bh som jag glömt ta på mig så hamnade jag helt plötsligt på en minnesbegravning för min mamma. Ett stort foto skulle sänkas ner i jorden. Och jag stod där med en pinne i handen istället för en ros som jag skulle kasta ner i minnesgraven. Och sen vaknar jag i panik, känner på mig mage och känner efter om det är blött i sängen. Tänkte i panik att ropa efter mamma. Min mage var inte rund, det var inte blött i sängen och det fanns ingen mamma att ropa efter.