<3


Älskade Mamma.


Vackraste personen som någonsin existerat.


Min present från Ida.


The story so far.

Jag dras ständigt tillbaka till tankarna: Om min mamma levde.....

Hur hade relationerna mellan mig och hennes släktingar varit? Som en av hennes bröder som jag knappt träffar eller hör av. Vi hade säkert haft en mycket närmare kontakt med honom och hans familj om mamma hade levt.
Hade vi varit mer hos mormor nu när hon bor så nära? Farit dit tillsammans och övernattat och myst. Sovit i samma säng, precis som jag och moster Ida alltid har gjort när jag varit där.
Hälsat på morfar mer än vad jag gjort under min uppväxt. Mer än en gång per år iallafall.
Vi hade funkat så bra ihop när hon också var en väldigt lugn och jordnära person med humor, precis som jag. Tagit ett roséglas tillsammans och bara suttit och njutit av solen. Hon hade kunnat lära mig mer om frisöryrket. Jag hade alltid kunnat gå till henne och pratat om mina problem och när jag och Andreas har bråkat.

Jag saknar en modersfigur så himla mycket. Jag har ingen aning om hur det är att ha en mamma. För det mesta känns det normalt, för att jag växt upp med det. Men vissa tillfällen försöker jag tänka mig hur det är att ha en levande mamma. Att ha växt upp med en mamma. Mina kompisar är så vana att säga mamma si och så. Medans det är en väldigt ovanlig grej för mig. Jag blir alltid obekväm i situationen. Jag har som sagt inget minne av att ropat eller pratat om min mamma som levande, annat än i panik och längtan.

Allt hade nog varit bättre om hon fortfarande levt, det är en självklarhet. Men jag måste som sagt anpassa mig till det liv jag fått. Vilket är väldigt svårt.


Felicia 08-04-13

Mamma


Sjunga, kongas och trummor.

Jag kan inte fatta att jag lägger upp det här, men jag bara måste. Det är från våran slutproduktion som vi gjorde innan jag tog studenten. Jag sjunger, spelar kongas och trummor. Men, jag var så JÄVLA nervös att jag skämms över mig själv.... Vilket ni kommer höra om ni lyssnar på det här. Jag skyller också (eller vad man kallar de) på ljudet. Det lät inte så där live..... Åh, ja här har ni de iaf....


Sneakpeak.

Nu är den klar. Nu är den verkligen klar. Och ont som satan har de gjort! Jag pratar såklart om min tatuering. Idag for jag för att göra klart den. När jag kommer dit, visar de sig att det inte alls var idag som jag hade tid, utan imorgon. Jag ville bara ligga ner och gråta, för att jag åkt buss i nästan 2 timmar för att ta mig dit. Men då var min tatuerare så snäll att han säger att han kan göra klart den, så fort han gjort klart den han höll på med när jag kom. Så jag gick och fikade i min ensamhet. Satt där i två timmar och läste min bok. Sedan gick jag runt på stan i Pite och shoppade loss. Vilket inte alls var meningen. Jag fick hem en klänning, en tub-bh, en bikini och french nails-kit. He he he. Efter en timmes shoppande gick jag tillbaka och ser att han nästan är klar med den han håller på med. Så vid 2 tiden idag började vi med att avsluta min tatuering. De gick på en och en halv timme, en och en halv timme av ren smärta. Jag förstår inte varför jag sätter mig i den där stolen alltså. Jesus amalias heliga moster vad ont det gör! Som att dra rakblad längs huden. Fy. men jag är fruktansvärt hemst NÖJD med den. Den är så himla fin! Dock är den väldigt röd nu. Svidandet har inte börjat ännu. Men bara lugn, de kommer, haha.

En bild vill ni ha förstås. Har ingen riktigt bra bild. Men här är en liten sneakpeak, när den är inplastad.


Läkt tatuering.

Jag ser att jag inte visat en bild på min tatuering när den är läkt! Här är har den precis läkt, dock lite torr, haha! Snart, mycket snart ska jag fara och bygga ut den. Men inte med vingar som jag tänkt först. Ska skuggas mer vid håret och så ska jag skriva en text. Vad jag ska skriva får ni se när jag gjort det! ;)


Till Helena.

Helena
Hej,
Jag såg din häftiga tatuering av din mamma på Kurirens sida ikväll. Den grep tag i mig, för när jag tog studenten 1994 gjorde hon min bal-håruppsättning! Jag har också stött på din pappa mycket i Råneåskolan så allt kring forsolyckan 1995 minns jag... Kul att se att du blivit en stor tjej! Lycka till i livet och "only sky is the limit" när man tar studenten!

Jag har helt glömt bort att kommentera tillbaka. Och denna kommentar förtjänar ett eget inlägg!
Först, tusen tack för din kommentar. Det är alltid lika kul att personer som stött på eller kände min mamma, hittar hit och skriver en liten kommentar. Det värmer verkligen i hjärtat. Jag blir lika rörd varje gång! Jag var bara tvungen att visa den för en utav mina bästa kompisar, Anna.H, och lillstackarn höll på att börja gråta för att hon blev så rörd. Då slog det mig också, när jag sa: det hade varit väldigt skönt att ha min mamma här just nu så att hon kunde ha fixat min bal-håruppsättning, shit vilken lättnad att ha en mamma som frisör! Vilket återigen går tillbaka till att tänka och fundera hur det egentligen skulle ha varit att min mamma skulle ha levt idag. Något jag ständigt gör. Kanske inte så nyttigt, men jag gör det ändå.
För att gå tillbaka till kommentaren. Tack åter igen! Du fick den bästa frisören i Luleå att fixa din håruppsättning, inte illa! Vad jag fått höra så var hon eftertracktad! Jag hoppas att jag en dag bli lika bra som henne då jag också ska studera till frisörska.
En stor kram från mig!

I still see your reflection inside of my eyes.

Förlåt. Men nu har min dator verkligen lagt av. Eller, laddarsladden har. Så den är död.

Sitter hos Andreas just nu och väntar på att han ska komma hem. Igår och idag har jag haft min slutproduktion med mina valar! Det har gått väldigt bra trots allt. Hela vårat framträdande tillägnade vi till min mamma. Jag sjöng en egen låt till henne. Kan säga att jag var rätt så jävla nervös igår när jag skulle upp på scenen, haha. Men det gick bra. Dock så hade jag lite ont i halsen idag. Ni vet den där torra känslan. Men det gick iallafall bra. Vi gav gärnet och vi är alla nöjda! Jag ska försöka få tag i en video så ni också kan få se det! Så nu är det över! Men, på lördag ska vi vara med på en välgörenshets konsert och framföra tre av våra fem låtar. Sen är det över! Skönt, när man har hållit på i nästan ett halvår med att repa, repa, repa och repa.

Sen vill jag tacka alla mina bandmedlemmar för ett otroligt bra jobb ovch sammarbete. Framförallt tack för att jag fick göra det här till min mamma. Det var något jag verkligen ville göra! Sen tack till alla lärare som peppat mig, gett mig den bästa kritiken som finns! Och ett sista tack till min familj, mina släktningar och vänner för erat stöd och komplimanger!

Här är låten jag sjöng till min mamma:


I'm bringin' sexy back!

Bion var jättebra! Rekomenderer den! Men, igår hände det. Det som jag väntat på i så många månader. Och ONT gjorde de! TAAAAAADAAAAAAA!! :D


What doesn't kill you.

Den stora dagen kommer allt närmare och närmare. Snart kommer dagen för första sitningen av att sätta min mamma på ryggen. Snart kommer dagen då jag ska tatuera in min änglamamma på ryggen. Och jag längtar så himla mycket! Hela min kropp sprudlar av nervositet och glädje! Snart, snart, snart! <3


So far away from where you are.

Ju mer jag lär känna min mamma, ju mer saknar jag henne. Min saknad blir bara starkare och starkare hela tiden.

Just nu är min saknad väldigt stor. Hennes ansikte visas i mitt huvud och framför mig hela tiden. Jag föreställer mig hennes berörning, hur hon stryker min kind. Hennes röst i allmänhet. Hennes leénde.

Det stora hålet skaver inom mig. Min kropp känns konstig. Kan inte riktigt sitta still. Min hjärna säger åt mig att ställa mig upp och gå av och an, fram och tillbaka. Och mitt hjärta, gör ont.

Allt känns nästan meningslöst, nästan. Det känns som, hur ska jag kunna leva vidare utan henne? Hur i hela helvete ska jag kunna göra de? Hur i helvete ska jag kunna fortsätta leva mitt liv utan henne?

Inatt saknar jag min mamma, väldigt mycket. Inatt är jag det lilla barnet igen. Inatt är jag det lilla barnet som vill att mamma ska trösta och omfamna, och finnas här. Inatt är jag det lilla barnet som gråter.

Inatt är jag egentligen en väldigt tyst och instängd Felicia, som egentligen inte skulle kunna uttrycka sig så här muntligt. Inatt är jag kluven, trasig och förstörd.


Jag är slående lik.

Varje gång jag ser ett kort på mamma, i olika vinklar och hårfärger, kan jag inte låta bli att känna pirret i magen. Likheten slår mig varje gång. Vetenskapen att detta är min mamma. Min vackra mamma, och att jag är så himla lik henne.

Jag har kontakt med en del av mammas kompisar, som jag skrivit tidigare. En utav dem skickade några bilder på henne. Och likheten är slående. Ibland när jag ser nya kort på henne tror jag för en halv sekund att det är jag på kortet. Det är jätteläskigt.

Min vackra mamma. <3


Mamma håll min hand.


Pusslet fylls på.

Ni som följer min blogg har kanske märkt att jag inte skrivit så mycket om min mamma på senaste tiden. Anledningen är både för att jag inte haft kraft eller tid att skriva ner mina tankar. Men också för att mammas bekanta tagit kontakt med mig efter reportaget i tidningen och berättat en massa om henne.

Under den tid jag inte skrivit om henne har jag istället fyllt på pussel med deras berättelser om deras tiden med henne. Jag har då känt mig tillfredställd med det och känt att jag inte behövt skriva ner så mycket om henne och hur jag känner. Så småningom kommer mer texter om henne, så att jag kan få mina tankar nedskrivna. Så att om jag glömmer bort något så kan jag gå hit och läsa det.

Det bortglömda minnet.

Jag har inte många minnen från min mamma. Jag kan räkna upp dem på en hand. Och när jag satt på intervju med Elsa som gjorde reportaget om mig i kuriren ploppade det upp ett minne som jag helt glömt bort.

Min mamma var frisör, ett yrke hon brann för. Självklart fick jag följa med dit. Och vi pratade just om att hon var frisör. Då helt plötsligt kom minnet framför mig. Jag sitter i barnstolen de hade på salongen och mamma klipper mitt hår. Jag hör en konversation i bakgrunden med vet inte vad den handlar om. Tror vagt att det är om mig. Jag sitter där och mamma klipper mitt hår. Minnet är bara några sekunder. Men det finns ändå där. Och det både värmer och smärtar i hjärtat när jag tänker på det. Min underbara mamma.


Ni berör mig!

Jag måste få säga tack för alla fina kommentarer som jag fått. Dom värmer verkligen i hjärtat. Jag blir faktiskt tårögd för hur mycket de berör mig. Tack, tack, tack! :') Stora hjärtan till er!


Bygga pussel.

Jag har väldigt länge haft ett stort svart hål inuti mig. Ett svart hål som bara gapar stort. Det stora svarta hålet har jag beskrivit som sorgen och saknaden efter mamma. Jag har länge gått och trott att jag aldrig kommer kunna fylla det hålet. Att det alltid ska stå och gapa stort och riva av smärta. Jag har ständigt grubblat på hur jag ska kunna fylla det. Hur jag ska komma förbi sorgen efter mamma. Jag har blivit förbannad om och om igen för att det känts som om jag aldrig kommer komma förbi sorgen. Att jag alltid kommer må dåligt varje dag.

Sen har jag också tänkt att jag kan komma över sorgen om jag lär känna henne. Och jag kan inte låta bli att se samband mellan det här. Det stora svarta hålet och att lära känna mamma.

Jag har ingen helbild av min mamma. Jag känner henne inte för jag fick aldrig chansen. Jag har bara små pusselbitar av henne.

Sakta men säkert lär jag känna henne genom att fråga ut de som stod henne närmast. Sakta men säkert får jag en helhetsbild på henne. Sakta men säkert pusslar jag ihop bitarna som bestod av min mammas personlighet och erfarenheter.

Sakta men säkert fyller jag det stora gapande svarta hålet med mitt pussel av mamma. Sakta men säkert kommer jag komma förbi sorgen efter henne. Sakta men säkert kan jag gå vidare och minnas min mamma som hon var.

Sakta men säkert kommer jag må bra igen.


Tidigare inlägg
RSS 2.0