Efter att ha sett dom nyaste avsnitten av OTH så har mina funderingar växt till liv igen. Och för att det här är min blogg och jag skriver och är hur öppen jag vill så tänker jag även öppna mig och skriva ner det här.

Som jag nämnt tidigare gör min kropp så himla ont. Både av det ena och det andra. Men nu tänkte jag ta upp en del som gör ont. Jag har skrivit det och jag skriver det igen: Jag längtar så himla mycket efter att få barn med min pojkvän att det gör ont i hela kroppen.

Men jag kan inte låta bli att tänka så här:
Tänk om jag inte kan bli med barn? Tänk om det är något fel på mina äggstockar, äggledare och alla delar som finns där nere? Skulle Andreas lämna mig om jag inte kunde få barn? Tänk om Andreas inte kan få barn? Tänk om vi inte kan bli gravida i framtiden? Vad skulle vi göra då? Skulle vi adoptera? Skulle jag lämna Andreas för att han inte kan göra mig med barn? Det finns så himla många frågor. Och jag kan besvara dom från min sida. 

• Om jag inte skulle kunna få barn skulle jag först söka upp en speciallist och se om det ändå går. Om det ändå inte gick skulle jag överväga att adoptera.
• Om Andreas inte kunde göra mig med barn skulle jag inte lämna honom. Även om ett/flera barn skulle betyda så himla mycket för mig skulle jag inte ha hjärta till att lämna honom. Han är min sol i mörkret. Han har stöttat mig så himla mycket genom mina svåra år så då skulle jag stötta honom tillbaka och aldrig i mitt liv lämna honom. Han är luften jag andas. Han är den som får mitt hjärta att slå. Han är mitt allt.
• Jag kan inget annat än tro att Andreas inte skulle lämna mig heller om jag inte kunde få barn.

Jag hoppas vid mitt trasiga hjärta att detta aldrig skulle hända i framtiden. Jag hoppas att jag aldrig kommer få beskedet att jag inte kan få barn. Jag hoppas att Andreas aldrig får beskedet att han inte kan göra mig med barn. Jag hoppas att vi tillsammans aldrig kommer få beskedet att vi inte kan bilda familj "normalt".

Jag hoppas att jag i framtiden kan få en försenad menstration. Jag hoppas att jag i framtiden får se ett positivt resultat på stickan. Jag hoppas att jag i framtiden kommer få barn med Andreas. Jag hoppas att jag i framtiden får visa den positiva stickan för Andreas och gråta tillsammans av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får känna mitt barn sparka i magen. Jag hoppas att jag i framtiden får hålla mitt och Andreas barn för första gången och gråta av glädje. Jag hoppas att jag i framtiden får se vårt/våra barn växa upp.

Även om det inte alls behöver vara så att jag eller Andreas inte kan bli med barn. Men jag kan inte låta bli att oroa mig för detta. För rätt var det är så kanske det stämmer. Allt jag kan göra är att hoppas att vi kan bli gravida i framtiden. Allt jag kan göra är att hoppas.

Här är min mage uppblåst för att likna en gravid mage.
Jag brukar blåsa upp magen så här för att reta Andreas och för att tillfredställa mig själv.
Och han brukar till min glädje kyssa magen och stryka på den.
Så att jag kan blicka framåt och hoppas att det ögonblicket kommer igen,
fast med en bebis i magen.